Alkoholist?

Jag fick så mycket reaktioner på det här inlägget att jag faktiskt fortfarande inte riktigt funderat klart, orkat ta in allt eller ens svarat på alla meddelanden som skickades till mig i samband med det. Jag rörde upp minnen hos mig själv, jag blev en förebild, jag blev hurrad och delad och kommenterad och jag är självklart glad över det. Att min stormiga relation med alkohol kunde generera så mycket kärlek, igenkännande och respons värmde. Men jag blev också lite rädd och obekväm – för från några håll fick jag en etikett jag inte själv identifierat mig med. Alkoholist. Problem att hantera alkohol, ja. Men alkoholist? Jag vet inte. Jag har levt nära andras alkoholproblem – problem som så mycket bättre passat in i mallen för alkoholism, men jag?

Jag har tänkt tanken, tänk om jag hamnar där? Det finns så nära oss alla, det finns kanske i mina gener och jag har vistats så mycket i miljöer där människor dricker, festat hårt själv och jag sett människor med den klassiska alkholproblematiken. Om det nu finns någon klassisk sådan. Eftersom jag aldrig kände mig beroende av alkohol, mitt problem låg i att det inte finns någon spärr som berättade för mig att det var dags att sluta och ta ett glas vatten och eftersom jag aldrig ens kände att jag behövde återställare eller har upplevt alkoholabstinens har jag inte heller änkt att jag passar in i facket med etiketten alkoholist. Jag har funderat ett tag men inte velat diskutera eller googla definitioner förrän nu. Bruk och missbruk, en hårfin gräns – alkoholist eller partypingla – det är nog dags att jag vågar ta fram definitioner för att prata mer om det här.

Jag har varit medberoende, men aldrig beroende, men jag har definitivt missbrukat, vilket för övrigt är ett smutsigt, hemskt och jobbigt ord. Liksom alkoholist. Så fult. Så fullt av sorg och tårar, tomma löften och besvikelser. Så skamfilat, skämsigt och misslyckat. Alkoholist. Ska jag passa in på det ordet?

Att vara nykter är inte alltid samma sak som att vara nykterist – och om jag skulle bestämma mig för att ta ett glas vin till maten igen då och då skulle det väl inte vara samma som att ta ett återfall? Jag vet inte riktigt – men jag vet att jag tagit in, reflekterat och funderat tillräckligt för att orka våga diskutera och ta reda på. Kanske törs jag börja här – på Pierres blogg på Accent, där det pågår en intressant debatt om nykterhet och där jag blev citerad på ett vis som återigen gjorde mig stolt över mitt val. Jag har snart varit nykterist i ett helt år. Möjligtvis har jag även varit nykter i ett helt år – det känns lite oklart. Men oavsett vilket fack jag hör hemma i har jag inte ångrat beslutet en endaste sekund!

 

0

1 Comment

  1. Pierre Andersson 17 september, 2013 at 10:32

    Du fortsätter att skriva så klokt kring de här frågorna, tack för det!

    Utifrån det (lilla) jag vet om dig skulle jag inte beskriva dig som alkoholist. Däremot beskriver du ett ganska tydligt riskbruk – och möjligen tillhör du den grupp människor som löper större risk att bli beroende.

    Jag förstår din tvekan inför orden. Det finns fortfarande på tok för mycket stigmatisering kring alkoholens baksidor! Men det gör å andra sidan dina resonemang dubbelt värdefulla – släpp ut dem i det fria och monstren brukar spricka rätt snabbt.

    Men som sagt, det är bara observationer från en lekman. 🙂

    Reply

Kommentera gärna, då blir jag glad!