Cykelblogg

Kolmårdsbiken 2010

Foto Thomas Ljung, Kolmårdens MTB
En toknervös Elna i startfållan, foto: Thomas Ljung, Kolmårdens MTB

Det var roligt i 40 kilometer, slitigt i 10 efter det och de sista tolv dog jag. Trots en hopplös sistaplacering av fem startande tjejer är jag nöjd. Insmord i Voltaren Gel och en timma efter segrarinnan, en  halvtimma efter fyran. Äsch då. Jag tog mig runt, visserligen protesterade kroppen på alla möjliga påhittiga sättt den sista biten (kramp, andnöd, tårar, apatiskt stirrande…) men det gick ju!

Älsklingen och mamma gjorde ett finfint jobb med att hjälpa till att samla ihop en gråtande, snyftande, värkande Elna-hög i målgång. Och efter en timmas gråtande (dålig ovana som infunnit sig sedan jag slutade snusa – gråta av trötthet) hulkande, illamående och skakande stod jag i duschen och funderade på om det inte skulle vara kul att köra nästa år också.

Jag har ont överallt. Nacken gör ondare än benet, det måste vara positivt, och musklerna värker. Ingen cykling i morgon, men på måndag ska jag nog ge mig på det igen! Tröstar mig lite med att alla som körde verkar tycka att det varit tungt. Är desutom stolt över mamma som körde 40 kilometer kanonbra!

Fler långlopp lär det bli. Det är häftigt att kolla vad kroppen klarar av, och att pressa sig själv till gränsen av vad man står ut med. Mer sånt!

0

You Might Also Like

No Comments

Kommentera