Jag vill berätta en sak för er. En sak som jag försökt hålla lite för mig själv fast som skulle vara skönt att kunna skriva mer om och som ibland spelar stor roll när jag gör saker som jag egentligen skulle vilja blogga om – men då törs jag inte riktigt för utan den bakgrunden kan jag inte riktigt förklara. Det känns som att jag hoppar nu – men tänker att ni, här i mitt lilla hörn av bloggosfären – ni kommer nog att ta emot mig när jag landar, annars hade ni liksom inte gillat den här bloggen och hängt här, eller hur?

Jag fick min diagnos som vuxen, för fyra år sedan i samband med att pangade in i väggen och blev sjukskriven för utmattningssyndrom. En trött läkare slussade iväg mig till en klok kurator som snabbt räknade ut hur det låg till och skickade iväg mig på utredning. Jag var förbannad. Men också så utmattningssyndromtrött att jag inte riktigt orkade protestera, fastän jag tyckte det var bullshit. Helvetes-jävla-fan-bullshit, kom inte här och sätt en trendig diagnos på mig, tyckte jag väl först, men orkade inte protestera.

Mot slutet av den där utredningen hade rätt många pusselbitar fallit på plats. Min livslånga dröm om och misslyckade strävan efter att vara som alla andra var kraschad forever and ever men på något vis var det skönt – jag fick verktyg att förstå mig själv. Och hjälp. Och eftersom jag är en envis typ som inte vill äta medicin fick jag till slut träffa en både en fantastisk psykolog  och en arbetsterapeut. De hjälpte mig förstå och acceptera och lära mig fungera efter den där väggen.

Foto: Eskil LaagoFoto: Eskil Laago

Den senaste tiden har jag haft lite issues med det hela dock. Tänk om jag berättar och den jag berättar för behandlar mig annorlunda? Tänk om någon dumförklarar mig? Jag är ju inte dum, och jag kan göra precis allting som alla andra kan – bara jag får göra det utifrån mina förutsättningar. De där bokstäverna jag har fått på papper har jag alltid haft – och visserligen kallas de funktionsnedsättning, men utan dem hade jag ju inte varit sådär kreativ och kul som jag kan vara, så lika mycket som de ställer till det emellanåt – lika mycket gör de nytta och skapar bra förutsättningar. Men – jag har hållt tyst och låtsats som om de inte fanns och därmed skjutit mig själv i foten rätt rejält.

Jag lägger alltid fruktansvärt mycket energi på att hålla ordning på kaoset i mitt huvud. Jag har ju skrivit lite om det tidigare; jag är allt eller inget, av eller på, ett virrvarr av tankar med känslorna utanpå ni vet, men inte faktiskt vågat skriva öppet om det. Det finns dagar när jag är tacksam över mina bokstäver – pigga dagar när jag kan släppa efter, slappna av och låta impulserna styra – det kan bli så himla roligt och bra då. Och så finns det dagar då jag önskar att jag kunde ta en paus från mig själv. Göra slut ett tag och dra någon annanstans en vecka och slippa mig själv och ladda batterierna.

Hursomhelst. Arbetsterapeuten som hjälper mig just nu tyckte att jag skulle vara lite mer öppen. Det skulle bli enklare för mig själv då. Och att jag skulle kunna lägga mindre energi på att hålla igen och våga ta den plats jag kan ta. Så den senaste tiden har jag tagit mod till mig och berättat. För min närmsta chef och några vänner som inte visste om. Jag har mötts av värme. Ingen har behandlat mig annorlunda, ingen har dumförklarat mig. Jag är sådär galet känslosamt tacksam för det. Sedan tänkte hon väl kanske inte att jag skulle blogga om det – men vafan. Allt eller inget. [Håller andan, nu är det läskigt!]

Har du tagit dig ända hit i texten så landar vi, ta emot mig snälla du, för jag tycker det är rätt stort. Kanske lite att jag förbannar mig själv för att jag tydligen måste skriva det här på bloggen. Men jo – jag vill berätta. [Hopp] Jag har ADHD. Med litet h säger en del av dem som kan det där – eftersom hyperaktiviteten inte alltid märks utåt. Tvärtom – när jag sorterar bland de tusen tankar jag alltid tänker samtidigt kan jag verka väldigt lugn och trygg – fast på samma tid som du hinner säga hej har jag tänkt mig igenom ett helt lexikon av tankar.

Puh. Jag såg förresten en ekorre häromveckan när jag cyklade. Hen var tokigt söt. Men justja, bokstäver var det. Vi ska prata mer om det. Men det här var så läskigt att jag går och gömmer mig i några timmar. 

1

36 Comments

  1. Cykelkatten 21 mars, 2015 at 18:26

    Grattis ADHD – vilken fantastisk medlem i gänget 🙂 Funktionsnedsättning? Knappast i ditt fall – även om jag tror jag känner igen hur jäkla jobbigt det kan vara emellanåt när man inte pallar ens fly sig själv fast man vill typ för att man inte vet vad man ska göra utav känslolivet inuti en. Det är modigt och smart av dig att få hjälp med de besvären som ADHD ger.

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:48

      Tack vännen <3
      Funktionsnedsättning är ju kanske ett jäkla ord. Ofta är det ju det motsatta, jag skulle inte byta bort det här även om det är panikjobbigt emellanåt. Det som är positivt väger upp.

      Reply
  2. Pingback: Based on true story: Tre inlägg du bör läsa ikväll.

  3. Helena Enqvist 21 mars, 2015 at 19:21

    Först och främst- du landar mjukt! Oavsett om du har ett par tre bokstäver så gillar jag lika mycket som innan!
    Det är modigt och bra av dig att skriva så rakt om det här! Jag tror att det behövs så mkt öppenhet kring sånt här. Det är för mig inget konstigt, det är en del av en människa helt enkelt. Så bra att du har fått stöd och hjälp kring det här. Jag möter många i mitt jobb som skulle kunna leva “normalt” Om de bara fick det stöd och den förståelse som behövs.
    Nu känns min kommentar rätt fattig men men. I bland svårt att formulera sig.

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:50

      Fina Helena, tack! Och din kommentar är inte fattig, tvärtom – den gjorde mig glad. Och lite ledsen också – alla de människorna som har olika typer av problem de inte får rätt hjälp med, det gör lite ont i mig, jag har haft sån otrolig tur på så många plan i livet och önskar att alla kunde få det. KRAM!

      Reply
  4. Hasse 21 mars, 2015 at 19:33

    Klart du landar mjukt! För mig är du ju ingen annan bara för att du berättar om en diagnos. Du är samma och jag vet lite mer om dig. Tack och kram!

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:50

      KRAM vännen! 🙂

      Reply
  5. Carolin 21 mars, 2015 at 19:49

    Fina, vackra, snälla, omtänksamma, fantastisk du, det klart att du landar mjukt! Vi tycker om dig precis som du är, just för att du är DU! Du sprider glädje och energi och är en av de starkaste människor jag mött! Att du skriver det här inlägget är bara ännu ett tecken på din styrka!
    Det blir ingen skillnad, du är fortfarande samma Elna!
    Kram på dig!

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:51

      Åh, bästa Carolin, tack för din kommentar. Blir liksom lite mållös, och väldigt, väldigt glad!

      Reply
  6. Christian 21 mars, 2015 at 20:08

    Hej Elna!
    Jag känner ju inte dig, vi har ju bara setts en gång. Men vill ändå säga att du är modig som berättar.
    Jag vet att det kommer hjälpa dig att vara öppen om det. Jag har också blivit utmattad eller gått in i väggen som det så fint heter. Jag har dock ingen bokstavskombination att förklara det hela med. Det är m‪‬in envishet, drivkraft och jävlar anamma som satte mig i den situationen.
    Bra och modigt skrivet av dig

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:53

      TACK! Jag tror också det kommer att hjälpa. Och att jag kan hjälpa andra – tänker på hur mycket jag uppskattar att läsa ord från andra som liknar en själv eller går igenom något man själv gått igenom, det är så värdefullt.

      Väggen förresten, den är nog lika överjävlig oavsett bokstäver eller inte. Tänk att bra saker som envishet, drivkraft och jävlar anamma kan försätta en i den situationen. KRAM!

      Reply
  7. Emelie 21 mars, 2015 at 21:33

    Fina du, du är precis samma människa som innan och jag känner mig så väl igen det du skriver. Jag har själv ingen diagnos, men i mitt jobb har jag varit med vid många utredningar och jag är nästintill övertygad om att jag också har adhd.

    För alla är det ju olika och tjejer är ju i regel något mindre överaktiva än killar. Själv är jag också av och på. Jag kan exempelvis inte koncentrera mig på en film, men om jag väl lyckas blir jag helt insnöad. Jag har också hundra tankar i huvudet, svårt att passa in och tar ofta saker personligt även fast det kanske inte är riktat mot mig ens. Jag har svårt att sitta still utan att göra något, men kan vara galet driftig när jag hittar drivet (av eller på, men mest på är jag).

    Jag är glad att du berättar. Du är inte ensam!

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:56

      Visst är det rätt fint att bli helt insnöad? Jag kan ju läsa tjocka böcker, det är lite ovanligt med diagnos – MEN, jag måste ju först och främst tycka att boken är rolig/spännande/bra från första ordet, och sedan måste jag läsa hela boken. I ett svep. Många långa nätter på det viset 😉

      Tror många har en felaktig uppfattning om att adhd alltid är synlig hyperaktivitet, att man måste hoppa på bordet konstant för att “passa in” i diagnosen.

      Jag är glad att du är glad att jag berättar, det känns värdefullt då. Tack och kram!

      Reply
  8. Johan A 21 mars, 2015 at 22:59

    Det där är väl inget?? Jag känner dig inte personligen men du verkar ju vara en superbra tjej som har många vettiga åsikter och saker och ting. Hos mig landar du i alla fall mjukt.
    Fortsätt bara vara som du är! Passar det inte folk är det ju de som har issues och inte du!

    Kör så det ryker!!

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:57

      Fint att få landa mjukt hos dig med. Tack!!! <3

      Reply
  9. Morgan 21 mars, 2015 at 23:33

    Hej hej
    Du är som sagt inte ensam, själv har jag både adhd och atypisk autism
    Jag har också några i min närmaste omgivning som har det, så hör av dig om du vill utbyta erfarenheter.

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:58

      Åh, cyklande bokstäver i bekantskapskretsen. Blev ju fantastiskt glad nu!!!

      Reply
  10. Josefine Ahlström 22 mars, 2015 at 00:07

    Du är underbar precis som du är.

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:58

      <3 <3 <3

      Reply
  11. Helge 22 mars, 2015 at 07:55

    Alla är olika, vissa sätt har vetenskapen definierat med bokstäver andra har man inte definierat alls. Har följt bloggen ca 2 månader och tycker du verkar ha en utomordentlig charm i ditt sätt att vara med bokstäver eller utan.

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 20:59

      Åh, tack! Din kommentar värmer och jag hoppas du fortsätter följa bloggen! Kram!

      Reply
      1. elna 23 mars, 2015 at 15:11

        Och jag saknar dig, fina Karla. Ska vi försöka göra något åt det? <3

        Reply
  12. jonatan 22 mars, 2015 at 08:17

    Jag har varit i kontakt med några ungdomar med Adhd. Och jag har, som du, haft kritiska tankar om “trendig diagnos”. Men vi är alla olika, och ingen är heller lik en annan i sin diagnos.
    Mycket bra, intressant inlägg. Starkt av dig att berätta. Tack 🙂
    Klart du landar mjukt. Du kan väl det där med mtb-cykling och mjuka knän 😉

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 21:02

      Ja, jag var superkritiskt först, det stämde inte med min bild av hur jag trodde adhd var. Men jag är många gånger skolboksexempel, fast såklart med egenheter som gör det hela unikt precis som du skriver. Tack för att jag landar mjukt hos dig också – mjuka knän på mtb:n är såklart ett måste 🙂 Kramar!

      Reply
  13. Björn Westergren 22 mars, 2015 at 12:21

    Samma gamla (unga?!) Elna som alltid, du vet vi tycker om dig precis som du är vännen! Snart sommar sol och då ska vi cykla ihop på dina älskade vägar, kram!

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 21:03

      Bästa Björn! Ser fram emot att cykla sommarvägar ihop. KRAMAR <3

      Reply
  14. Sofia 22 mars, 2015 at 14:00

    Tack för toppeninlägg. Vettiga förebilder – med bokstäver – hjälper många i samma situation! Heja dig!
    /Tacksam mamma till bokstavsberikad son

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 21:05

      Åh, tack för din kommentar – den värmde hela vägen in i hjärtat. Jag ska försöka dra mitt strå till stacken för att vara en bra förebild. Bokstavsberikad är förresten ett fint ord, funktionsnedsättning låter så uppgivet – och så är det ju inte hela tiden. KRAM! <3

      Reply
  15. Sara Öberg 22 mars, 2015 at 18:43

    Elna Dhalstrand, jag är så sjukt imponerad av dig! Det du gör för cykelsverige, din omgivning och dina läsare är verkligen ovärderligt. Att du nu råkar ha en kombination av några bokstäver OCH vågar prata om det ger all kredd och heder till dig. Detta kommer hjälpa många.
    Kram Sara

    Reply
    1. elna 22 mars, 2015 at 21:06

      Åh, jag blir lite mållös nu. TACK för din fina kommentar, för fina ord som verkligen gjorde mig glad. TACK! Vi syns på tävlingarna i sommar, ska bli kul att se dig köra på din nya fina hoj! KRAM!

      Reply
  16. Hanna 23 mars, 2015 at 16:03

    Jag har ju aldrig träffat dig men så som jag “känner dig” från att ha följt din blogg ett tag verkar du vara en fantastisk människa och några bokstäver ändrar inte den bilden alls – såklart vi alla tar emot dig så att du landar riktigt mjukt!

    Reply
  17. Pingback: En tegelsten mindre: TACK

  18. Pingback: Skönheten i tidig guldtimme - Elna Dahlstrand

  19. Pingback: Om att ha ångest ibland - Elna Dahlstrand

  20. Pingback: Åt helvete med peppen - Elna Dahlstrand

  21. Pingback: Förnuft och känsla - ett inlägg i min interna kravlöshetsdebatt - Elna Dahlstrand

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.