Cykelblogg

Inte perfekt: känslorna utanpå & ett virrvarr av tankar

Sara skriver om sin oretuscherade version och Jessica berättar att hon inte är så perfekt. De länkar mig vidare till Anna och till slut hamnar jag hos Mia som drog igång det hela:

“Vilka är människorna bakom bloggarna egentligen? Min känsla är att de flesta jag läser är väldigt ärliga, vilket är störtskönt, men nog finns de sidor hos sig själva de lyfter fram extra mycket. Ofta handlar det om driv, fokus, hälsa, passion, kunskap och livsnjutning.”

I en värld av instagramfilter och positiva hejarop, härliga tips och tricks och bilder som framhäver den bästa sidan lyfts det motsatta sällan fram. Alla människor är ju människor, alla går omkring med sin osynliga fight och sina sorger och sina tillkortakommanden – det är lätt att glömma när det som visas är ljust och glatt och peppigt. Jag försöker dela båda sidorna, men såklart blir det fokus på det positiva och det roliga. Självklart är jag inte jag heller det minsta perfekt och jag skrapar bort lite av min retouch nu och listar några av de saker som inte riktigt hamnar på mitt pluskonto.

Foto Eskil LaagoFoto: Eskil Laago

Jag tänker alltid tusen tankar samtidigt. Att sortera och hålla ordning på allt det där tröttar ut mig och när jag umgås med människor jag känner mig trygg med händer det ofta att jag hoppar vilt mellan olika samtalsämnen vilket skapar förvirring. Jag tänker ju fortfarande på det vi pratade om för flera timmar sedan, så för mig är det logiskt att ta upp tråden mitt i något annat för att sedan hoppa till något helt nytt. Eller så hann jag i tanken göra femtioelva associationer som ledde fram till en slutsats – men den jag pratar med missade allt det där och hänger inte med.

Jag bär ofta mina känslor utanpå. Man ser hur jag mår, även om jag försöker dölja.

Jag suger åt mig negativ kritik som en svamp, och sedan sitter den kvar i evigheter medans den positiva rinner av mig. Självförtroende är något jag börjar om med från noll varje morgon. Varje morgon. 

Jag är sämst i världen på att höra av mig. Att vara min vän är under långa perioder envägskommunikation, trots att jag tänker att jag ska höra av mig gör jag inte det, och ni vet hur det är, man tröttnar lätt på att inte få respons. Jag har tappat kontakten med många vänner på det viset – men alla maler runt i tankarna i ett stort ångesttrassel över att jag inte hört av mig fastän jag vill. Vid närmre eftertanke något jag ska ta tag i. På riktigt.

Jag är svår att få tag i. Telefonen har jag helst i stör-ej-läge, jag tycker det är skitjobbigt när det ringer, har inget mobilsvar och jag svarar inte på mejl förrän jag faktiskt har tid att svara ordentligt. Jag ser att jag har fått meddelanden, tänker att jag ska svara strax, glömmer bort det och får dåligt samvete när jag kommer på det försent. Sådan där blev jag efter att ha gått in i väggen – jag var tvärtom innan dess, alltid sjukt tillgänglig.

Jag kommer inte ihåg namn och ansikten – jag måste träffa en person flera gånger för att både namnet och ansiktet ska sitta i minnet. Det skäms jag för – jag tycker det är så otrevligt av mig att inte komma ihåg personer jag träffat. Om jag inte hälsar kanske det är för att jag är osäker på om vi setts, och ännu osäkrare på vad du heter – fastän jag så otroligt gärna önskar att det vore tvärtom. Säg gärna “Hej, jag heter XXX, men vi har ju setts innan” om jag verkar lite förvirrad, så blir jag uppriktigt tacksam. Alla borde förresten ha ett namn på cykeln, hjälmen eller tröjan så man vet.

Jag kan bli jätteledsen för en småsak. Att jag inte kan följa med och åka skridskor eftersom jag bestämt att jag skulle cykla är ett ganska färskt exempel. Världen rasar i trettio sekunder och känslorna sitter utanpå och mina nära tröttnar lite på mig. En minut senare har jag kommit över det hela, sansat mig och glömt bort det – och det kan vara svårt att hänga med i den vändningen.

Jag är ofta för snäll och lite naiv. Och jag blir in i bängen ledsen när jag varit för snäll och inte får ett tack eller blir överkörd.

Jag har ingen tidsuppfattning. Fem minuter eller två timmar? Jag vet inte riktigt skillnaden. Därför plingar min telefon till en gång i timmen, så jag vet att tiden går, fast det funkar ju såklart inte när jag har den i stör-ej-läge.

Jag får ingenting avslutat utan en deadline. Skitjobbigt – deadlines är ju så himla påfrestande, men tydligen också det som främjar min kreativitet bäst.

Jag har tröttnat på att laga mat. Det gör mig på så galet dåligt humör. Fast jag blir på ännu sämre humör utan mat – en hungrig version av mig är gräsligt jobbig att hantera.

Vem är du bakom fasaden? 

 

 

1

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply
    Cykelkatten
    16 januari, 2015 at 12:50

    Vem bestämmer vad/vem som är perfekt? GOD MAKES NO MISTAKES! Tack för ett härligt inlägg, och fan va många punkter (speciellt de om deadlines, tidsuppfattning, telefonfobi etc.) jag kan skriva under…

    • Reply
      elna
      16 januari, 2015 at 13:33

      Alltså, perfekt är ett mänskligt hittepå som jag inte tror det minsta på. Jag gillar mig själv, skulle inte byta bort allt det där (önskar möjligen ibland att jag kunde göra som mina nära och ta en liten paus från mig själv) eftersom alla ens snurriga egenskaper är viktiga ingredienser i mixen som skapar personlighet. 🙂

  • Reply
    Mia
    16 januari, 2015 at 13:47

    Tusen tack för att du delar med dig! Igenkänningsfaktor mycket hög på det mesta 🙂 //Mia

  • Reply
    Helena
    16 januari, 2015 at 15:46

    Tack för att du delar med dig! Igenkänningsfaktor på många punkter måste jag säga.

  • Reply
    Anonym
    16 januari, 2015 at 17:14

    Finaste Elna. Det är precis som du säger, vi är alla människor och har alla skavanker och mindre smickrande sidor. Din lista över mindre smickrande sidor hos dig var som att läsa en klockren beskrivning av mig själv. Tack för att du så generöst delar med dig av allt. Ha en fin helg <3 : -)

  • Reply
    Carolin
    18 januari, 2015 at 07:23

    Det är en av de saker jag tycker bäst om med din blogg, att den är så ärlig och visar alla dina sidor. Och att du är lite förvirrad och exalterad tycker jag är jättehärligt egenskaper som liksom känertecknar dig!

    Och jag känner igen mig en massa, speciellt att bli så där dunderbesviken, i en kort stund, på när saker krockar!
    Kram!

  • Reply
    Dessi
    21 januari, 2015 at 04:05

    Elna! Detta var som att läsa om mig själv. Stämmer in på allt till punkt och pricka! Har länge funderat på om jag är HSP (Highly Sensitive Person) då allt bara går rakt in i mig samtidigt som jag kan bli rörd till tårar av minsta lilla och känna av stämningar i ett rum.

    Uppfriskande inlägg!

  • Reply
    KOLLA, en ekorre!!! [Det är nu jag berättar för er om mina bokstäver] - Elna Dahlstrand - cykelblogg
    21 mars, 2015 at 18:06

    […] i mitt huvud. Jag har ju skrivit lite om det tidigare; jag är allt eller inget, av eller på, ett virrvarr av tankar med känslorna utanpå ni vet, men inte faktiskt vågat skriva öppet om det. Det finns dagar när […]

  • Reply
    Skönheten i tidig guldtimme - Elna Dahlstrand
    20 januari, 2016 at 08:04

    […] jag mig på bromsen och sladdade runt i snömodden och tänkte att nu jäklar ska jag släppa på ALLA känslorna på en och samma gång, för det finns tillfällen när det är en enorm fördel att vara som jag är, tillfällen när det […]

  • Reply
    Om kärleken till en liten L. - Elna Dahlstrand
    13 april, 2017 at 11:36

    […] skärmen, svälja fostervatten och liksom vinka åt oss med sin lilla hand. Ni vet ju hur jag är, att mina känslor liksom sitter utanpå – gissa hur omvälvande det var igår när sådär mycket starka, vackra, underabara känslor […]

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!