Billingeracet 2014 – [Rejsrapport]

Jag rullade ner till starten i Billingeracet 2014 med noll prestationskrav och helt utan förväntningar på mig själv, tvärtom – jag var beredd på ett lopp som skulle ta lång tid. Målet var att ha så kul som möjligt och ha lite energi kvar till skojiga stigarna på slutet – jag gillar dem väldigt mycket. Här kommer den låååånga reflektionen, håll till godo!20140511-172709.jpg

Hur nöjd jag var med att nummerlappen matchar cykeln? Ni anar inte!

Panga på lugnt i början
Startskottet gick och utan att vara uppvärmd trampade jag på lugnt och bra men bestämt uppför backen och in i skogen, klarade köerna på första stigarna utan att behöva sätta ner fötterna eller krångla till det, men tog det lite piano – lät bli att köra om fastän kroppen sprätte av stigkörarlust och lite irritation över köerna. Jag är bäst på stig och kan bli lite frustrerad när det korkar ihop sig där jag vill ligga på.

20140511-172717.jpg

Led ett och två framför mig – ännu fler var det bakom i startfållorna.

Benen var med mig den här gången
Det kändes bra i kroppen. Riktigt bra. Efter första milen tyckte jag att det gått väl fort och funderade lite på hur jag skulle göra. Slå av på tempot eller rejsa vidare? Jag hade en kort konferens med psyket och benen och vi kom fram till att det bästa vore att göra det till en rejäl genomkörare – ett träningspass där vi gasade så länge det höll, det skulle få göra lite ont helt enkelt. En go’ genomkörare.

Jag har blivit lite bättre
Jag har förbättrat några saker som är väldigt bra på långlopp. Jag är bättre på att hitta rullar att ligga och vila mig lite på (och att dra emellanåt – åh, jag älskar att ligga längst fram och dra). De senaste veckorna har jag tekniktränat ganska mycket och det har jag stor nytta av. Jag har lärt mig sätt att få med mig fart som gör att jag kan vila lite även där det är tekniskt, och blivit bättre på att våga låta bli bromsarna för fart och flyt  – allt det där gör att jag kan njuta ännu mer av coola stigar med rötter och lera. Akilleshälen är fortfarande kurvor – jag tappar rulle i kurvorna eftersom jag är tokrädd och bromsar för mycket inför. Kurvtagning är en sak jag tänker öva på, och jag ska fortsätta härja runt lite i grusgropen – jisses vad man har igen det när det verkligen gäller!

Älsk på lerig stig!
Det var ett gäng som svor över leran på slutet – jag instämde lite ironiskt, fastän jag fullkomlig älskar det. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln varje gång jag hittar ett bra vägval igenom lervälling och hala rötter – en mental klapp som fyller på med energi att fortsätta.

Energi förresten – ett litet tack:
Det tar lite tid innan man lär sig hur mycket man måste ha i sig i energiväg och hur ofta man behöver äta. Jag kan min kropp bra nu, jag vet vad som behövs och när det behövs och vill passa på att tacka Milebreaker för att jag har riktigt bra energi i bakfickan. Erika på Milebreaker har dessutom lugnat ned mig litegrann när det gäller pulversaker och efter träning och tävling blandar jag en shaker med recovery. Mycket kolhydrater och lite protein – eftersom jag är så slarvig med att äta ordentlig mat i tid räddar det mig eftersom kroppen får byggstenar fort även om jag slarvar till det lite.

I går gick det åt två gel från Enervit och två gel från High5 samt ett gäng druvsockertabletter från Dextro och ett par Isostartabletter. Hade Vitargo med koffein i vattenflaskan och tog en mugg energidryck i varje depå. I varje depå misslyckades jag med ungefär halva den där muggen och hällde den i ansiktet på mig själv – men hälften hamnade i magen. I två av depåerna åt jag banan också. Det går nog åt mer energi just nu eftersom jag inte är tränad att använda fett som bränsle – för få distanspass i benen – och då måste man se till att kolhydraterna inte tar slut så att kroppen har något att ta av till arbetet.

Damklungan
Hade en all time high i långloppsväg när jag en stund på första varvet låg längst bak i ett led med tjejer. Vet att Linda Meyer som senare körde in på andraplatsen i D30 låg längst fram i ledet och det var väldigt häftigt att rejsa med tjejer en stund – det blev såklart splittrat och uppdelat efter ett tag – men det var kul. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om tjejerna fick en egen start? Vore coolt att köra tjejlopp – men samtidigt har man ju stor nytta av alla starka herrar som man kan låna rulle av när benen är trötta och det skulle väl bli väldans ensamt om man tappade damklungan och fick köra alla de där milen utan andra cyklister att dela stig och grus med.

Det var förresten guld att efter loppet få träffa Helena och Hasse – bloggkollegor och digitala vänner som jag verkligen sett fram emot att krama om på riktigt. Kunde konstatera att de såg ut som på bild och var precis lika trevliga och bra som jag föreställt mig. Kul!20140511-172747.jpg

Prylarna då?
Det här var första långloppet på 27,5”-hojjen. Tokgilla 27,5, det är en bra storlek för mig. Saknar att inte ha lockouten till dämpningen i framgaffeln på styret – jag låser och låser upp mycket men det blir mindre när man måste släppa styret och ändra på gaffeln. Får lite ont i ryggen på långa turer som den här – det är nog inte många år kvar innan tant behöver fullgung, men vi är inte riktigt där ännu. Körde med den orangea linsen på mina X-Kross, den som inte är snyggast på bild men som gör världen så galet fin – man ser detaljer så himla bra och det känns som att det är soligt och härligt även om det är lite gråmulet.

Under första halvan av loppet, efter en rejäl körning nedför där det kändes lite knepigt och lät lite konstigt upptäckte jag till min förskräckelse att snabbkopplingen var öppen. Vet inte om jag hakat i någon medcyklist eller bara dragit åt den för dåligt – men trots att jag fick stanna och fixa i ordning det hela var jag glad att jag upptäckte det och att jag inte tappade framhjulet i en utförslöpa. Mina Thunder Burt, de nya däcken, funkar väl finemang även när det är geggigt – visst blir det lite svajigt i leriga kurvor men jag gillar dem lika mycket efter långloppet som innan!

Testade mina nya handskar, köpte ett par Grip Grab i fredags – både mamma och Öijer kör ju med sådana så det måste ju vara bra skit. Hittade inga utan gel, jag gillar handskar utan gel bäst, men väl ett par med inte så hiskeligt mycket gel i och det var skönt att ha ett par hela och fina handskar – mina gamla Pearl Izumi har ju hängt med så länge och blivit lagade så många gånger att de faktiskt föll i bitar häromdagen. Men – jag måste sy dit ett litet V på vänster handske så jag vet vart jag ska, att ropa kommer höger och köra om till vänster blir lite misslyckat.

Slutklämmen, väggen och strupen
Jag hade pangpang i benen tills skylten som informerade om att det var 9 kilometer kvar. Då hände det något. Det tog slut i benen, slut på det där viset då inte gel och sportdryck kan hjälpa längre. Slut på det där svidande och plågsamma sättet – men med nio kilometer kvar och ett dittills väl genomfört lopp är det bara att kriga vidare.20140511-172740.jpg

Galet bra ben som chillar lite efter loppet.

Grabbarna jag låg och körde med den sista biten förgyllde det hela – att snacka lite hjälper verkligen – när man får tankarna på annat kan man fortsätta lite till. Hjärtat slog en lycklig liten volt när jag körde ikapp den finaste människan i världen på slutet, men det visade sig att han haft en skitdag i spåret, var missnöjd och opepp. Försökte hänga på honom sista biten men Jimmy stack iväg och klarade sig utan att få sambodäng.

Billingeracet slutar med en brant uppförsbacke, Strupen – och jag gillar väl sådana, men singelklinga och trötta ben, huvaligen vad det gjorde ont. Blev omcyklad uppför och fick verkligen kriga den sista biten. Men vet ni vad? När det var dags för mållinje hade jag ändå energi att få till ett litet hopp över den. Och energi för lite trevligt eftersnack i målfållan – och jag mådde otroligt bra efteråt. Ingen vätskebrist och ingen trasig mage – bara trötta ben. Himmel.

Resultatmässigt är jag väldigt nöjd. Jag var inte ens åtta minuter efter vinnaren i Damer 30, och 51 sekunder från pallplats. 53 sekunder kan ju såhär i efterhand vara lite fånigt jobbigt – det är inte mycket i långloppssammanhang och pallen är ju alltid kul – men nej, jag är nöjd, väldigt nöjd – igår var jag fantastisk!

D30 - resultat

Damer Elit

 

 

 

 

 

 

0

6 Comments

  1. Jessica 11 maj, 2014 at 22:08

    Du var ju magiskt bra! Heja dig och dina ben! Vet du jag tycker vi planerar in en cykeldejt nästa vecka helt enkelt!

    Reply
    1. elna 12 maj, 2014 at 15:32

      Mer än gärna!

      Reply
  2. Cykelkatten 12 maj, 2014 at 15:45

    Fantastiskt, grattis Elna. Och riktigt bra rapport. Lite avis på att du fick hänga med Hasse & Helena också 😉

    Reply
    1. Helena Enqvist 12 maj, 2014 at 23:01

      Vi får väl försöka få till ett häng Katja!

      Reply
  3. Helena Enqvist 12 maj, 2014 at 20:45

    Shit vad skitiga vi var på bilden! Härlig läsning.
    Så grymt bra kört av dig, tänk hur det kan gå när man släpper prestationskraven. Jag gjorde det också fast fegade till det lite och blev lite för avslappnad emellanåt. Men vaddå, det är jul med stig:-)
    Mötte också en liten vägg med nio km kvar, kände mig superpigg och så efter den där depån när jag skulle gasa på rann det mesta av, det var liksom bara att försöka trampa sig i mål.

    Reply
    1. elna 14 maj, 2014 at 08:21

      Ju skitigare man är desto roligare har man haft! Det var skönt att korsa mållinjen (tänk – jag hoppade tillochmed över den) till slut…

      Reply

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.