Vänta barn

Det här händer i cyklistkroppen i vecka 13

Gravid vecka 13
  • Suget efter sushi intensifieras hos cyklisten. Ett jämnt fördelat intag av nio bitar lax är det enda sättet att överleva.
  • Suget efter citrusfrukter kvarstår hos cyklisten men viss kräsenhet uppstår. Apelsinen måste kännas perfekt, clementinen måste vara sur och antalet grapefrukt i fruktskålen ökar markant. Suget efter iskallt vatten ökar ytterligare och cyklisten saknar sin skyhöga kaffekonsumtion.
  • Cyklisten hänger sig åt dagdrömmar om SRAMS nya kassett Eagle.
  • Det är vanligt med känslor som löper amok. Cyklisten oroar sig över ifall en gravidsommar med singelklinga är görbart, ångrar att hon inte valde en modell MTB med drop post och undrar om de justerbara hängslena på favvobibsen kommer att vara tillräckligt långa i månad åtta.
  • Cyklisten får påminnelse om att hon inte tackat varken ja eller nej till start i olika lopp och försöker beräkna vilken vecka hon kommer att vara i och om det är görbart.
  • Cyklisten har ätit upp sig litegrann och får programmera in några extrakilon på sin wattbikeprofil.
  • Cyklisten upplever att det går att träna igen. Lite inledande kväljningar under uppvärmningen, sedan går det bra att ta i.
  • Cyklisten längtar efter att få unboxa och provköra Scotts nya ramgeometri.
  • Cyklisten skickar en bild på sin mage till sin moster. Den putar ut minimalt och cyklisten har ju ökat lite i vikt och hon ställer frågan “prutt eller bebis?”. Svaret som kommer tillbaka är “det där tror jag är mat”. Mostrar har ju rätt för det mesta, ännu syns 60 millimeter cykelfrö inte utanpå cyklistkroppen.
  • Cyklistens pappa ringer och säger att cyklisten inte får träna för det är farligt, man kan välta med cykeln och en får inte välta när man har hans barnbarn i magen. Cyklisten förklarar att det faktiskt är det motsatta, att det är bra att försöka bibehålla sin nivå men att man inte ska försöka förbättra sig. Den blivande morfadern låter dig inte övertygas. Cyklisten beslutar att fortsatt undanhålla information samtlig träning för densamme.
  • Cyklisten funderar på att öppna boken om gravidträning som hon fick låna av en klok vän som är både cyklist och morsa. Det kanske börjar bli dags för bäckenbottenintervaller? Styrka för att skaffa starka armar som orkar lyfta bebis och kanske går det att träna så att rehaben efter förlossning går lättare?
  • Cyklistens sambo kommer  undan med kommentaren “jag längtar efter att du ska bli tjock” men får i övrigt hantera alla möjliga onödiga humörsvängningar.
Livet Vänta barn

Gravidvecka 13

Det är dags för vecka 13 och vi är igenom den första trimestern, graviditetens tre inledande månader, och det är klart att allt inte varit dåligt även om jag känt mig frustrerad och orolig och inte alls gillar att kroppen förändras. Jag kan enkelt komma på ett helt gäng grejer med det här som är väldigt fint och bra.

  • Det är så himla mysigt att planera framtid ihop. Hur vi ska ha det, hur vi vill vara som föräldrar, vilka renoveringsprojekt vi måste prioritera innan storken kommer. Vi är väldigt lyckliga och väldigt förväntansfulla.
  • Det är spännande att vänta på att gravidmagen ska synas. Det händer nog när som helst, jag kan inte längre dra in magen så långt som jag brukar kunna. I början är man ju himla svullen men det är för att hormonerna gör kaos med tarmarna, gravidmagen kommer först någonstans från ungefär nu, men det kan dröja ännu längre – det är individuellt.
  • Det är en hisnande känsla, att det växer ett nytt liv därinne. Liv är fascinerande.
  • Det är fint att gå omkring med ett längt efter att om några år få plocka pinnar, jaga knodd på sparkcykel, gräva sandlåda, grilla korv och spana på djuren i hagen utanför. (Och ja, jag vet att det är skitjobbigt att ha barn också, jag har tagit hand mycket om småbarn, men jag vet också att det är helt jäkla fantastiskt mellan varven).
  • Att tänka på att våra föräldrar ska bli sådär viktiga som morföräldrar är kittlar ju lite i maggropen. Vårt barn får de allra finaste mor- och farföräldrar man kan tänka sig.
  • Ni är fantastiska. Jag var nervös över att dela med mig av mina gravidtankar så tidigt men ni är ju bara så himla bra, det är skönt att få veta att jag inte är ensam med att tycka att det är en jäkla omställning långt innan magen blivit tung, det ger mig perspektiv att höra hur ni har haft det och upplevt det. Tack för kommentarer och för mejl och för hejarop och omtanke. Det betyder mycket. <3

Det känns lite pirrigt att vecka tretton är här. Det är ju så att de tolv första veckorna är den tid då det är störst risk att få missfall. Efter den tolfte veckan minskar risken avsevärt och ni vet ju hur orolig jag är efter vårt missfall i höstas. För er som missat det fick vi ett uteblivet missfall, missed abortion som ofta kallas MA – vilket innebär att embryot slutat växa och leva men kroppen förstår inte att något är fel och moderkakan fortsätter utvecklas och graviditetshormonerna produceras för fullt. Det upptäcks vanligtvis vid ultraljud i vecka tolv och det var en fruktansvärd grej, men en väldigt vanlig sådan som det inte pratas så mycket om. Vi är så rädda att vi ska behöva bli sådär förtvivlat ledsna och besvikna igen och även om den trettonde veckan börjar idag vet vi ju inte men vi börjar liksom andas ut och tänka att det här kommer att gå vägen nu men först nästa vecka har vi tid för ultraljud och tills dess får ni fortsätta hålla tummarna.

Jag har lärt mig att man verkligen inte vet vad man ska förvänta sig och att det är svårt att planera sin träning när man mår illa och är tröttast i världen men jag har ändå piggnat till lite nu. Himla skönt. Det har funnits ork att gå långa promenader och jobba lite ute i trädgården och att jag är piggare bådar ju gott – det kan ju faktiskt bli en hel del träningsblogg den här veckan, tänk, det vore ju fint. Jag orkar inte riktigt planera, jag har tårar att gråta och sorg att bearbeta – men vem vet, det kanske är den här veckan jag får till en cykelpendling, ett pass på mina nya längdskidor, en löprunda, ett spinningpass och lite styrketräning.

Kanske blir det en efterlängtad träningsvecka, men mest är det här är veckan då livet måste gå vidare fastän min morfar har somnat in och farit till mormor i himlen.

 

Livet

Han var en finurlig morfar med ett alldeles särskilt sätt att glittra med ögonen.

Jag skulle vilja berätta för er. Fast jag vet inte hur. Hur hittar jag orden som gör honom rättvisa?

Han tyckte att Vätternrundan var bäst när den gick åt andra hållet, min morfar. Han var vår familjs allra första generation cyklist runt sjön. Nu är vi tre, och kanske är den fjärde på väg, och det gör så innerligt ont i mitt hjärta att de aldrig får ses.

Han var en finurlig morfar med ett alldeles särskilt sätt att glittra med ögonen när han skojade. Och skojade, det gjorde han – och så tyckte han att det var roligt att det tog en stund innan man förstod hur han klurat ut sitt skämt. Men man såg när han hade något på gång, för då kom den där glimten i ögat som var så typisk för min morfar.

Han var så många saker min morfar. Han kunde så mycket. Hans hantverksskicklighet visste liksom inga gränser, det fanns inget min morfar som var möbelsnickare inte kunde laga, specialbygga eller liksom trolla fram från ingenting.

Min morfar var aktiv. Han cyklade. Han gick på långa strövtåg i skogen. Plockade hallon, lingon och blåbär. Han sprang och åkte skidor. Mormor har berättat att han dessutom var den stiligaste mc-knutten i hela bygden när han var ung och jag har sett det på bild och är beredd att hålla med. De där två förresten, min mormor och min morfar, de var gifta i över sextio år och ändå var de liksom alldeles som nykära ända till slutet. Den vackraste kärlekssagan någonsin.

Han läste böcker och hade alltid ett korsord igång. Han gick upp tidigt om morgonen och bakade bröd. Han odlade potatis och grönsaker. Han hade rosenrabatter och blomsterland. Han älskade att arbeta med sin trädgård och den var så väldigt vacker och välskött. Den vackraste platsen man kan tänka sig. Ringblommor, astrar, riddarsporrar och pioner. Gula, röda och vita rosor som doftade ljuvligt. Kärleksört och lavendel. Löjtnanshjärta och äppelträd. Syren, vinbärsbuskar, krusbär och en liten bergsknalle där ängsblommorna fick växa fritt. Mandelblom, gullviva, ingen kattfot förutom grannkattens fot, men mängder av blå viol.

Han tog mig med på långa promenader och äventyr på platser alldeles här där vi bor nu, och emellanåt känner jag plötsligt igen mig någonstans jag trodde att jag aldrig varit, för där har jag gått med morfar. Som just här nere vid ån vid vårt hus. Vi gick nedåt på visningen och jag trodde att jag aldrig gått där innan och så kommer vi fram till en en sådan där plats där jag varit med honom på äventyr. Magiskt ändå, morfarsminnen överallt.

Igår satt jag en lång stund alldeles ensam med morfar och pratade med honom och höll om honom och det är jag så glad för. Visserligen kunde man lika gärna vara tyst i morfars sällskap om man ville det men igår hade jag saker jag ville passa på att säga honom och jag hoppas han hörde mig. I morse somnade han in och samtidigt som jag går alldeles sönder av sorg är jag liksom tacksam över att det var dags. För tyngre än vår sorg är att bära har det varit att se hans sorg de månader han levt utan sin älskade hustru.

Nu är de tillsammans i sin himmel, min mormor och min morfar och jag är evigt tacksam för allt de gett mig, för all gränslös kärlek jag har fått, för all tid och allt tålamod och all kunskap.

 

 

 

Livet

Om livets sista dagar

Störst av allt är kärleken. Och långsammast och sorgligast av allt är livets sista dagar. Och kontrasterna tynger mig så jag inte finner ord. Ett nytt liv som växer när ett annat liv är på väg att slockna. Fåglarna sjöng om vår i morse när jag log mellan tårar jag försökt hålla tillbaka länge. Gårdagens fokus på hur jag får kämpa med förändringarna min kropp går igenom är idag så oerhört irrelevanta för idag började livets sista dagar för en av de människor jag älskar allra mest av allt i världen.

Och jag visste att det skulle komma och jag försökte stålsätta mig och förbereda mig för att hantera sorgen. Mot sorg kan man inte stålsätta sig. Den måste man igenom. Om kärleken är det största av allt är nog sorg det tyngsta.

Livet Vänta barn

Njut säger de, graviditet är magiskt säger de. Och jag hajar ju förstås inte grejen.

Löpning

Missförstå mig rätt nu. Jag tar mig mer än gärna igenom det här, för om det går vägen får vi det stora privilegiet att vara någons föräldrar och tillsammans guida någon genom de första åren i livet och sedan finnas där så länge vi lever. Jag vill så innerligt få göra det tillsammans med min J.

Men det här med att vara gravid. Njut av det säger de. Njut nu av den här härligt mysiga tiden. Och jag googlar fastän jag lovat mig själv att inte googla och hamnar på sidor där kvinnor beskriver hur härligt och mysigt och fint allt känns från sekunden plusset kom på stickan. De älskar att vara gravida och njuter av varenda sekund deras kroppar bär på ett växande liv. De känner sig som urkvinnor och de lägger upp bilder på sina magar i vecka 8 och berömmer varandra för fina rundningar. (Ingen verkar bry sig om att det är bild på prutt som urkvinnorna lägger upp, för sådär tidigt är magen svullen eftersom man är förstoppad och pruttig, livmodern har liksom inte poppat upp tillräckligt mycket ur bäckenet för att synas.)

Jag försöker sätta mig in i det. Jag ägnar två minuter åt att känna efter för att hitta det magiska myset och den urkvinnliga glitterglorian. Hallå, magin, knack-knack, var är du?

Det går inte. Ingen magi. Jag tycker inte alls om att vara gravid, det har liksom knappt börjat och jag vill inte vara med mer. Jag känner mig begränsad och uppgiven. Varför kan jag inte bara få vara som alla andra en endast gång och njuta då, nu när alla säger att allt ska vara så härligt och bra?

Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av min kropp och jag har inte fixat att röra på mig så mycket som jag behöver för att må bra. Att vila när man är trött likställs i och för sig med att ta hand om sig själv men alltså, jag behöver röra på mig. Att röra på mig är mitt livselixir, att röra på mig gör mig kreativ och glad, det gör att jag kan sortera mina tankar, sova gott om nätterna och sitta still i sambosoffan. Rörelse är magi för mig. Men just nu – ytterst lite rörelsemagi.

Illamåendet kommer och går. Jag inbillar mig att det börjar lätta. Som tur är kräks jag inte så mycket, jag bara hulkar. Men var är magin i att dubbelvikt hulka av illamående och gå till jobbet fastän det känns som man har maginfluensa och bakfylla samtidigt?

Kroppen förändras. Det gör ont att trycka in brösten i en sport-bh. Herregud, jag gillar ju det här med a-kupa, sluta väx för fasen. Jag kan inte knäppa alla mina brallor längre och jag har gått upp tre kilo. Det är normalt, 12 veckor in i graviditeten har man oftast gått upp mellan ett och fem kilo. Men eftersom jag på moderna kvinnors vis är felprogrammerad när det gäller kroppsuppfattning ger de där tre kilona mig mest ångest. Jag känner mig tjock på fel vis och så får jag ångest över det och sedan får jag ångest över att jag får ångest. Ingen magi.

Och så oron. Jag har liksom nästan stannat upp i ett andetag och hållt andan i tre månader för jag är så orolig att vi ska förlora den här gången också. Att jag ska ligga där på britsen med ultraljudsmojängen mot magen om två veckor och få samma hemska besked igen. Att vi ska behöva möta den där outgrundliga sorgen i varandras blickar igen. Jag skulle vilja vara glad men tillåter mig inte att vara det. Jag är mest orolig, för hur mycket jag än ogillar det här med att vara gravid vill jag ju att det ska hålla hela vägen in i mål. Graviditeten är som någon sorts skitjobbig prolog till det jag tror kan bli magiskt, men oron – den är inte magisk.

Att vi ska bli föräldrar, J och jag, DET är magiskt på något vis. Men att vara gravid – noll magi för min del, jag har försökt tycka om det, jag har försökt njuta av det men jag kan bara summera de första tolv veckorna med en genomäkta usch-känsla. Jag är ingen urkvinna. Jag är en snorsportare försatt i undantagstillstånd.

 

 

Träning

Tio kilometer skidor vecka 12. Hundbajs och beslutsångest inkluderat.

Spårstatus IKHP

Jag bestämde i måndags morse att jag skulle sticka upp till IKHP och köra några varv i konstsnöslingan efter jobbet. Var aspepp på det och kände mig ovanligt pigg. Slängde ihop skidgrejer i väskan och gick ut i garaget för att lägga på vallatejp – jag var nämligen duktig för ett tag sedan och vallade väck förra årets tejp för att mätta belag och vara ordentligt men blev aldrig klart.

Förstås tog den jävla tejpen slut. Och snabbglidet också.

Blev sur, slängde ändå in träningsväskan och skidprylarna i bagagen och åkte till jobbet. Drog igång datorn och klickade upp gymmets bokningssida och bokade bodypump. Surfade sedan skidor mellan varje arbetsuppgift och hittade ett fasligt bra pris på just sådana där Salomon Skintec som jag provkörde i Åre och så gärna vill ha. Att hålla på med valla gör att jag inte åker skidor, jag vill att det ska vara enkelt. Skickade ett mess till mamma som är duktig på skidor och fick svaret att det inte är smart att köpa längdskidor på internet, en vill ju få spannet utprovat. Suck. Sedan erbjöd hon mig att jag skulle få låna ett par av hennes skidor, hon är inbiten skidåkare och har ett par vallningsfria i samlingen.

Jag avbokade bodypumpen. Fast sedan kändes det projektigt att åka till mamma och hämta skidor och sedan åka till IKHP så jag bokade bodypumpen igen. Och så ångrade jag mig och avbokade den. Och så ångrade jag mig igen och bokade den. Och efter jobbet när jag gick ut från kontoret möttes jag av rosa himmel och vårvinterluft och struntade ändå i att jag var bokad och åkte upp på Huskvarnaberget och lånade skidorna av mamma. Ett par Atomic med fästludd i spannet. Bytte om och småpratade lite och sedan åkte jag bort mot IKHP-stugan men stort skidsug.

Hejade på lite folk jag kände medans jag drog av mig överdragsjackan och fipplade fast skidorna i pjäxorna. Det var mörkt när jag började åka och det sista av solnedgången liksom glödde mörkt rosarött över stadens ljus nedanför Huskvarnaberget. Vi har det så vackert på vårt IKHP, Sveriges finaste arena alla gånger.

Jag hann inte åka särskilt långt innan jag kom på att jag inte stödtejpat foten. I min vänsterfot är en av senorna trasiga, den har längsgående sprickor och behöver antingen kortison eller operation men det är liksom inget man pysslar med när man är gravid så jag fortsätter tejpa den så får vi se sedan. Tänkte att det nog skulle funka ändå men drog omkull i första skarpa högerkurvan eftersom vänster fot inte kunde hålla emot ordentligt. Det gjorde ont och jag fick faktiskt torka bort en tår när jag ställde mig upp igen i spåret och där tappade jag lusten.

Hursom, upp igen, på’t igen – jag kan ju inte ge upp efter ett halvt varv på konstsnöslingan tänkte jag och tog några rejäla staktag uppför en liten backe efter vurpstället. Då kom första illamåendet och sköljde över mig, sådär så jag trodde jag skulle kräkas och fick kliva ur spåret och stå och hulka i terrängen. Det fina i kråksången är ändå att trots att jag mår sjukt illa kräks jag inte. Jag får kväljningar och jag måste hulka – det låter som att jag kaskadspyr men det kommer inget. Fast folk tittar ju och jag tycker det är så pinsamt.

Efter vurpställe och kväljningsattackställe kommer isig lång nedförsbacke. Och med den paniken. Herregud, ska jag ned där? Jag har ju framtidens snorsportare i magen, tänk om jag ramlar och får staven i magen och något händer? Blev skräckslagen och stel som en pinne och full med panik och funderade på att skita i allt och ta av mig skidorna och promenera mig bort till bilen. Men, jag ville ju så gärna åka. Så jag gjorde ett försök att på högst ickegraciöst sätt ploga mig nedför backen på skatebädden. Spänd och sur och förstås med svag högerkurva igen och då är det ju vänsterfoten som ska göra jobbet och den orkade ju inte för den hade ingen stödtejp och såklart drog jag omkull. Såklart mitt framför näsan på en tjej med en väst som det stod “skidcoach” på. Herrejävlar.

Mitt i den där vurpan tänkte jag att det allra minst farliga är ju att åka skidor som skidor ska åkas och så klev jag i spåret igen, slappnade av, böjde på benen, stoppade bak stavarna sådär som man gör och susade nedför resten av backen. Nere på platten fick jag till ganska fin åkning och så bestämde jag mig för att faktiskt ge mig på andra halvan av elljusspåret också trots att det är en lång backe nedför där också. Det är förresten så det funkar hos oss, det går väldigt upp eller väldigt ned.

Sedan fick jag till lite flyt i åkningen men det vände sig fullständigt när det visade sig ligga en hundskit i en kurva. DÖD åt den hundägaren som inte plockat upp – hen kan aldrig ha varit på smällen. Fick stanna och ägna mig ett slag åt att göra kräkasljud och samla ihop mig innan jag kunde fortsätta, ungefär som när det skulle cyklas i vecka 10. De efterföljande varven gjorde jag mitt yttersta för att swischa förbi den där lilla bruna högen med ögonen riktade åt andra hållet.


Sedan höll jag på sådär. Åkte lite, hittade flytet och fick sedan stanna och kliva ur spåret för ägna mig åt att göra kräkasljud. Jag lyckades lösa både skarpa vänsterkurvan och långa nedförsbacken på nästkommande varv och kände mig nöjd trots att foten ömmade.

Det gick inte fort, det blev många stopp men ändå – att jag tog mig ut i spåret kändes så himla härligt. Mammas skidor funkade fastän jag redan gått upp tre kilo i vikt, var lite orolig för spannet men det gick. De var inte lika bra som skidorna jag provade i Åre men ändå – vallningsfritt, vilken frihet. Strava stannade på ganska exakt tio kilometer och med tanke på hur lite jag åkt de senaste åren tycker jag att min teknik faktiskt är ganska hyfsad och det är ju en skön känsla. 10 kilometer längd in på kontot en skidfattig vinter – hur bra som helst!

 

 

Livet

Alla hjärtans vardag

Jimmy retar gallfeber

Vet ni, jag tycker så mycket om den här dagen. Det var nämligen en alla hjärtans dag som vi verkligen bestämde oss för att vi skulle vara tillsammans. Det var en av de mest turbulenta tiderna i mitt liv, allt var upp och ned och ställt på sin spets och vi fick kämpa så himla mycket för kärleken och jag minns så väl att vi drömde om att skapa vardag tillsammans.

Igår när jag kom hem från träning stod han i köket i vårt alldeles egna hus iklädd arbetskläder och peltorkåpor och lagade korv stroganoff. Mina katter kom och strök sig mot mina ben när jag klev in genom dörren och han vände sig om där vid spisen, tittade på mig och log. Huset är stökigt av renoveringsprojekt, köket var stökigt av matlagning, jag var gravidtrött och illamående och trött efter jobb och träning men mest av allt kände jag mig så himla tacksam. Vi fixade det – vi skapade vardag.

Vi har inget storslaget planerat för att fira att det är vår dag. Jag gissar att vi kommer att plocka i ordning i köket, fixa något att äta, kramas och prata igenom hur vi haft det under dagen, göra en eld i kakelugnen och krypa ihop med katt och filt i soffan. Alla hjärtans vardag helt enkelt.

P.S. Engagera dig idéellt och gå en tråkig tävlingsledarutbildning med en cykelklubb om du får chansen. Det kan vara där du träffar på ditt livs stora kärlek!