Tio saker jag älskar med MTB

MTB är så himla mycket kärlek. Så mycket kul. Så mycket äventyr. Här är tio saker jag älskar med MTB, utan inbördes ordning – bara fritt ur hjärtat:

  1. Fartvind och magpirr när utförsåkningen stämmer.
  2. Känslan av att fixa en brant och teknisk uppförsbacke.
  3. Alla fantastiska människor man träffar tack vare MTB.
  4. Folkfeststämningen på långlopp.
  5. XCO-lopp. Alltså – maxpuls på varvbana med nummerlapp. Magi och misär i ett.
  6. Att varje pass på hojen blir ett vardagsäventyr – man vet aldrig riktigt vad som väntar
  7. Arenan – skogen. Älskar så innerligt att komma ut i skog och mark i kombination med träning.
  8. Att dra på äventyr och upptäcka nya platser runt om i Sverige.
  9. Att det kryllar av ungar på klubbens träningar – det går bra för MTB nu!
  10. Att min passion för cykling gjorde att mina och chefsmekanikerns vägar korsades och att vi blivit en liten cykelfamilj.

Vad älskar du med MTB? Visst är man lite trött på att åka långt till tävlingar, att tvätta leriga hojar och att alltid ha en tvättkorg med sunkiga kläder som väntar – men mest älskar man ju bara hela grejen eller hur? Idag listar även mina bloggkollegor i Östersund, Helena & Sara sina topp tio, in och läs!

Team Mustasch dundrar förbi på gamla riksettan

Vi bor ju alldeles nära gamla riksettan mellan Gränna och Huskvarna, en väg som alla vätterncyklister känner igen. Att kolla på cyklisterna brukar vara obligatoriskt, både att smyga ned om senkvällen eller om natten och heja på alla cyklister som trampar med sina små lysen och förstås att kika på subgrupperna dagen därpå. I år blev det lite annorlunda, småbarnströtta gick vi och la oss så fort barnet somnat och vi hann bara en kort sväng för att kolla de allra första subgrupperna mellan matning och sovstund.

Vi hade bevakning i RaceOne-appen på vännen Anders men blev ändå överraskade av hur fort de körde mellan Ödeshög och Gränna – plötsligt dök Vätternrundans förstabil upp och strax därefter kom mustaschernas motorcykel följt av ett snyggt och snabbt gäng. Behöver jag nämnar hur SUR jag är över att bilden med Anders segertecken blev suddig? Behöver jag därtill nämna att jag är SJUKT sugen på att köra VR fort nästa år? Jag har ju sagt att jag aldrig ska göra det igen.

Vätternrundan Team Mustasch 2018 Team Mustasch

 

Sommarutflykt till Uppgrenna Naturhus

Ibland är mammaledighet så stressigt att man kräks och gråter och har magont och tror att man ska gå sönder av sömnbrist och ibland är det alldeles, alldeles underbart. Det senare var i allra högsta grad applicerbart på en fin utflykt vi gjorde med käraste Lovis-moster häromdagen. Vi åkte till vackra Uppgrenna Naturhus och tog en fika i den vackra glasladan. Sist jag var där låg Lovis i magen och i vanlig ordning var det bra mycket roligare att åka dit med henne utanför magen. Vi åt surdegsgrillor och rawbollar och drack kaffe tills liten skrutta inte ville sitta i stolen längre och vi fick ta oss en promenad runt huset.

Lovismoster och Lovis. <3 

Det känns nästan som i slutet av juli, det är så torrt och gult på fälten.

“Mammaaaaa, ge mig macka dååååå!”

Jeansmamma och jeansdotter.

Liten tjej i stor libbsticka.

Uppgrenna naturhus

Det femte Lovisbrevet: till min dotter på niomånadersdagen

Det femte Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
15 februari 2018

Käraste min Lovis,

Du blir nio månader idag. Snart har du varit utanför magen lika länge som du var inuti den men tiden sedan du föddes har gått så mycket fortare och varit så mycket roligare.

Lovisbreven

Du är så liten men ändå ibland så stor och du jobbar stenhårt på att bli ännu större och att lära dig allt som vi som redan är stora kan. Med en beslutsamhet jag aldrig i mitt liv skådat kämpar du på från morgon till kväll med allt du vill lära dig. Du var tidig med att sitta, tidig med att krypa, du har gått länge med din lära-gå-vagn och för bara en vecka sedan, när du var åtta månader och tre veckor, tog du dina första steg. Först två. Sedan tre. Och sedan tre steg om och om igen här ute på Kvarnskogens gräsmatta. Din fantastiska pappa ställde dig upp och när du stod stadigt släppte han och så gick du skrattande mot mina utsträckta armar – det var så oerhört stort och fint att du lärde dig ta dina första steg hemma på gräsmattan en sommarkväll.

Du är aldrig stilla, du kryper och går längs med möbler och med vagnen – men du tycker mycket om att sitta i knä och läsa. Du tar en bok ur din låda och så sträcker du ut den mot mig, mot din pappa eller din moster och tittar med beslutsam blick som liksom inte går att ignorera tills vi sätter oss på golvet och du får komma upp i knäet och ivrigt bläddra fram och tillbaka i favoritböckerna. Vi läser Tittut och Pettson gång efter gång efter gång. Ja, och den om Pappaharen som älskade Barnharen hela vägen till månen och tillbaka och så en bok med bilder på andra bevisar och djur.

Du väger strax över åtta kilo, nääästan åtta och ett halvt, nu och på BVC säger de varje gång vi väger in dig att din kurva har planat men att du följer den fint. Du äter massor av mat men eftersom du håller igång så mycket förbränner du den i rask takt.

Du har nära till skratt och du skrattar mycket och ditt speciella skratt smittar av sig och lyfter humöret på alla i din närhet. Vi har blivit gladare sedan du kom till oss, ditt förtjusta fnissande, dina gapskratt, ditt bubblande skratt när vi kittlar dig, ditt utsöta sätt att rynka näsan när du ler med hela ansiktet och dina finurliga ögon gör att vi ler och skrattar mer än någonsin.

Du gillar jordgubbar och lasange, att vinka till gräsklipparen, att dra katten i svansen, att knapra på majskrokar och att titta på kossorna i hagen. Du tycker om att äta själv och med dina två små bissingar (du var sju månader när sockergrynen tittade fram men jag har inte hunnit skriva Lovisbrev sedan du var ett halvår) tuggar du i dig förvånandsvärt bra av det mesta du får smaka. Du vinkar till allt du gillar och till människor vi möter och din glädje smittar av sig.

Ibland vill du krypa upp i min famn och ha en flaska mjölk mitt på dagen och det är så mysigt, små korta stunder då du vill vara min lilla, lilla bebis igen – innan du kommer på att du var i full färd med att bli stor och känner dig nöjd och kravlar runt och upp och börjar greja med dina saker igen. På nätterna är det också ganska mysigt att mata dig nu och jag tror du tycker det också. Du håller mitt finger hårt och ligger nära, äter dig mätt och somnar om i mina armar. Jag tycker det är lite jobbigt att vakna om natten men jag kommer att sakna det där bebisgoset när du sover hela nätterna varje natt.

Du gillar dina rutiner. Just nu somnar du vid sjutiden och så äter du gärna en flaska på natten men vill allra helst gå upp och börja din dag vid femhalvsex på morgonen. Ibland somnar du om på min arm och sover till sjusnåret och då blir din morgontrötta mamma lycklig. Men – går vi upp tidigt tar jag en tupplur när jag promenerat dig till sömns i vagnen, din första sovstund brukar vara vid åtta-nio på morgonen och då sover du i alla fall en timme innan det är full fart igen. En dag med dig går alltid fort och den är inrutad i mat och sov och mys och jag försöker vara ute så mycket som möjligt och du gillar när vi är det, att härja runt på gräsmattan är himmel.

Älskade, älskade Lovis. Cykelfrö. Världens finaste barn. Tack för att just du kom till oss, tack för varenda dag som jag får vara din mamma. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att vara din mamma och att vara förälder i team med din pappa, det är det absolut bästa som någonsin hänt mig.

Jag älskar dig till månen och tillbaka igen och igen och det kommer jag att göra i alla mina dagar.

Stora kramar
Din mamma

FAQ: Hur är din Scott Spark RC 900 WC

Hur är den, din Scott Spark 900 WC? Är den bra? Gillar du den? ÄLSKAR att svara på den frågan som jag får ofta – jag gissar att du anar svaret:

DEN. ÄR. SÅ. JÄVLA. BRA. SÅ. JÄVLA. BRA.

Magisk. Episk. Ljuvlig. Underbar. Outstanding. And so on and on an on.

I år sitter jag på en medium-ram igen, efter två säsonger på small. Jag hamnar mitt emellan storlekar hos Scott och körde första året med Sportson som samarbetspartner på en Scale i medium och sedan har jag kört två säsonger på Spark i S. Small-ramen har haft sina fördelar, smidigare kurvtagning tillexempel men jag är så himla nöjd att jag gick tillbaka till medium, jag blir bättre på den.

Jag kör magiskt bra utför just nu. Mycket snabbare än jag någonsin kört, oväntat – men det är som att någonting lossnat och jag trivs verkligen med hojen. Tycker den är lätt och smidig uppför också. Reglaget till lockouten känns inte alls sådär trögt som på sparken för två år sedan (förra året preggokörde jag så lugnt att jag liksom inte kunde hårdtesta) och det är skönt. Jag ska erkänna att jag gillade XTR-bromsarna bättre, i år sitter det SRAM-bromsar på hojen och de är inte riktigt liiiiika bra även om de förstås är riktigt bra. Att köra tjugonio känns också redigt bra, var lite rädd att jag skulle sakna det roliga knixet som är kvar med 27,5 men som jag njuter av att hjulen sväljer en aning mer – just nu passar det mig perfekt.

Jag är snabbare på en hel del korta sträckor än jag var innan jag blev gravid och visst har jag gjort mycket jobb själv men jag får så mycket hjälp av världens bästa hoj. Grymt material gör cyklingen roligare. Hjärtögonemoji och ännu en gång stort tack till Sportson i Jönköping som backar upp mig med grymmehoj.

Fartpirrigt tjoande: Vistabanan i toppskick med finbesök

I lördags var vi och körde Vistabanan, Helena och jag. På förmiddagen var vi på IKHP och körde teknik tillsammans med Jimmy och på eftermiddagen drog vi till mitt favorithäng, den där ljuvliga banan utanför Huskvarna, i Kaxholmen, Jönköpings Toscana, banan där man nästan aldrig har en dålig dag för det är bara flow och kul.

Det var riktigt roligt att lägga Helena på rulle och köra igenom snustorra och snabba bergochdalbanekurvor – ni vet sådana där som gör att det kittlas i magen så man måste tjoa till av cykellycka och fartpirr.

Vistabanan var i toppskick och skulle vilja ge dem som pysslar om dem en riktigt stor kram för att de gör så fint. En annan sak som var fin var att vara ute och träna med en bloggkollega – inga konstigheter att stanna och fota minsann och vi avslutade med att trassla hojarna under elstängsel och igenom en hage för att komma till en snygg utsikt.

Med Helena på Vista

Jag kände mig så himla glad att jag fick visa hur fint vi har det här, är så innerligt stolt över att ha stigarna i Jönköping, Huskvarna & Gränna som hemmaarena, det är lätt att göra besökare sugna på att komma tillbaka.

MTB-Vättern: 50 km episk cykellycka, lagom mjölksyra & härligt äventyr

I fredags vid tvåtiden rullade Helena in sin äventyrsvolvo på Kvarnskogen efter en långkörning på tio timmar. Det var varmt och soligt och det kändes nästan för bra för att vara sant att vi skulle få rejsa ihop redan på fredagkvällen.

Vi käkade sill och potatis, inkvarterade Helena på garagevinden och lastade cyklar i min och chefsmekanikerns äventyrsbil medans Lovis sov och så fort Jimmy kom hem från jobbet hoppade vi in i bilen och knappade in Motala på GPS:en, lite sådär på marginalen tidsmässigt eftersom jag skulle kittas upp med utrustning för livestreaming plus att vi skulle hämta startbevis och nervöskissa och allt annat som ska fixas med inför starten i MTB-Vättern 2018.

En timme innan vår start parkerade vi i Motala, packade ur hojarna och letade oss genom folkvimlet till Motala Folkets Hus där Vätternrundans mediebyrå väntade med kamerautrustning. När vi kom dit var de just klara med Wetterhalls kamera och jag lämnade in min hoj och min hjälm och världens goaste funktionär promenerade med mig och Helena till nummerlappsutlämningen för att vi skulle få smita före i kön och hinna hämta lappar och chip innan start. Vi hade aldrig hunnit annars men Vätternrundan-folket är så galet omtänksamma, proffsiga och grymma och hjälpte oss att få allt på plats med små marginaler.

Byrån kittar min hoj med kingsize-sadelväska, sladdar, kadensmätare och lite allsköns bråte för sändning. Kameran satt på hjälmen och när den väl var på plats kunde jag inte lämna cykeln. Foto: Helena Enqvist

Min hoj kittades upp med en enorm sadelväska med utrustning för att livesända, ett batteripack och en kadensmätare. Jag fick en kamera på hjälmen och ett pulsband och i sista sekund var allt redo och vi rullade till startfållan och var på plats en sisådär fyrtiofem sekunder innan starten gick. Pjuuuh!

Det var dunderhärlig stämning i Motala och vi var lite pirrigt fnissigt nervösa och väldigt förväntansfulla – tänk att vi skulle få köra rejs ihop. Vi hade på förhand bestämt oss för att inte jaga tid utan köra ett lopp tillsammans, ett lopp på det där viset som gör att man får ett minne för livet, för det är ju liksom grejerna man upplever ihop som etsar sig fast i minnet på sikt. Och som vi körde, det var som om vi cyklat ihop miljoner gånger, så bra funkade det.

Vi tappade snabbt grabbryggarna på transporten ut ur Motala men pangade på allt vad vi kunde på väg och cykelbana och skojade om att det här var ju som det brukar vara och om att vi skulle köra ifatt och om så fort det blev skogsåka av. Om vi hade rätt? Såklart, på stigarna var vi snabbt ifatt!

Redan ut genom stan höll vi låda för fulla muggar eftersom jag hade mikrofon på hojen och vi trodde ju att du och ett helt gäng andra satt och kollade livesändningen. När vi körde på flowiga, snirkliga, härligt torra stigar med lite dammigt motljus och Vätterutsikt tänkte jag att det var så jäkla kul att du kunde sitta och kolla när vi körde så himla bra. Det var bara det att mediacrewet satt i ett rum med dåligt internet och tappade kontakt med kamerorna så fort vi kom ut i skogen, riktigt synd för det hade blivit en bra jäkla sändning, lite som en cyklande podd liksom.

Foto: www.cykelkanalen.se

Även om ingen såg eller hörde hade vi så galet kul när vi pratade oss igenom loppet, visst tar det en himla massa energi att snacka när kroppen jobbar hårt men på stigarna fastnade vi oftast bakom en svans av grabbs som kört fort på asfalt men inte var lika tekniska som vi (alltså, avdelningen för att lyfta sig själv tycker att vi cyklade grymt bra) och vi vilade oss igenom teknikpartier och tjatade på hejvilt om allt och inget. Efteråt skrattade vi lite åt att de trötta cyklisterna vi körde ikapp och låg bakom och vilade på stig och snackade om allt och inget måste undrat vad det var för tokar som höll låda på det där viset.

Jag var förvånad över hur kul det var. Någonstans på webben läste jag att det var ett instegslopp och där tappade jag intresset och slutade läsa och tänkte, hujedamig, nu ska här cyklas femtio kilometer grusväg, det blir kanske inte så kul. Det blev tvärtom något av det roligaste jag gjort på länge.

Motala och MTB-Vättern levererade stigkörning i toppklass, verkligen i toppklass. Vi snackar flowiga, snirkliga, torra, roliga, lagom brötiga singletracks, vi snackar vyer över Vättern, vi snackar backutmaning med spurtpris, vi snackar vykortsvyer bredvid Göta Kanal och slussar och genom östgötskt odlingslandskap. Inte i mina vildadste hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så kul körning.

Foto: www.cykelkanalen.se

Helena var riktigt stark och hade massor av klipp i benen uppför. Massor av klipp men jag hängde på henne bra och långa sträckor grus och asfalt där vi hade kunnat hjälpas åt att dra varandra låg vi i bredd och snackade med riktigt bra fart. Jag var förvånad att jag orkade hålla så högt snacktempo – men kroppen gör ju magiska grejer just nu, varje gång jag cyklar trillar en pusselbit på plats. Hon fick dra mig på några sträckor där mitt klipp inte räckte men jag fick å andra sidan det stora nöjet att ligga först på många stigsträckor och göra vägvalen där och det var fint för jag körde så oerhört bra.

Strax innan Borensbergs slussar, det kan ha varit en bit över halvvägs, skulle jag ta en klunk ur flaskan som jag fyllt med saft och som jag var rätt säker på att jag hushållt med – det var bara det att det inte fanns en droppe kvar. Snacka om att jag blev paff. Men med lite småbarnssömnbrist och maxpuls tänkte jag att jag nog druckit ur det sista men glömt bort det och vid slussarna stannade vi till och frågade efter vatten. Det fanns inget där men en tjej ur publiken kom fram och hällde allt sitt vatten i min flaska. Blev alldeles varm i hjärtat, så himla snällt och omtänksamt. Det var ju bara det att samtidigt som hon hällde rann vattnet till min stora förvåning ut ur flaskan – det hade gått hål i botten. Jag stängde korken, vände flaskan uppochned, drack genom hålet och petade ned den på fel håll i flaskstället och i nästa depå stannade vi till och en snäll funktionär (på riktigt, alla dessa funkisar med hjärtan av guld som VR har, man blir så lycklig) lagade flaskan med eltejp och fyllde upp den med sportdryck – pjuhhhh vilken tur att det gick – det var så makalöst varmt.

Mot slutet av loppet körde vi längs med Vättern som glittrade i kvällsljus. Helena langade över en av sina liquid gels till mig, som om att hon hade på känn att det strax skulle komma en backe och att jag höll på att ta slut. Tajmingen kunde inte varit mer perfekt, strax innan vi skulle klättra uppför en brant rackare sockrade hon upp mina ben – snacka om teamarbete. Vi körde jämt och bra men Helena var starkare än jag och skulle med största säkerhet kunnat panga på supermycket fortare och jag beundrar henne för den där fina förmågan att vara både vrålstark och omtänksam och samtidigt ha fingertoppskänsla för att leverera pepp som lyfte en trött teamkamrat just när det behövdes. Är så glad att vi valde att köra som ett team för det blev verkligen ett galet fint minne för livet och flera gånger tänkte jag att det kändes som att vi kört ihop hur mycket som helst fastän det var första gången vi cyklade tillsammans.

Foto: Sportfotograf MTB Vättern Elna DahlstrandFoto: Sportfotograf.com – man måste ju spexa lite också, eller hur?

Loppet avslutades med en härlig körning längs med vackra stranden Varamon och Vättern och sedan svängde vi in på cykelbanor mot mål. Med ett par kilometer kvar blev vi omkörda av en stark och snabb tjej och mina horn växte ut. Jag tittade på Helena och frågade om vi inte skulle ge oss på att ta henne och Helena var precis lika sugen som jag och la sig först och körde som en maskin. Jag var uppe och drog några gånger och till slut hade vi dundrat ifatt och körde om. När vi gjorde det tjoade vi att hon skulle hänga på oss och det gjorde hon och vi var tre tjejer som krämade ur det allra sista på bästa vis in mot målgång, medalj och kramkalas.

I målfållan träffade vi även Madde som har ett av mina favoritkonton på instagram och efteråt trötthängde vi i gröngräset och käkade pastasallad ihop alla tre – ungefär hur fint som helst att få träffas på riktigt.

Foto: Helena EnqvistFoto: Helena Enqvist

Tack MTB-Vättern och Helena för en enorm dos cykellycka, mjölksyra och äventyr – det här var det bästa loppet på evigheters evigheter. Och tack Sportson i Jönköping för att ni sätter mig på så magiskt bra cyklar, min Scott Spark RC 900 WC levererar så bra. För att summera: Cykellycka, check. Mjölksyra, check (särskilt när jag låg på Helenas rulle och hon bestämmer sig för att vi ska köra om i uppförsbacke, men det gick det med.) Äventyr – check. Om jag ska köra igen nästa år? You bet!

Och vem vet, då kanske tekniken är såpass stabil att vi kan få till en livestreamad poddsändning, vore det inte coolt?

Missa förresten inte Helenas race report, du hittar den här!