Cykelblogg

Min Cykelvasa 2013 – rejsrapporten

Finfint av Happy att bjussa på bilder!

Jag började väl årets cykelvasa med att skaffa mig en PB-rand, ni vet ett sånt där inte-stil-polis-godkänt märke från kedjan på vaden, (klumpig och nervös-stimmig, missade klicka i pedalen och snubblade lite) innan vi ens rullat ut ur startfållan – men det gjorde väl inte så mycket för jag fick en bra plats i uppförsbacken, hittade en finfin rulle och drog vissa delar – det gjorde galet ont i musklerna men jag tänkte på en grej som jag hört på en föreläsning om träningslära en gång: mjölksyra blir mat till musklerna, så att syra upp lite i början skadar inte. Inte heller att syra lite i mitten. Eller i slutet. Typiskt bra mantra.

Och det verkade inte skada. “Herregud Elna, du är otränad – du vet väl att om du pinnar på såhär är du död innan du ens är i närheten av den där långa backen” – jag försökte faktiskt tala mig själv tillrätta, övertala mig själv att ta det lite lugnt för min egen skull, men det hjälpte inte, det gick liksom för bra. Och dessutom ville jag ikapp Mia som startade fem minuter för mig.

I början märkte jag av att jag inte kört så mycket lopp i år – jag glömde nog att kommunicera några manövrar och gjorde några osmidigheter i klungan – tack för överseendet hos medcyklister och som tur är kommer man fort in i det igen. En stund in i loppet kändes det vant att ha så många cyklister omkring sig igen.

Ett tag låg jag med i en klunga där det fanns en tjej, en åkare från Borås – och det ger ju en extra kick att försöka hänga med när man kan rejsa med någon som rejsar på samma villkor. Dock tog orken slut (trodde jag) när vi kom ut på första asfaltsavsnittet. Det liksom bara dog. Framhjulet vinglade till när jag svängde ut och jag svor åt mig själv – skulle jag börja kurvpanika nu? Jag trampade, trampade och trampade men kom ingenstans – däremot kom besvikelsen krypande. Jag hade ju sagt till mig själv på skarpen i första backen – ta det lugnt annars tar du slut, och så gjorde jag inte det ändå. Åh.

Men så – jag ställde mig upp för att få lite extra kraft i tramptagen – och då ser jag vad det egentligen handlar om. Framhjulet har pyspunka och det är både därför jag vinglat till och därför det liksom inte går framåt. Trampar till en bra plats vid sidan av vägen, vänder cykeln uppochned för det tycker jag är smidigt även om det såklart blir repor på cykeldatorn som jag alltid glömmer att pilla bort innan. Punkteringsfixandet tar ungefär 8 minuter. Hejar på folk och försöker ha roligt under tiden – fördelen med att inte ha några tidsmål är ju att man kan bjuda till och tjoa lite även om man inte rullar framåt.

Jag startade i grupp tio och efter punkan började jag köra om folk från grupp tolv, hittade inte riktigt några bra klungor men det gick fint ändå. Punka verkade förresten vara årets grej – det var många från klubben som punkade – känns ju skönt att ha följt trenden. Följde även trenden att åka i nya klubbdressen, den är ursnygg – men aldrig någonsin att jag kör långlopp i den byxan igen, den paden och jag funkar inte alls. Huvaligen för skav säger jag bara.

I Evertsberg fick jag en flaska av bästa Linda, stannade och pratade en kortis innan jag trampade vidare. Det är förutom Evertsberg liksom ingen idé att jag försöker redovisa för kontroller eftersom jag inte kommer ihåg namnen eller ordningen på dem (fick kolla Lindas sms för att komma ihåg var hon langade). Fick i alla fall reda på vid langning att Mia var 14 minuter före mig, men hade ju insett att det var kört redan vid punkan. Bara att trampa vidare i min egen takt. Gick runt på en gel i timmen och partajade till det med en liquid innan den där jäääättelånga backen, ni vet den med Preem Hill Race i. Den var inte alls så lång och jobbig som jag mindes den – och det fanns spurtpangpang i benen men eftersom det var massa gubbar ivägen och det inte fanns plats för en spurtsugen Elna. Men äsch – vad gör det när backen kändes kortare än någonsin!

Efter den där långa backen tycker jag att Cykelvasan vänder. Man tar en klunk ur flaskan och kastar sig nedför en backe och tjoar lyckligt och vet att man har gjort det värstaste och att det bara är å åk resten av vägen. Och lite så kändes det – det var bara å åk! Sista biten kände jag mig så stolt över mig själv, jag kände mig så glad, stark och bra och tacksam över att min kropp gör detta. Åh, vilken underbar känsla det är, när cykellyckan verkligen infinner sig och man känner sig nöjd innan man ens är klar med sin utmaning!

Jag rullade i mål på 3.52, med en rulltid på 3.41. Min officiella tid är två minuter snabbare än förra året – och då var jag mycket bättre tränad. Bäst av allt – nio mils träning i snabb utförskörning och kurvtagning – precis vad jag behövde för att hitta lite mtb-självförtroende igen! Nu ska jag klämma in så många cykeläventyr som det bara går innan det blir snö och vinterdistans igen – och det lär bli ganska många för det är låååångt dit!

PB-randen förresten, den upptäckte jag inte förrän jag sprungit runt i Mora några timmar och finaste Jimmy kom i mål (han startade supersent) och pekade på mitt ben och skrattade. Jaja, någon måste ju springa omkring och se ut som en rookie, eller hur?

 

 

0

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply
    Yvonne
    20 augusti, 2013 at 20:55

    Riktigt bra kört Elna och kul att ses! 🙂

    • Reply
      elna
      21 augusti, 2013 at 08:25

      Verkligen roligt att vi träffade på varandra, hoppas det blir fler tillfällen!

  • Reply
    Simon
    21 augusti, 2013 at 10:38

    Du är en enda stor muskel Elna! Bra kört!

    • Reply
      elna
      22 augusti, 2013 at 13:51

      Tack Simon, nu blev jag väl så glad att jag måste spänna mig lite extra 😉

  • Reply
    Cykelvasan 2014 – race report | elna dahlstrand
    26 augusti, 2014 at 10:02

    […] Jag har förresten letat fram race reports från tidigare år. 2009 & 2010 saknas, men det finns en kort och tråkig från 2011, en galet nöjd efter partempo med Mia 2012, och så loppet som gick över förväntan med PB-rand 2013. […]

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!