Ett helstelt långlopp senare

Ränneslättsturen kördes med stel gaffel. Aj som f-n. Jag började känna “jag-vill-kliva-av-gråta-lite-och-bli-skjutsad-hem-och-bara-äta-godis-och-tycka-synd-om-mig-själv-suget” redan innan första depån. Folk bara körde om, det var som om jag cyklade i sand. Kom ingenstans, orkade ingenting och kedjan hoppade av där fram stup i kvarten. Minst tio gånger under loppet.

Hur som helst, jag tog mig igenom hela loppet. Med 15 kilometer kvar stannade jag ett tag, och vem dyker upp om inte min kära mamma. Pigg och glad och med dunderstarka ben. Hon drog igång mig igen och inspirerade att fortsätta sista biten. Nästan sist i mål av alla startande. Ehm. En får ju skämmas. Hur som helst – jag kan ju i alla fall skryta om att jag kört ett långlopp helstelt. *SKRYTER*

0

1 Comment

  1. Pingback: » Distansbensproblematiken och långloppsabstinensen Elna Dahlstrand

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.