Löpning

Som när man var liten och hade nya vårskor 

Kommer ni ihåg den där speciella känslan från när man var liten och äntligen fick gå ut i sina nya vårskor? Jag tyckte alltid det kändes så härligt när man fick det, för ofta hade ju de där nya skorna stått och väntat på torrt och fint vårväder i sin kartong i flera veckor. Vi hade oftast ärvda eller hemsydda kläder när jag var liten och kanske var det därför det kändes så speciellt att få tassa ut i alldeles sprillans nya vårskor. Vi bodde på landet och fick inte ta ut vårskorna förrän marken var torr och våren verkligen kommit. 

    Jag hade den där känslan idag när jag stack ut på en löprunda runt Långerum och Hagelstad på Öland. Solen strålade från klarblå himmel, jag sprang förbi de första snödropparna och solen verkligen värmde. Det var inte skorna som var nya dock, utan en superfin löparjacka som Sandra på Craft skickade med mig hem när jag var där sist. Den är en storlek större än jag brukar ha, så att jag ska kunna ha den i vår – midjan börjar faktiskt försvinna redan, det är ganska coolt! 


    Det blev lugn löpning med vårkänsla och jag känner mig så himla glad för den här veckan har träning i lite må-bra-tempo funkat fint. Lugna intervaller, bodypump med lätta vikter, långpromenader och så den här härliga löpningen, åh så himla nöjd och glad jag är! 

    Cykelblogg Samarbeten

    Ett stort tack till mina vänner på GripGrab

    GripGrab Local Hero Elna Dahlstrand

    Det senaste året har jag varit ambassadör för GripGrab, en Local Hero som de kallar sina ambassadörer. GripGrab är ett gäng glada danskar som gör handskar, arm- och benvärmare och skoöverdrag. Det har varit väldigt fint, jag gillar dem och de gillar mig, jag cyklade med mycket av deras prylar sedan tidigare och jag kommer att fortsätta använda många av deras grejer framöver. För de gör grejer jag gillar. Men – eftersom vi arbetar på lite olika vis har jag tagit beslutet att inte fortsätta som Local Hero – jag vill jobba mer åt influencerhållet och de arbetar med lite mer traditionell sponsring av atleter, och sådär kan det ju vara ibland, man gillar varandra väldigt mycket men passar bättre som kompisar än kollegor.

    Jag har verkligen uppskattat att vara en del av GripGrab-gänget och skulle vilja rikta ett stort och varmt tack till dem för ett fint år som Local Hero – jag är så himla glad att ni stöttat mig, särskilt under mina vinteräventyr – är det krabbvanteväder och skoöverdragskyla har jag haft det bästa av det bästa. TACK, ni är grymma! 

    Livet

    Pixel – en katt bland träningskläder

    Katten Pixel

    Våra katter, Pixel och Widget, kommer från ett katthem i Norrköping. Katthemmet hade fått in en misskött kattmamma som fått en stor kull ungar som fick bo hemma hos en av damerna som var engagerade i katter som ingen ville ta hand om och två av dem blev en julklapp till mig för sju år sedan.

    Widget var en kaxig kattunge som valde mig. Hon rusade fram till mig när jag kom in i rummet, spärrade upp klorna och klättrade uppför min kappa och började leka med mitt hår.

    Pixel däremot, hon var inte det minsta kaxig – tvärtom. Hon var den allra minsta i kullen, hon var lite utstött och mobbad och hade inte fått i sig lika mycket mat som de andra kattungarna. Pixel var pytteliten, hade alla möjliga färgteckningar huller om buller och satt ihopkurad så långt in i rummet det gick att komma, under en radiator, och när jag närmade mig stirrade hon med stora och rädda ögon och burrade upp svansen.

    Såklart jag valde Pixel. Hon trivdes ju inte alls där hon var och hennes stora, rädda ögon fick mitt hjärta att smälta. Ingen ska behöva vara liten och mobbad och utfryst och rädd.

    Pixel stirrar fortfarande med stora, stora ögon. Och om saker förändras eller om det kommer mycket folk eller om det låter mycket, då blir hon väldigt orolig och gömmer sig tills det verkar lugnt igen. Men när hon har koll på läget är hon den mest fantastiska katt, konstant gosenödig och ganska pratig. Hon tycker allra bäst om husse. När han lägger sig i soffan tar det oftast inte många sekunder förrän Pixel kommer trippandes in i rummet och hoppar upp i hans knä och gosar ned sig. Hon älskar att bli klappad och kliad och att få uppmärksamhet, men hon kan inte riktigt spinna som andra katter, det låter mer som att hon snarkar litegrann.

    Pixel är inte så värst bra på att fånga saker, ibland fångar hon en mus som Widget redan fångat klart – men hon har helt klart inte hajat grejen med jakt. Men det gör liksom inget, hon levererar så mycket gos och mys så det väger upp.

    Hon är inte heller så värst bra på att använda kattluckan om hon absolut inte måste. Helst vill hon gå in och ut genom dörren och ibland står hon och smäller med tassen på kattluckan tills vi kommer och öppnar dörren åt henne. Hon törs inte heller gå upp på övervåningen, jag vet inte om det är för att hon inte förstår hur vår spiraltrappa fungerar eller för att katten Widget är drottning däruppe. Knaskatt.

    Katten Pixel

    När jag jobbar hemifrån vill hon sitta bakom mig på stolen. Eller allra helst i knät. Och om nätterna, då sover hon i soffan – och ibland bäddar vi ned henne under en filt innan vi går och lägger oss på övervåningen och hon kan ligga kvar under den när vi vaknar på morgonen. Ibland gömmer hon sig bland mina träningskläder. Jag har underställen i översta korgen i garderoben och det är ju perfekt att gosa ned sig i om man är en liten katt som vill gömma sig från stök.

    Hon är himla fin vår gosnödiga lilla Pixel med de stora ögonen.

    PR & Pressutskick Träningssnack

    När jag blir stor vill jag bli veteran

    Veteraner Vasaloppet

    Veteraner är så himla fantastiska. Ni vet, de där människorna som åkt sina Vasalopp och Vätternrundor år efter år efter år. De som tränat på i alla väder och som levt med sin passion för en sport genom livet oavsett om den varit trendig eller inte. Jag har alltid sett upp till dem – och för mig som vuxit upp längs med Vätternrundans vägar var det nästan det allra festligaste med rundan när de första cyklisterna kom åkandes över kullerstenarna i Gränna. Det var ju nämligen veteranerna som fick starta lite innan alla andra. De såg alltid så himla glada ut och när de kom, då visste man att rundan var igång och folkfesten började.

    När jag började cykla Cykelvasan det första året loppet gick tänkte jag att jag skulle köra varendaste Cykelvasa tills jag blev gammal så jag kunde bli en sådan där gammal rynkig krutgumma som kört mellan Sälen och Mora varendaste år. Jag tror jag körde sex år på raken men sedan kom livet lite emellan. Men jag tänker ändå att man kan bli en veteran, bara man håller igång så länge det bara går.

    Ni kanske redan hunnit se att Craft har gjort en hyllningskampanj till veteranerna i Vasaloppet? Härliga människor som skidat år efter år, med hjärta och pannben i fäders spår – jag sitter liksom och ler för mig själv när jag läser och kollar på filmerna och så tänker jag att jag så innerligt hoppas att jag har snorsportarglädjen med mig hela livet. Som morfar, han fick sluta cykla långt när magen krånglade men han fortsatte att skida och springa så länge han orkade.

    Har du någon minut över och vill få lite träningsinspo bortom det här med att jaga tider just här och nu? Kolla in kampanjen på www.craftsportswear.com/kampanjer/veteran/ – den är fin och genomtänkt. En hyllning helt enkelt.

    ————

    Och du, det här är inte ett sponsrat inlägg, det skriver jag för att jag känner för det och jag tyckte så mycket om kampanjen som mina vänner på Craft gör. Jag är förstås superlycklig över att vi kommer att fortsätta jobba ihop och inleda ett vårigt samarbete alldeles snart men just nu tyckte jag att de gjort en grej som förtjänade lite PR.  

    Vänta barn

    Det här händer i cyklistkroppen i vecka 13

    Gravid vecka 13
    • Suget efter sushi intensifieras hos cyklisten. Ett jämnt fördelat intag av nio bitar lax är det enda sättet att överleva.
    • Suget efter citrusfrukter kvarstår hos cyklisten men viss kräsenhet uppstår. Apelsinen måste kännas perfekt, clementinen måste vara sur och antalet grapefrukt i fruktskålen ökar markant. Suget efter iskallt vatten ökar ytterligare och cyklisten saknar sin skyhöga kaffekonsumtion.
    • Cyklisten hänger sig åt dagdrömmar om SRAMS nya kassett Eagle.
    • Det är vanligt med känslor som löper amok. Cyklisten oroar sig över ifall en gravidsommar med singelklinga är görbart, ångrar att hon inte valde en modell MTB med drop post och undrar om de justerbara hängslena på favvobibsen kommer att vara tillräckligt långa i månad åtta.
    • Cyklisten får påminnelse om att hon inte tackat varken ja eller nej till start i olika lopp och försöker beräkna vilken vecka hon kommer att vara i och om det är görbart.
    • Cyklisten har ätit upp sig litegrann och får programmera in några extrakilon på sin wattbikeprofil.
    • Cyklisten upplever att det går att träna igen. Lite inledande kväljningar under uppvärmningen, sedan går det bra att ta i.
    • Cyklisten längtar efter att få unboxa och provköra Scotts nya ramgeometri.
    • Cyklisten skickar en bild på sin mage till sin moster. Den putar ut minimalt och cyklisten har ju ökat lite i vikt och hon ställer frågan “prutt eller bebis?”. Svaret som kommer tillbaka är “det där tror jag är mat”. Mostrar har ju rätt för det mesta, ännu syns 60 millimeter cykelfrö inte utanpå cyklistkroppen.
    • Cyklistens pappa ringer och säger att cyklisten inte får träna för det är farligt, man kan välta med cykeln och en får inte välta när man har hans barnbarn i magen. Cyklisten förklarar att det faktiskt är det motsatta, att det är bra att försöka bibehålla sin nivå men att man inte ska försöka förbättra sig. Den blivande morfadern låter dig inte övertygas. Cyklisten beslutar att fortsatt undanhålla information samtlig träning för densamme.
    • Cyklisten funderar på att öppna boken om gravidträning som hon fick låna av en klok vän som är både cyklist och morsa. Det kanske börjar bli dags för bäckenbottenintervaller? Styrka för att skaffa starka armar som orkar lyfta bebis och kanske går det att träna så att rehaben efter förlossning går lättare?
    • Cyklistens sambo kommer  undan med kommentaren “jag längtar efter att du ska bli tjock” men får i övrigt hantera alla möjliga onödiga humörsvängningar.
    Livet Vänta barn

    Gravidvecka 13

    Det är dags för vecka 13 och vi är igenom den första trimestern, graviditetens tre inledande månader, och det är klart att allt inte varit dåligt även om jag känt mig frustrerad och orolig och inte alls gillar att kroppen förändras. Jag kan enkelt komma på ett helt gäng grejer med det här som är väldigt fint och bra.

    • Det är så himla mysigt att planera framtid ihop. Hur vi ska ha det, hur vi vill vara som föräldrar, vilka renoveringsprojekt vi måste prioritera innan storken kommer. Vi är väldigt lyckliga och väldigt förväntansfulla.
    • Det är spännande att vänta på att gravidmagen ska synas. Det händer nog när som helst, jag kan inte längre dra in magen så långt som jag brukar kunna. I början är man ju himla svullen men det är för att hormonerna gör kaos med tarmarna, gravidmagen kommer först någonstans från ungefär nu, men det kan dröja ännu längre – det är individuellt.
    • Det är en hisnande känsla, att det växer ett nytt liv därinne. Liv är fascinerande.
    • Det är fint att gå omkring med ett längt efter att om några år få plocka pinnar, jaga knodd på sparkcykel, gräva sandlåda, grilla korv och spana på djuren i hagen utanför. (Och ja, jag vet att det är skitjobbigt att ha barn också, jag har tagit hand mycket om småbarn, men jag vet också att det är helt jäkla fantastiskt mellan varven).
    • Att tänka på att våra föräldrar ska bli sådär viktiga som morföräldrar är kittlar ju lite i maggropen. Vårt barn får de allra finaste mor- och farföräldrar man kan tänka sig.
    • Ni är fantastiska. Jag var nervös över att dela med mig av mina gravidtankar så tidigt men ni är ju bara så himla bra, det är skönt att få veta att jag inte är ensam med att tycka att det är en jäkla omställning långt innan magen blivit tung, det ger mig perspektiv att höra hur ni har haft det och upplevt det. Tack för kommentarer och för mejl och för hejarop och omtanke. Det betyder mycket. <3

    Det känns lite pirrigt att vecka tretton är här. Det är ju så att de tolv första veckorna är den tid då det är störst risk att få missfall. Efter den tolfte veckan minskar risken avsevärt och ni vet ju hur orolig jag är efter vårt missfall i höstas. För er som missat det fick vi ett uteblivet missfall, missed abortion som ofta kallas MA – vilket innebär att embryot slutat växa och leva men kroppen förstår inte att något är fel och moderkakan fortsätter utvecklas och graviditetshormonerna produceras för fullt. Det upptäcks vanligtvis vid ultraljud i vecka tolv och det var en fruktansvärd grej, men en väldigt vanlig sådan som det inte pratas så mycket om. Vi är så rädda att vi ska behöva bli sådär förtvivlat ledsna och besvikna igen och även om den trettonde veckan börjar idag vet vi ju inte men vi börjar liksom andas ut och tänka att det här kommer att gå vägen nu men först nästa vecka har vi tid för ultraljud och tills dess får ni fortsätta hålla tummarna.

    Jag har lärt mig att man verkligen inte vet vad man ska förvänta sig och att det är svårt att planera sin träning när man mår illa och är tröttast i världen men jag har ändå piggnat till lite nu. Himla skönt. Det har funnits ork att gå långa promenader och jobba lite ute i trädgården och att jag är piggare bådar ju gott – det kan ju faktiskt bli en hel del träningsblogg den här veckan, tänk, det vore ju fint. Jag orkar inte riktigt planera, jag har tårar att gråta och sorg att bearbeta – men vem vet, det kanske är den här veckan jag får till en cykelpendling, ett pass på mina nya längdskidor, en löprunda, ett spinningpass och lite styrketräning.

    Kanske blir det en efterlängtad träningsvecka, men mest är det här är veckan då livet måste gå vidare fastän min morfar har somnat in och farit till mormor i himlen.

     

    Livet

    Han var en finurlig morfar med ett alldeles särskilt sätt att glittra med ögonen.

    Jag skulle vilja berätta för er. Fast jag vet inte hur. Hur hittar jag orden som gör honom rättvisa?

    Han tyckte att Vätternrundan var bäst när den gick åt andra hållet, min morfar. Han var vår familjs allra första generation cyklist runt sjön. Nu är vi tre, och kanske är den fjärde på väg, och det gör så innerligt ont i mitt hjärta att de aldrig får ses.

    Han var en finurlig morfar med ett alldeles särskilt sätt att glittra med ögonen när han skojade. Och skojade, det gjorde han – och så tyckte han att det var roligt att det tog en stund innan man förstod hur han klurat ut sitt skämt. Men man såg när han hade något på gång, för då kom den där glimten i ögat som var så typisk för min morfar.

    Han var så många saker min morfar. Han kunde så mycket. Hans hantverksskicklighet visste liksom inga gränser, det fanns inget min morfar som var möbelsnickare inte kunde laga, specialbygga eller liksom trolla fram från ingenting.

    Min morfar var aktiv. Han cyklade. Han gick på långa strövtåg i skogen. Plockade hallon, lingon och blåbär. Han sprang och åkte skidor. Mormor har berättat att han dessutom var den stiligaste mc-knutten i hela bygden när han var ung och jag har sett det på bild och är beredd att hålla med. De där två förresten, min mormor och min morfar, de var gifta i över sextio år och ändå var de liksom alldeles som nykära ända till slutet. Den vackraste kärlekssagan någonsin.

    Han läste böcker och hade alltid ett korsord igång. Han gick upp tidigt om morgonen och bakade bröd. Han odlade potatis och grönsaker. Han hade rosenrabatter och blomsterland. Han älskade att arbeta med sin trädgård och den var så väldigt vacker och välskött. Den vackraste platsen man kan tänka sig. Ringblommor, astrar, riddarsporrar och pioner. Gula, röda och vita rosor som doftade ljuvligt. Kärleksört och lavendel. Löjtnanshjärta och äppelträd. Syren, vinbärsbuskar, krusbär och en liten bergsknalle där ängsblommorna fick växa fritt. Mandelblom, gullviva, ingen kattfot förutom grannkattens fot, men mängder av blå viol.

    Han tog mig med på långa promenader och äventyr på platser alldeles här där vi bor nu, och emellanåt känner jag plötsligt igen mig någonstans jag trodde att jag aldrig varit, för där har jag gått med morfar. Som just här nere vid ån vid vårt hus. Vi gick nedåt på visningen och jag trodde att jag aldrig gått där innan och så kommer vi fram till en en sådan där plats där jag varit med honom på äventyr. Magiskt ändå, morfarsminnen överallt.

    Igår satt jag en lång stund alldeles ensam med morfar och pratade med honom och höll om honom och det är jag så glad för. Visserligen kunde man lika gärna vara tyst i morfars sällskap om man ville det men igår hade jag saker jag ville passa på att säga honom och jag hoppas han hörde mig. I morse somnade han in och samtidigt som jag går alldeles sönder av sorg är jag liksom tacksam över att det var dags. För tyngre än vår sorg är att bära har det varit att se hans sorg de månader han levt utan sin älskade hustru.

    Nu är de tillsammans i sin himmel, min mormor och min morfar och jag är evigt tacksam för allt de gett mig, för all gränslös kärlek jag har fått, för all tid och allt tålamod och all kunskap.