Elna Dahlstrand
Cykelblogg

Cykelvasan 2012: Race report

Jag och sub4-Bianchin efter målgång

Min race report från Cykelvasan är två helt olika berättelser. Den ena handlar om det fantastiska med teamwork. Att turas om att dra, att peppa varandra uppför och att tjoa lyckligt på varandra när man släpper på allt man har utför. Jag hade inte grejat att köra under fyra timmar utan fantastiska Mia. Vi drog varandra och peppade varandra när det var tungt och sa åt varandra att hålla igen om benen plötsligt var för pigga. (Jag vill alltid dra på för hårt i uppförsbackar i början tillexempel)

Några perioder var det ett enda härligt “kommer vänster” från den som låg först följt av ett “en till kommer vänster” från den av oss som låg på rullen. Delsträckor och depåer flyter alltid ihop till ett stökig massa i mitt minne – men ett lite längre, ganska stenigt parti var vi urstarka och låg och körde om gubbe efter gubbe – det är när det är tekniskt vi är bäst och det var så fantastiskt roligt. Att köra långlopp tillsammans var en grym upplevelse – att ha någon att jobba tillsammans med ger verkligen en extra dimension till ett lättcyklat lopp som Cykelvasan. Vi ägde längs med spåret Mia och jag, vi körde bra och vi skällde väl ut en och annan cyklist som gjorde farliga saker. Att plötsligt byta spår utan att kommunicera det, gå på hjul, försöka köra om på olämpliga ställen utan att säga till vilken sida man kommer på och att tränga sig in i ledet utan att peka – nononononono; det var väl en och annan som fick sig en åthutning. Jag menar aldrig att vara otrevlig, jag bara blir så förbannad när folk kör osmart och farligt på andras bekostnad.

Med Mia innan start

Den andra historien handlar om benen. Benen som inte stämde, som kändes tunga till och med under transportsträckan från Lindvallen till starten. Benen som värkte av mjölksyra redan efter tio meter. Inte en sträcka under loppet använde jag flåsets fulla kapacitet – jag kom inte dit eftersom benen sa stopp. I början struntade jag i det – mjölksyra i trötta ben släpper oftast efter någon mil, trötta och sega ben blir nästan alltid pigga när de väl kommit igång. Jag var övertygad om att det skulle släppa och matade på så gott det gick. Jag hade ju ätit rätt, sovit ordentligt, vilat bra och jag fick i mig första omgången energi i god tid. Efter några mil började jag fundera över om jag inte fått till sittställningen, om jag möjligen skulle justera sadeln.

Vi hade bestämt oss för att stanna och fylla på vattenflaskor i Evertsberg och jag försökte mörka hur jobbigt jag hade det så länge som möjligt. Mia undrade hur det kändes – och så länge jag kunde försökte jag svara att det kändes bra. För det kändes ju urbra att köra som ett team, det var ju så roligt! Men benen var hemska, det gjorde så ont och det fanns så lite kraft i tagen. Tills slut bestämde jag mig för att förutom att fylla flaskor skulle jag justera sittställning i depån. Jag fick snabb och grym hjälp av Tvåhjulsmästarna i Evertsberg och en justering av sadeln, nästan en hel centimeter (kan för mitt liv inte minnas om det var framåt eller bakåt) gav mig benen tillbaka.

Plötsligt gick det att trampa igen, men jag hade bränt alldeles för mycket energi på att sitta fel. Jag piggnade till ett tag men benen kunde aldrig komma igen helt. Till slut drog Mia mig på rullen hela tiden och jag bet mig fast – inspirerad av att hon var så sjukt stark och fortfarande med förhoppningen att mjölksyra och kramp skulle ge med sig. Det gjorde inte det.

Vid 78 kilometer ville jag inte att Mia skulle behöva hålla igen och lät bli att ropa lucka när jag tappade. Det blev så ensamt och tyst utan henne men jag ville inte att hon skulle sinka sin chans att köra på en snabbare tid än bara sub 4 – så jag vinkade ett tyst hejdå till världens bästa rulle, sänkte tempot lite och försökte trampa ur, försökte andas riktigt djupt och äta lite mer än tänkt . Benen blev inte piggare – men när jag kollade av hur jag låg till insåg jag att jag skulle kunna klara under fyra timmar trots de förbannade benen. Lyckades leta fram lite extra pannben och vilja och jävlar anamma och föreställa mig hur tråkigt jag skulle tycka det var att inte ha klarat mitt mål – och det gick vägen.

Min fjärde Cykelvasa blev till slut min snabbaste än så länge men också den som gjorde mest ont. Det var en grym prestation att åka på 03:54:05 när varenda tramptag smärtade. Jag kan bara vara nöjd – och såhär i efterhand inte tillåta mig att fundera på hur mycket fortare det kunde gått om jag suttit rätt från början eller haft en hoj som vägt några kilo mindre och rullat lika lätt som Mias. Svår grej med att inte köra på egna grejer som testats och justerats många gånger om för att passa perfekt. Å andra sidan – egna grejor; då hade jag väl kört på sex timmar. Jag tror Mia körde tre minuter snabbare än jag gjorde – och hon hade nog gjort en ännu bättre tid om hon inte väntat in mig några gånger och lagt mig på rulle. Är så tacksam för hjälp och pepp, inspiration och team work!

20120812-234302.jpg

Sedan finns det ju ett stickspår i storyn också. Den om cykeln. Den fantastiskt fina Bianchin som jag fick låna till Cykelvasan eftersom min Nishiki har fyra säsonger på nacken och är trött i precis varenda komponent. Att köra en fungerande cykel var ljuvligt. Den är en perfekt instegshoj – en fin och lätt ram, bra och tåliga grejer – och jag var så nära att slå till eftersom jag verkligen behöver något som fungerar. Men efter en rejäl och svår funderare kom jag fram till att jag behöver en ännu bättre cykel. Lättare hjul och lättare gaffel – det var stor skillnad på mig och Mia i rullet. Om man vill ha en riktigt bra första riktig MTB är den grym – men jag vill ha en ännu bättre, och framför allt ska den vara lättare än det jag kört på de senaste åren, vikten – och särskilt den roterande vikten kan begränsa väldigt mycket. Det var ganska tungt att lämna Bianchin i Lindvallen dock, det var så kul att testa den och vi klardade ju trots allt målet; under fyra timmar från Sälen till Mora ihop, den ljuvliga gula italienaren och jag.

Måste även passa på att vara lite stolt över mamma som gjorde ett kanonfint lopp. Många andra verkar ha gjort grymma lopp också – och det känns roligt att så många är nöjda. Det blev även många kära återseenden i SubXX-familjen, flera av tjejerna körde Cykelvasan och gjorde kanontider!

Tider och mellantider - Cykelvasan 2012

 

 

1

You Might Also Like...

7 kommentarer

  • Svara
    jessica
    13 augusti, 2012 at 12:31

    GRYM du är! Teamwork är oslagbart! Och det där med benen – jag vet den känslan. MASSA MASSA MASSA Grattis!

  • Svara
    Lina
    13 augusti, 2012 at 13:10

    Stort stort grattis till målgången! vilken prestation!!! Grymt bra kört! 🙂

  • Svara
    Forever Fanny
    13 augusti, 2012 at 17:10

    SÅ GRYMT JOBBAT! 😀
    Själv cyklade jag solo, från start till mål. Då kan jag känna mig lite nöjdare när jag läser ditt inlägg. Tungt var det, speciellt sista milen. Men över mållinjen skulle jag!
    Och visst är det en underbar känsla att rulla om gubbarna i spåret?! 😀
    Nu ska jag gå med i en cykelklubb någonstans i Gbg-trakten.
    Sköt om dig!

  • Svara
    elna
    14 augusti, 2012 at 09:27

    Lina & Jessica: Tack! Man måste ha skitben emellanåt för att uppskatta när de är pigga, eller hur? 😉

    Fanny: Härligt jobbat – tycker absolut du ska gå med i en cykelklubb, det är roligt att cykla ihop med andra, man utvecklas snabbare och har kul! Lycka till!

  • Svara
    Karin
    14 augusti, 2012 at 19:57

    Grym prestation att kämpa sig igenom loppet med stumma ben. Bra jobbat!!

  • Svara
    Katja
    15 augusti, 2012 at 11:00

    Grymt jobbat! Brukar uppleva lite samma problem… Ibland släpper benen efter ett par mil men inte alltid. Man kör icke-andfådd men dock söndersyrad. Intressant detta med sadeln, har ej tänkt på att det hade så stor betydelse. Kanske borde justera min sadel.

  • Svara
    » Nejmenhej. Och välkommen! elna dahlstrand - Jag vill alltid cykla lite till! Vill du hänga med?
    18 maj, 2013 at 17:50

    […] SubXX, på aluminiumracer. Tid: 9.11Har kört Cykelvasan varje år sedan starten 2009Min snabbaste Cykelvasa var 2012 med MiaFöredetta partypingla som numer inte dricker något starkare än sportdryckStolt över […]

Kommentera gärna, då blir jag glad!