Elna Dahlstrand
Cykelblogg

“Inte en j-la meter till”

Ibland fungerar inte jag. Igår tillexempel. Kroppen försökte berätta det för mig redan på morgonen men jag lyssnade inte.

 Du Elna, viskade kroppen, snälla du – jag vill inte. Vi kan väl åka och heja på klubbkompisar och hänga lite men låta bli det där extra stresspåslaget – jag vill inte.

Äsch, sa jag. Tyst med dig kroppskrälle. Och sedan toppade jag ett par veckors slarvande med mat och sömn med att äta för lite frukost och slänga i mig lite godis till lunch.

Kom igen nu, sa kroppen bestämt efter att ha skakat runt några träningsvarv. Jag kan inte idag, kan du låta bli, snälla?

 

Om jag lyssnade? Näh. Om jag ställde mig i startfållan ändå? Ja.

Foto: Andreas Sandin

Ett förstavarv där varenda meter var allt annat än roligt. Ingen kontroll på cykeln, ingen fart, inte ens i närheten av att komma upp i den där härliga maxpulsen. Jag ville liksom radera mig själv från tävlingsbanan, jag önskade att ingen kände igen mig, jag tyckte det var pinsamt att bli påhejad för ingenting stämde ju.

Ut på andra varvet med en uppgiven känsla. Och vid droppet låste sig allting totalt. “NEJ NU VILL JAG INTE MER, INTE EN JÄVLA METER TILL” skrek kroppen och satte till sitt värstaste värsta – som den bara gör när den är utomordentligt arg på mig. Helt plötsligt kunde jag inte andas. Jag närmar mig droppet, hör hur någon tjoar att det kommer någon och så tittar jag rakt in i ett kameraobjektiv

Jag klev av cykeln innan droppet, gick nedför, klev av banan och slängde cykeln åt sidan tills jag kunde andas någorlunda bra igen. När det där händer – och det gör det som tur är inte så ofta nu förtiden, blir jag så rädd. När luftrören bara krampar ihop och ångesten kryper i hela kroppen då blir jag så rädd och så liten, fastän jag vet att det inte är farligt, jag vet att det går över.

Allt det där som är så roligt i vanliga fall, att folk hejar på mig, att någon knäpper en bild, att det är jobbigt och utmanande – allt det där kan bli det absolut jobbigaste som finns om man inte lyssnar på sin kropp. Jag är motionär. Jag gör det här för att det är kul. Jag MÅSTE lära mig att lyssna på kroppen – det är en grej att ha lite nervösångest innan tävling och en helt annan grej att ignorera det som verkligen bör lyssnas på.

Fast sedan, när vi kom hem – hoppade vi i cykelkläderna igen. Fia, Sam, Jimmy & jag och en grusgrop i Huskvarna – för första gången i mitt liv vågade jag hoppa med cykeln. Åh – vilken härlig känsla när hjulen lättar lite från marken och man äntligen landar fint med rätt hjul på rätt plats. 

 

 

0

You Might Also Like...

Inga kommentarer

    Kommentera gärna, då blir jag glad!

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.