Cykellycka på Ekerum

I morse rullade jag iväg med tjugotvå fina tjejer på rulle. De körde sådär försiktigt som man kan göra när man är lite pirrig, nervös och osäker – men efter två cykelpass, massor av tekniksnack, pumptrack och teknikövningar gav de järnet både uppför och nedför.

Varenda en av dem har imponerat på mig, varenda en av dem har gjort framsteg, varenda en av dem är grym och det är så oerhört roligt att få vara en liten del av deras cykelresa – som att coacha dem att bli lite säkrare på stigcykling gör att jag kan ge lite tillbaka till en sport som gett mig så oerhört mycket.

Rekrunda på Ekerum

Vi är på plats på Ekerum Resort nu och jag och mamma har varit ute och rullat en sväng i Rällaskogen för att spana och planera lite inför morgondagens cykling. Vi börjar med en enkel runda om en halvtimme som uppvärmning, därefter kör vi lite teknikträning där tjejerna får testa pumtrack och lite enkla grundövningar på hojen. Sedan äter vi lunch och cyklar igen, och på eftermiddagspasset blir det stigworkshop – vi stannar och testar och visar och snackar vid olika ställen på Ekerums svarta slinga. Kommer bli så kul, ser fram emot att träffa gänget och mingla och käka middag och föreläsa om en liten stund.

TEASER – DU KAN INTE GISSA VEM JAG SKA CYKLA MED

It’s teaser time! Jag ska köra MTB-vättern och livestreama kalaset och du kan inte gissa vem jag ska cykla det med [insert stort peppigt och finurligt leende]. Eller det kanske du kan – men jag tänker ändå vara sådär tokigt blogg-teaser-irriterande och låta dig gissa. Om du vill. Oavsett ser jag fram emot det så jag liksom studsar upp och ner på stället konstant, överpeppens överpepp!

I övrigt är det lite stilla här just nu. Fruktträden blommar, bebisen växer så det knakar och årets cykel börjar leverera STRAVA-QOM nedför, den är så magiskt bra. Jag packar för Ekerumslägret och är trött för det senaste har jag frilansat/sökt jobb/varit hos tandläkaren/gjort vuxentråkgrejer på varenda sovstund och inte hunnit visa allt roligt jag cyklat, för cykla det hinner jag faktiskt en del. Jag är glad att du hänger kvar även när det är lite glesare mellan uppdateringarna. Jag tycker det är pisstråkigt när bloggtid inte finns men vet att det kommer tids nog!

Veckans peppigaste: lägerhelg på Ekerum

Äntligen. Till helgen smäller det, då blir det läger på Ekerum Resort på Öland. Det kändes sådär långt borta när vi bokade datumen i vintras, som om det aldrig skulle bli försommar igen – och så plötsligt är det dags. Jag är så oerhört pepp och pirrig. Det blir tjugotvå tjejer som ska teknikträna, yoga, käka god mat och cykla fin stig i Rällaskogen i anslutning till Ekerum, och att det blir tjugotvå känns också helt fantastiskt – jag tänkte att det kanske inte ens skulle bli de tio som var minimum för att vi skulle köra lägret och så blev det fulltecknat på nolltid. Awesome.

Mitt mål är att alla ska åka från Ölandsdagarna med lite bättre självförtroende, gärna med lite skarpare cykelbränna och med kunskap som kommer att göra cykelsommaren som väntar mycket roligare och modigare. Och – jag hoppas att jag får tillfälle att göra mer sådant här, det bästa som finns kan ju vara att dela med sig av cykellycka.

I april när vi var där med mina fina träningsvänner hade vitsipporna just slagit ut – den här gången räknar jag med massor av orkidéer och försommarvindar. Förresten – vet ni vem jag har med mig som hjälpreda? Min mamma! Så kul, det är ju liksom hennes förtjänst att jag blev cyklist och när det blev så många som tjugotvå ville jag ha en hjälpande hand och mamma passar så bra. Ni kommer gilla henne!

 

Pre-race med minihejaklacken

Jomen jag hittade ju några bilder jag tog innan loppet i söndags – hade alldeles glömt bort att jag hade min kompaktkamera med mig och att jag tog några snabba med den. Det var rackarns fint att ha den där lilla hejaklacken och hennes fantastiska pappa med sig till tävlingen. Att vara familj med dem är så magiskt bra. Att vara på tävling med dem innebär lite nya bestyr, jag fixar med cykel och cykelfröpappan med supervagnen och så blir det matning och blöjbyten mitt i allt ståhej. Gillar’t.

 

XCO comeback

Varje tramptag gjorde mig starkare, varje kurva bättrade på tekniken, varje liten backe bättrade på flåset och varenda hejarop från klubbisarna i IKHP gjorde mig lycklig. Det var BRUTALT jobbigt att rejsa XCO igen men också alldeles vansinnigt roligt.

Ulricehamnstävlingen är ett nytillskott i Västgötacupen och det var verkligen topp att tävla på en ny bana. Rolig bana dessutom. Och damerna fick separat start – vi hade banan helt för oss själva, det är verkligen guld, en stor eloge till arrangören för det. Jag gillar grabbar, oh vad jag gillar att hoja med grabbar – men det är skönt att få tävla utan att bli varvad av herrarnas tävlingsklasser. Det blir verkligen på damernas villkor då – jag vill se mer av sådant. Och stämningen i fållan sedan, hur kul som helst med lite nervöst pepptalk minutrarna innan start.

Jag minns inte riktigt när något kändes så brutalt jobbigt senast. När starten gick hann jag fundera över att det inte gick så snabbt som jag hade för mig att det brukade gå i en start men det ordnade sig fort för jag hade absolut inte en chans att hänga med tjejerna i täten. Poff sa det och så var de borta.

Jag jagade så gott jag kunde och hade korn på några bakhjul ett tag men det höll sig inte det heller, jag tappade och dessutom sa det knak och brak i min sadel efter första varvet (det kan ju varit så att jag skruvat och justerat och fipplat strax innan start och inte dragit åt ordentligt, ehum) så jag körde med en aning mindre skön sittställning. Tog det som lite mental träning – att göra det allra bästa av mindre snabba ben och att bita i fastän materialet inte var helt perfekt. En aning sned sadel gjorde nog inte många sekunder på tiden ändå – men att fortsätta var gott för pannbenet.

Någonstans halvvägs igenom mitt sista av de fyra varven hör jag speakern säga att det bara är mig de väntar på, det var bara jag kvar på banan. Jag fnissade lite och tänkte att det är precis som när jag började tävla – jag var alltid sist och på långloppen hade de ofta börjat plocka ihop när jag väl masade mig i mål. Herrveteranerna stod och väntade på att bli ivägsläppta när jag kom in på målrakan, allra sist men med vinnarkänsla. Jag körde inte snabbt men jag körde bra och framförallt körde jag igen, första rejset efter bebisleverans och ett lyckligt leende på läpparna – check. Och så himla kul att min goa vän och klubbkompis Marie körde riktigt bra och knep en andraplats.

Det blev en pallplats i D30 av det hela och Lovis fick följa med upp på podiet. Fin känsla. I övrigt hade jag väldigt mycket fokus på att göra det som skulle göras och glömde bort att fota, sorry för det!