Motivationen satt långt inne idag, kom inte i träningskläder förrän klockan var sju. Värmde upp och gav mig i kast med att slå tiden jag klockade på Knivbergsvägenrundan (fortfarande ett skitosmidigt namn), tog i så snoret rann, benen sved och lungorna brände och trodde minsann att jag lätt som en plätt fixat nytt rekord. Men icke. Förra gången – första passet efter dödsvirus, körde jag rundans 11.4 km på 20.56. Idag – lite starkare, och när jag väl kom igång med ett psyke som kändes grymt bra på 21.06. Som om inte det vore nog skaffade jag mig en PB-rand när jag klickade ur vingliga ben efter misslyckad superprestation. Trots nederlaget blev det endorfintummen upp i spegeln.
Om man undrar vad en PB-rand är finns en eminent (?) tråd på Funbeat som förklarar vad det handlar om – det är ju självklart något som den mycket nitiska cyklande stilpolisen utfärdar dryga böter på. Nybörjare – vad ni än gör, skaffa er inte en sådan om ni inte är sugna på lite pikar. Akta benen och håll kedjan ren!
Det var ett tag sedan jag hade en sist, så jag ser det ändå som ett gott tecken på att jag börjar få ett visst mått av rutin nu, och skrattar lite åt att min egen reaktion var “åååh, neeeej vad fult”. Nu ska jag lägga in några fina Svärtinge-backsegment på Strava.