En gång var allting väldigt annorlunda. Det har för min egen skull blivit ett bokprojekt. Jag minns och jag skriver men det kanske aldrig ens blir mer än ett manus, vi får se om jag vill dela det med andra eller om jag behåller det för mig själv till slut. Det rör sig inte om bekymmerslöst ute och cyklande eller irritation på småsaker som benvärmare och tillfälliga formsvackor. Möjligen blir det det sista kapitlet – när allting blev bra, när historien jag har att berätta slutar lyckligt, i den självvalda typen av uppförsbacke. Den man cyklar i.
När jag skriver på mitt manus och sorterar bland mina minnen fylls jag ofta av tacksamhet för det liv jag får leva nu. Jag har så fina vänner (både på cykelsadel och sådana som inte tycker att cykling är meningen med livet), jag har en fantastisk familj, ett fint hem, en underbar äkta hälft och jag har trygghet och frihet i överflöd. Jag är lycklig och bekymmerslös och så har jag mina cyklar. Jag cyklar när jag är glad. Jag cyklar när jag är ledsen. Jag cyklar när jag vill vara ensam. Jag cyklar när jag vill umgås med andra människor. Jag cyklar när jag behöver en kick, när jag vill testa något nytt, när jag är sugen på en utmaning eller behöver inspiration. Jag cyklar mig lycklig och är så tacksam över det.
1 comment