När jag var åtta-någonting och hade tagit av stödhjulen på min rosa tvåhjuling brukade jag ta lite extra fart i en backe, sätta upp fötterna på ramen och se hur långt man kunde rulla. En hisnande härlig känsla som en gång resulterade i att jag plötsligt var så långt hemifrån att jag grät för jag förstod inte hur jag skulle orka ta mig hela vägen hem. En tant i byn torkade tårarna och sa att hem, det skulle jag visst orka och gav mig en liten putt på färden uppför den branta backen som leder från Ravelsmark by dit jag rullat med fötterna på ramen till Reaby där jag bodde. Ungefär en kilometer och visst orkade jag hem igen, och den branta backen – den är väl nuförtiden mest ett gupp i mitten av en slakmota.
Hursomhelst, idag tog jag lite extra fart i en nedförsbacke och satte upp fötterna på ramen för att se hur långt tantcykeln kunde rulla och plötsligt var jag åtta igen. Härlig känsla, har du testat?