Tre svenska berg med magisk MTB-cykling för XC-åkare

Sommar. Äventyrens och utflykternas tid. Semesterstopp på nya platser. Cykellycka på oupptäckta stigar. Här är tre berg med galet fina möjligheter till cross country-cykling du inte får missa i sommar.

  1.  Huskvarnaberget
    I anslutning till IKHP-stugan i Norra Klevaliden, med milsvid utsikt över Huskvarna och Jönköping med omnejd hittar du XC-cykling i världsklass. Området är naturreservat och därför får man bara cykla på de leder som finns, men det är leder med klass. Här finns blå, svart och röd MTB-bana plus den bana som användes vid EM 2016, skyltad med lila markeringar. Här hittar du IKHP:s banskisser.
    MTB Huskvarnaberget IKHP
  2. Omberg
    Det här är en av de vackraste platserna i Östergötland. Att cykla vandringslederna runt berget är ett äventyr på många vis. Det växlar mellan att vara riktigt svårcyklat och härligt flowigt, brant uppför och underbart fartigt utför. Ett tips är leden som går runt Omberg, men börja med att följa vägen från Stocklycke istället för att ta första delen stig som kräver mycket av åkaren och på sina ställen inte går att cykla alls. Tar du vägen kan du värma upp från stora parkeringen vid Stocklycke vandrarhem och sticka rakt upp i skogen vid Hälle Källor efter jätteekarna och leta dig fram till leden runt berget. Vi vandrarhemmet hittar du parkering, toalett, kartor, information och fika. Avsluta med ett dopp i Vätterns klara vatten vid Stocklycke hamn.  Såhär kan en sommardagdag i sadeln på Omberg se ut. 
  3. Grännaberget
    Utför, uppför, flow och klättringar. Stravasegment som slutar vid utsiktstornet Tegnértornet, stigar som går längs med kanten på berget som stupar rakt ned mot Gränna stad, paus för räkmacka med utsikt på Kaffestugan. Grännaberget är en pärla på så många vis och verkligen värt ett stopp både för att köra utmärkta leder som börjar vid GBOK-stugan och för den som vill stigfinna på egen hand. Här hittar du en guide till Grännaberget. 
    Grännaberget MTB

Ska vi passa på att ta en fin familjebild?

Vi har varit på Lammet och Grisen med svärisarna och Lovis faster och kommer hem och är tröttmätta och glada och sommarfina och bestämmer oss för att be faster om hjälp att ta en fin familjebild. Om det blev exakt som vi tänkt? Nej – men på något vis blev de flesta bilderna mycket bättre och vi skrattade oss igenom spektaklet. Vet du hur mycket en unge kan skratta om man vänder den upp och ned? Galet mycket, hon tycker det är så kul!

Det blev några riktigt fina där alla gör det de ska men jag sparar dem till Lovisbrevet och så bjussar jag på en drös kul bilder ur familjealbumet för att fira Lovis tiomånadersdag. Varsågoda!

 

Sommarlistan

Sommar. Sommar. Sommar. I mig bor en enormt stark längtan efter höst. Efter mörkare kvällar och morgnar och efter svalare luft. Jag vet att det är helt galet men vi lever liksom i ett moment tjugotvå – antingen sover jag (öppna fönster) eller så sover bebisen (mörkläggning). Det är varmt och jag trivs inte med värme och jag kämpar med det. Men – Jessica bollade över en sommarlista till mig och vi kör.

Vad ska du göra på din semester?
Jag är ju mammaledig i startgroparna för eget företag så frågan är väl egentligen vad jag ska göra på Jimmys semester. Vi inledde med att han tog bebisnätterna och jag har fått sova. Sova och sova och sova. Helt magiskt, att få sova ut flera nätter i rad efter tio månader utan nattsömn. Himmelrike. Och med den här energin ska jag hänga med min familj, träna och paketera klart mig själv inför jobbstart.

Ska du åka någonstans?
Det blir en sväng till Öland – annars satsar vi helhjärtat på hemester med dagsutflykter. Det blir inte ens något SM i år, vi orkar liksom inte packa in oss och barn för att åka alla mil till Östersund, vi behöver lugn och hemmatid för renoveringsfix.

Hur länge ska du vara ledig?
I augusti börjar jag jobba! Längtar faktiskt massor!

Vad ser du mest fram emot?
Kalla bad. Att få sovmorgon och lite egentid och massor av fin tid med min underbara lilla familj.

Vad kan gå fel?
Hey – vi snackar om livet, allt kan hända. Men då löser en det.

Vad kommer du att lägga mest pengar på?
Jag kommer att lägga så lite pengar som möjligt på allt för pengar är det lite kass med efter en lång mammaledighet. Jag lägger en slant på att unna mig att åka runt och träffa vänner och cykla hemomkring, annars lever vi billigt.

Vad kommer du att köpa inför semestern?
Ingenting. Eller jo. Lovis ÄLSKAR bollar, hon ska få en stor badboll.

Kommer du att använda det?
Ha, jamensåklart. Jag älskar att bada, barnet älskar att bada, bollen ska badas med.

Kommer du att bli brun?
Jag är redan brun. Cykelbrännagradient, bruna ben och vit mage. Som det ska vara.

Vad vill du säga till ditt semester-jag?
Eh? Va? Jag är väl samma på semestern som annars? Lugna ned dig och ta ett bad kan nog vara en replik som funkar.

Vad kommer du att äta?
Bär och frukt. Massor.

Vad kommer du att dricka?
Ungefär det jag dricker i vanliga fall. Vatten. Alltid vatten. Kaffe. Te med ingefära.

Vad kommer du att ha på dig?
Träningskläder och en slapp tischa med barnmatskladd på axeln.

Vad kommer att göra den här semestern extra bra?
Lovis. Underbara lilla cykelfrö som liksom är mittemellan bebis och barn och är så rolig och lär sig så mycket nytt varje dag. Att ha barn är så jäkla kul.

Hur kommer du att göra dig illa?
Näh. Det hoppar vi över minsann.

Vad oroar du dig för?
Först och främst – vet du hur mycket man kan oroa sig för när man har ett litet barn? ALLT! Och så maler förstås hjärnan på. Tänk OM jag inte får in några uppdrag i mitt företag till hösten nu när jag bestämt mig för och landat i att jag ska vara egen. Jisses vad en kan oroa sig. Och samtidigt – det kommer att lösa sig, det gör det ju om man jobbar för något.

Vad kommer att bli extra speciellt i år?
QOM-jakt på torra stigar.

Hur kommer du att minnas din semester i september?
Som vår första semester som familj. Lovis, Jimmy och jag – jag ska stoppa in den här sommaren i minnet för evigt.

 

 

Dubbla träningstävlingar fyrtiotvå veckor post partum

Foto: Andreas Sandin

Förra veckan var det exakt fyrtiotvå veckor sedan Lovis föddes och därmed hade hela graviditeten “baklänges” passerat. Lika lång tid inuti magen som utanför. Jag har börjat skriva ett inlägg om hur kroppen återhämtat sig och vad jag fortfarande märker av och behöver jobba med, vad som gått bra och vad som strulat och hur det känts men jag vill börja med att jubla lite över att jag firade fyrtiotvå veckor post partum med två av klubbens träningstävlingar.

På onsdagen hade benen repat sig såpass tillräckligt från söndagens långlopp att jag kunde starta på IKHP:s TT på Stensholmsspåret, våra nya spår. Jag jobbade med saker som att skita i att jag var försen till mastervarvet och starta trots att jag bara kört halva spåret och med att inte kliva av fastän det kändes jättejobbigt. Ville kliva av efter första varvet men lyckades hitta pannben att fortsätta. Kan man inte köra fort kan man öva sig på att köra snyggt och göra smarta vägval och att fullfölja är grejen just nu – har man fått egentid för cykel kör man. Punkt.

På lördagen var det dags igen. Då hade klubbisarna bandat upp banan som ska användas till kriterium-racet den sista dagen på Huskvarna MTB Tour i höst, en tredagarstävling med bergstempo, XCO och XCC. Såååå kul – ett kort och snabbt varv och jag hade riktigt roligt fastän det inte gick snabbt här heller. Körde allt jag hade i ett varv och sedan satsade jag på att jobba jämt och snyggt igenom resterande åktid och drog ett varv extra när tiden var ute bara för att det var så gött att blåsa på och en vet aldrig när det blir träningstid utan barn inäst.

Det känns väldigt kul att min kropp håller för det här, jag är glad att jag drog en vinstlott i återhämtningslotteriet ändå och att jag kunnat träna på bra och smart trots all sömnbrist och trötthet som den första tiden med barn innebär. Och så är jag rackarns stolt över mina klubbisar alltså – till och med träningsracen håller toppklass, de är så grymma på att fixa.

 

Sommarbergsäventyr [Omberg och mammor på vift med finfint sällskap]

Vi drog till Omberg idag – ett fint litet gäng från IKHP. Det började med att vi försökte hitta en träningsdag för att köra ett distanspass med laguppsättningen för Ceres Challenge men vi lyckades inte tajma alla tre men Marie och jag bestämde oss för att köra ändå.

Vi försökte få ihop ett gäng men det här med att småbarnsgrejsimojs alltid går före kommunikation och organisaton nu för tiden gjorde att det till slut blev en sista-minuten-blänkare på klubbens facebooksida. Och vi fick napp. Min mamma, BrittMarie, och så Joacim och Casper.

 

En kul uppsättning cyklister i alla möjliga åldrar med olika styrkor och svagheter – så himla härligt det är med cykel ändå, alla kan vara med. Vi körde delar av leden som går runt Omberg, jag hade intygat att jag hittade bra men när vi frångick min tänkta rutt hittade jag inte alls men det ordnade sig ändå och vi fick massa fin cykling.

Vi fick flowiga utförsåkningar, jobbiga uppförsbackar, vi invaderades av dödsmygg och cruisade genom tjurhagar. Stigarna var på Ombergskt vis en blandning av lättrullade supersnabba rackare och något så in i bängen stökiga och bökiga utmaningar. Vi avslutade med att klättra upp för att få milsvid utsikt från Hjässan innan vi rullade ned till Stocklycke vandrarhem.


Det blev en fika i solen på det och sedan sa vi hejdå till BrittMarie, Casper och Joacim och så drog Marie och jag en extra runda innan vi avslutade med ett dopp i Vättern. Man ångar aldrig ett bad även om vattnet idag var rackarns kallt, men det sägs ju vara bra för återhämtningen och efter två nätters ostörd sömn och några timmar fincykling följt av ett dopp kände jag mig piggare än jag gjort på evigheter.

Omberg hörrni, typ finaste platsen i Östergötland – men med bitvis ganska krävande cykling – åk dit om du får möjlighet, det är gahahahahalet vackert. Och kul.

En mammas första förskoletårar

För strax över ett år sedan sa jag hejdå till den plats som varit min fasta punkt genom hela livet. Den plats som varit min lyckligaste plats. Den plats där jag alltid varit välkommen, precis som jag är, oavsett vad och oavsett när. Den plats där jag aldrig upplevt något annat än ett överflöd av kravlös kärlek och respekt. Morfars hus i Ånaryd, huset som min gammelmorfar byggde efter att deras bostad i kyrkan brunnit ned till grunden på trettiotalet. Så sorgligt som blev så lyckligt. 

Jag gick igenom rum för rum i morfars hus, med tårar som brände bakom ögonlocken men ändå inte rann – för i min mage hade jag en liten L och jag tänkte att vi kanske har lite kvar av det här, för hon skulle ju gå på förskolan alldeles mitt emot morfars hus. Åh, så fint det skulle bli och så glada de skulle vara däruppe i sin himmel, mina morföräldrar, så nöjda med att deras barnbarnsbarn skulle få gå på föris i deras kyrka precis mittemot.

Titta, skulle jag säga till liten L och peka upp mot köksfönstret på det stora bruna huset, titta – där stod mammas fina mormor alltid och vinkade när man kom och när man gick. Hon var den omtänksammaste av alla jordens människor och det är därför du heter Ingeborg i andranamn, för just så hette hon. Och där, titta där min L, skulle jag säga och peka på det lilla ljust gröna huset som en gång i tiden var min gammelmorfars skomakarverkstad, där inne satt jag när jag var lika stor som du och slog nubb i en stubbe medans gammelmorfar gjorde skor. Och många år senare när min morfar snickrade och min mamma hade tapetserarverkstad därinne – då fick jag pyssla och klippa och klistra och rita och sy vid det stora arbetsbordet mitt i rummet.

Skotjänst Ånaryd

Ser du den där björken vid lekstugan käraste min L, skulle jag säga när jag hämtat henne från föris och peka in i trädgården och berätta om allt bus vi gjorde. När vi klättrade i träd, gungade och lekte. Och om morfars trädgårdsland, om mormors ljuvliga bullar, om dillkött och potatis, om lekstugan och om att sitta och prata i timmar med mina älskade morföräldrar. Om att alltid vara välkommen och älskad på den plats som genom livet stormar varit bestående och trygg.

Så länge liten L kunde gå på förskolan skulle jag ju liksom ha en liten bit av Ånaryd kvar. Det skulle inte vara helt borta. Jag blev varm i hjärtat när jag tänkte att hon också skulle få en lycklig plats i livet i Ånaryd och jag skulle få lämna det finaste jag har på den bästa platsen i världen. Vi skulle kunna promenera morfars stigar genom skogen för att komma till föris eller så skulle vi kunna cykla dit.

Ånaryd Gränna

Fast. Det blir ju aldrig som man tänkt sig och det brast fullständigt för mig när jag öppnade kuvertet från förskolan som kom i brevlådan häromdagen. Plötsligt hade jag inte något kvar av den där platsen, plötsligt var den oåterkalleligen någon annans för förskolan där är väldigt bra och det finns många barn här i byarna och just vår lilla L fick inte plats. Tårarna som brände men aldrig riktigt kom den där sommardagen när jag sa hejdå till morfars hus – det var just de tårarna jag grät då.

Vår Lovis kommer säkerligen att få det minst lika bra på en annan förskola men för mig var det så himla viktigt med just den här eftersom den låg på en plats där vi hör hemma. En plats där jag är trygg – som om att mina morföräldrars gränslösa kärlek liksom finns kvar där. Tårarna som rann var min egen sorg och min outgrundliga saknad och det var väl lika bra att jag fick gråta dem. Det kanske också var tårar över min frustration över att jag inte fick precis det jag önskade för mitt barn. Och min trötthet över att jag inte är en sådan som planerar flera månader i förväg och få iväg ansökningar till förskolor i tid.

Ånaryd Gränna

Och vad barnet gäller så sov hon och märkte inget av dem och vi kan promenera förbi Ånaryd ändå och om liten L vill lyssna ska jag berätta hur lycklig jag varit i Ånaryd ändå. Och när tårarna var torkade tänkte jag på hur fint det är att hon också kommer att ha lyckliga platser i livet. På Huskvarnaberget där hennes mormor bor i litet grått hus och hennes farmor och farfar bor i ett stort gult hus och utanför Gränna där morfar samlar på båtar och spännande bråte på sin stora tomt och på Öland där det väntar oändliga mängder somriga minnen.

Var inte ledsen Elna lilla, skulle mormor sagt. Det kommer att bli bra, det finns en mening med detta, det lovar jag dig. Och hon skulle ju förstås ha så rätt. Vi stannar kvar i kön och hoppas ändå men börjar söka andra förskolor i närheten.

För dig som är nytillkommen här på bloggen finns mina inlägg om min mormor och min morfar kvar att läsa. Och att jag har känslorna utanpå är sedan gammalt. 

Supervagnsmammadejt

Häromdagen kom Anna ut till mig med sin Hjalmar, sin cykel och sin cykelvagn och vi rullade genom byarna hemomkring bort till Flättinge Gårdscafé och tog en riktigt lång fika. Jag träffade Anna på Ekerum, hon var med på mitt läger och det är en sådan där fin grej med cykel – att det är enkelt att lära känna nya människor.

Det var en riktigt varm dag så det var skönt att cykelturen inte blev så lång, det blev varmt för kidsen i vagnarna och det var varmt för undertecknad morsa som hade lite växelstrul och bromsar som låg emot och fick jobba extra hårt i uppförsbackarna. Starka ben in the making och allt det där.

Förresten var det på dagen fyrtiotvå veckor sedan Lovis föddes och hon hade varit utanför magen lika länge som hon var inuti den. En hel graviditet baklänges – fint att fira med supervagnsmammadejt. När Anna åkt hem hade Lovis och jag en lång after bike i skuggan hemma på Kvarnskogen och dagen kändes så himla fin. Efter nio månader händer det allt oftare att man får känna sig pigg och det är ljuvligt.