Träning

“Du kunde ha fått en hjärtattack”

“Det var tur att du kom nu, det var i sista sekunden. Du kunde ha fått en hjärtattack”

I maj 2011 var mina depåer slut. Fullständigt slut.Jag hade gått på reservlåga lääänge och var som en urvriden trasa, oförmögen att ta egna beslut, så trött att jag inte kunde tänka – än mindre sova. Jag grät och grät och grät och grät och ingenting var roligt eller meningsfullt på riktigt. Utåt fejkade jag en fasad av att livet var bra och att jag älskade att jobba eftersom att orka jobba mycket var min bild av att vara lyckad.

Men bakom den där fasaden var jag bara tårar, ångest och deppighet. När jag inte grät var jag arg, otrevlig och odräglig, hopplös att jobba ihop med och jättetrött. Så trött att jag inte ens kunde sova. Bara att andas kunde kännas som ett stort projekt. I juni släpade (typ bokstavligen så) en anhörig iväg mig till en läkare som inte behövde fundera många sekunder.

“Vi sätter stopp för det här NU. Du är sjukskriven när du går härifrån”

Jag tänkte att det inte hände mig. Att jag skulle bli pigg på någon vecka, att jag inte alls behövde vara sjukskriven. Och att det var rätt pinsamt – tänk, jag skämdes – det kändes som ett misslyckande att jag inte orkade hålla tempot uppe. Jag drev ju företag, då fick man ju liksom räkna med att jobba 20 timmar om dygnet. Eller?

Jag var så förbannad på läkaren som sjukskrev mig. Och på personen som släpade iväg mig till vårdcentralen. Att pressa sig lite till, att jobba lite hårdare, att hinna lite mer, att orka massor, nätverka, mingla, hänga på fester, att sova lite och träna mycket – det var liksom det som var min grej. Inget skulle få stoppa mig – jag hade fått så fina möjligheter och livet var så spännande, jag ville bara fortsätta. Jag hade aldrig lyssnat på några av dem som andades något om stress som negativt, herregud; stresstålig var lite av mitt signum. Super-Elna var odödlig!

Såhär i efterhand skakar jag på huvudet åt mig själv – med hjälp av sociala medier höll jag skenet om att allt var bra uppe även när det var som allra, allra värst. Som om att det vore pinsamt att vara mänsklig.

“Du får vara beredd på att du kommer att må ännu sämre de första dagarna. Nu sätter vi stopp, då kommer din kropp kanske att reagera på många konstiga sätt”.

Månaderna som följde det där läkarbesöket önskar jag inte min värsta fiende. Jag grät och sov och grät och sov. Jag var så vansinnigt trasig och trött och sönder och insikten som sakta infann sig var både sorglig och jobbig. En bra dag orkade jag gå ut i skogen och sätta mig under ett träd och gråta innan jag gick hem och sov igen. En dålig dag orkade jag inte ens äta. Några år senare är jag tillbaka – men det blir aldrig någonsin som förr igen. Jag orkar jobba, träna och träffa vänner – men jag måste ständigt väga av om det finns energi och jag har aldrig en reserv att ta av. Otroligt frustrerande – ibland vill jag för mycket och då tar energin bara slut utan förvarning och då måste jag chilla, vara ensam, ladda om, sova.

En människa är som ett pussel med tusentals bitar och alla mina föll isär och spreds för vinden och att börja lägga det där pusslet från början igen var hemskt jobbigt. Rätta till det som inte stämde. Ta bort, lägga till, rämna fasader och fixa i ordning livet och lära mig att säga nej och att superversionen av mig, den som orkade allt – troligtvis aldrig skulle komma tillbaka. 

Det finns inga supermänniskor – förr eller senare tar depåerna slut och det är vansinnigt onödigt att köra slut på dem innan man ens fyllt trettio – man ska ju räcka hela, långa livet.

Jag hade tur och fick massor av bra hjälp, det var KBT och arbetsterapeuter och utredning och vänner med liknande erfarenhet som tog hand om mig. Jag fick diagnos och verktyg att ta mig an vardagen utifrån det nya perspektivet men det är först nu jag känner att jag törs skriva om det. Så nu tänker jag börja göra det – vi måste prata mer om psykisk hälsa och ohälsa. 

Till alla mina systrar med duktig-flicka-syndrom: DU är värd bättre än att gå in i väggen. Du har ETT JÄVLA LIV. Reflektera över hur du mår, lev livet smart, sätt hälsan först och lyssna på kroppen INNAN det är försent. Ditt jobb är inte viktigare än din hälsa.

0

You Might Also Like

38 Comments

  • Reply
    Lottas Gata
    21 oktober, 2015 at 12:03

    Det är så viktigt att prata om detta, både för drabbade och anhöriga. Ju fler som får upp ögonen för detta, ju fler finns det som kan dra en anhörig, vän eller kollega till vårdcentralen. För den drabbade orkar inte alltid, de tror ju att det ska gå över.

    Och precis det du skriver, att väga energin, att det inte finns någon reserv. Det är också viktigt att sprida, framför allt till anhöriga, vänner och kollegor. Så de förstår att varje dag, varje vecka, är en del av en helhet. Förra veckan orkade kanske personen att gå på middag, men den här veckan går det inte för energin har tagit slut av ett möte. Att orka en middag, något roligt, men att en måste bryta upp efter 2-3 timmar för att orka vara människa även dagen efter.

    Så tack för att du skriver om det.

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 14:42

      Tack för din kommentar Lotta, den gjorde mig glad! Och så sant, just det där med att man alltid väger energi måste man berätta om. Ibland känns det som att människor uppfattar en som tråkig, ignorant och sur när en bryter upp tidigt – när man i själva verket är så himla glad och tacksam att man orkade sina 2-3 timmar. Det är ju så himla lätt att känna sig pigg och göra för mycket ena veckan och då måste man betala tillbaka det nästa.

  • Reply
    Helena Enqvist
    21 oktober, 2015 at 12:36

    Tack för att du delar med dig och sätter ord på sådant här, vågar skriva om det. Det måste pratas mer om sådant här, om att det är mänskligt och att vi inte behöver vara så duktiga, fixa allt, jobba i hjäl oss och skämmas över att må dåligt.
    Jag jobbar tillsammans med två kollegor som båda varit utbrända, de lär mig att sätta gränser och håller mig tillbaka när min överambitiösa sida tar över. Ingen är oersättlig på jobbet, det kommer alltid något ny om jag inte är där och ingen tackar mig om jag går i väggen. Så tänker jag ofta. Vi har som du skriver bara ett liv.

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 14:46

      Och tack för din kommentar bästa Helena, skönt att du också håller med om att det är viktigt att våga skriva om. Och det där med att ingen tackar en om man går in i väggen – väldigt sant. Vad fint att dina kollegor finns där för dig och hjälper till med gränsdragningen, det är ju oerhört värdefullt att få del av andras erfarenheter i förebyggande syften. Jag var inte lika smart och vägrade förstås att lyssna på dem som försökte säga till mig att ta det piano i god tid.

  • Reply
    Maria
    21 oktober, 2015 at 13:00

    Det är snart 15 år sedan jag reparerade mitt liv med KBT. Det jag lärde mig at KBT-sköterskan har varit stommen i mitt liv. Att ändra tankesätt och få de rätta verktygen har varit ovärderligt för mig under de följande åren. Det är en lång resa och många gånger har jag upplevt att jag är begränsad i mitt liv och leverne på grund av att jag måste ta hänsyn till alla min “defekter”. Nu när jag läser ditt inlägg så slår det mig att jag har slutat tycka så! Jag har börjat prata om mitt sätt att leva som en livsstil, och jag är stolt över det!

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 14:49

      Åh, där kom ytterligare en klokhet från en människa som jag tycker är en fantastisk förebild och inspiration. Jag sträver mot livsstil, jag känner mig fortfarande begränsad för jag vill göra ALLT men har ju numer insikten att det inte går. Det senaste året har jag gjort en jätteresa och nu ska jag klara mig utan hjälp från arbetsterapeut – det går ju faktiskt hur bra som helst och dessutom lite extra bra när man får dina fina råd emellanåt. KRAM!

  • Reply
    Katja
    21 oktober, 2015 at 14:03

    Jag är kluven. Mitt jobb är ibland det enda som gör att jag pallar gå upp på morgonen eftersom jag får göra sånt som inte har med det som händer i mitt inre. Men börjar jobbet bli det som gör att det händer skit i ens inre – SPRING FÖR LIVET. Helt rätt gjort Elna, jag är glad för att du fått hjälp och att du fått nå slags ordning på det hela! Kram!

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 15:05

      Jomen så är det ju – jobb skapar mening och värde, inget konstigt med det förutsatt att man inte stressar sig söndrig och tar på sig så mycket jobb + annat att det inte går att hantera på ett sunt vis. Kramar!

    • Reply
      Lottas Gata
      23 oktober, 2015 at 08:32

      Fast det där är svårt – när jobbet är det en brinner för, men det är jobbet som gör en sjuk. Vart ska man springa? Till ett annat jobb, som är second best? Och hur kommer man då må? För det kanske inte alltid är arbetsplatsen det är fel på, utan själva yrkesvalet. Det är just den erfarenheten jag har, att det var yrket tillsammans med personlighten som var en inte så lyckad kombo. Och det är en väldigt tuff resa att jobba med sig själv, så att man kan stanna kvar inom det yrke som en älskar …

  • Reply
    uppochhoppa
    21 oktober, 2015 at 14:05

    Vilken bra vän som sa nog nu. Vilken bra kropp som reparerat sig. Vilket bra huvud som nu gör kloka val. Och vilka fina fingertoppar som formulerar värde till andra. Tack Elna!

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 15:06

      Och tack för din fina kommentar Sofy <3

  • Reply
    Emmi i Barcelona - explorista.se
    21 oktober, 2015 at 18:50

    Så bra gjort! Lätt att hamna i det där med sociala medier och blogg. Och träning. Och karriär. Och barn. Och resor. Och bara en sak till. Backade själv för en vecka sen när det blev lite väl mycket av det goda, ibland behöver man se sig utifrån och ibland behöver man människor runt i kring en som ser åt en. Tror ditt inlägg inspirerar många!

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 23:04

      Blir glad att höra att du var klok och backade, det kan ju kännas svart att säga nej när det är för mycket! <3

  • Reply
    Sisco
    21 oktober, 2015 at 22:01

    Du skriver så målande Elna. Helt rätt att vi ska värna om den egna orken även om det tog år för mig att inse det. Hög igenkänningsfaktor och ett välformulerat inlägg om att vi gräver vår egen grav i vår strävan efter perfektionism och framgång. Lyckan finns här och nu, vi måste bli bättre på att fånga den i just denna stund. Kram och all välmående till dig.

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 23:06

      Åh, tack! Och så sant som du skrivet -lyckan är här och nu, det gäller bara att fånga stunden och hålla sig till den. Kram!!!

  • Reply
    Clara Edvinsson
    21 oktober, 2015 at 22:17

    Starkt gjort av dig Elna! Jag tycker absolut att det här måste pratas mer om, alltså stress, psykisk ohälsa etc. Ditt inlägg ger en tankeställare och jag är tacksam för att du delar med dig av din väg. Så sjukt bra gjort att ha gått från den botten, till dit du är idag!

    • Reply
      elna
      21 oktober, 2015 at 23:05

      Tack Clara, din kommentar värmer! <3

  • Reply
    Ett viktigt inlägg och en söt film - Anna Jansson
    21 oktober, 2015 at 22:18

    […] skrev en gripande text om väggen, om när livet går lite för fort och fröken duktig sätter in. Jag har aldrig gått in i väggen […]

  • Reply
    Bitte
    22 oktober, 2015 at 14:17

    Vilken resa, en tung en. Skönt att du är på väg tillbaka! Jag har egna erfarenheter när det gäller väggar och det är en läskigt hårda ibland. Det positiva med dem är ju att man aktar sig för att hamna där igen, så den energi man har vill man ge till det viktigaste. Tack för att du berättar, det påminner mig om det viktiga i livet igen!

    • Reply
      elna
      23 oktober, 2015 at 08:31

      Usch ja – stenhårda, det är verkligen läskigt. Tack för din fina kommentar Bitte, sköt om dig och din energi! <3

  • Reply
    Therese
    22 oktober, 2015 at 14:59

    Tack Elna!
    Du är en förebild för många och även för mig. Därmed så viktigt att du delar med dig. Så stort tack för det!
    Sin personlighet är inte lätt att ändra på trots att förnuftet förstår vad som måste göras. Även jag är en av de som bockar djupt inför KBT terapeuten. Men jag bockar djupare för Dig då jag vet vilken energi det tar i vardagen att ändra sina mönster, att prioritera sin tid, att prioritera sig själv.
    Jag har jättesvårt för det fortfarande. Jag vill göra allt här och nu och gärna samtidigt! Insikt och acceptans- att det ska vara så svårt.
    Ta hand om dig!

    • Reply
      elna
      23 oktober, 2015 at 08:33

      Åh, tack – och jag känner igen mig, jag vill fortfarande göra allt här och nu och samtidigt – skillnaden är nog insikten att det inte går. Med acceptansen känner jag ofta lite besvikelse, det hade ju varit så roligt att kunna vara överallt hela tiden. KRAM <3

  • Reply
    Amanda
    23 oktober, 2015 at 10:15

    Hej Elna!
    Jättebra inlägg. Jag är själv hemma och sjukskriven för utmattning och just insikten om att man aldrig kommer kunna vara samma superperson igen är en svår avvägning i förhållande till att man ju faktiskt inte vill vara där. Tack! <3

    • Reply
      elna
      26 oktober, 2015 at 13:57

      Åh, sköt om dig på vägen tillbaka. Jag tänker att superpersoner sällan egentligen är superpersoner eftersom de ska hinna med så otroligt mycket att det inte går att få en millisekund av deras tid. Stora kramar!!! <3

  • Reply
    christer carlsson
    23 oktober, 2015 at 17:23

    M.ycket bra skrivit.Skönt att du tar upp detta ämne.Jag ser att det bara är tjejer som lämnat kommentarer.Detta
    Drabbar även oss killar men vi är värdelösa att få ut det.

    Tack

    • Reply
      elna
      26 oktober, 2015 at 13:55

      Tack Christer! Jag har faktiskt en manlig släkting som är sjukskriven för utmattningsdeppression – det är otroligt viktigt att lyfta att det inte på något vis enbart drabbar kvinnor eller skulle vara skamfyllt oavsett kön.

  • Reply
    FIT by Emma Hå
    30 december, 2015 at 10:48

    Vilket gripande inlägg! Ta han om dig vännen!

    • Reply
      Elna
      31 december, 2015 at 00:56

      <3

  • Reply
    Sofia Brolin - Hildas hem
    30 december, 2015 at 10:59

    Vilket viktigt inlägg! Vi är inga supermänniskor som orkar hur mycket som helst. Till slut går det inte. Vad fint att det fanns en person som såg det och tog dig till läkaren. Ett viktigt beslut!
    För en bra bit över 10 år sedan var jag på samma väg, jag hamnade dock inte riktigt lika långt in i väggen som du eftersom jag då hade en fantastisk chef som såg vartåt det barkade och tog tag i saken. Även om det är en jobbig upplevelse, så är det en väldigt viktig erfarenhet. Den har hjälpt mig många gånger senare i livet. Och precis som du säger; vi har bara ETT liv. Det gäller att sätta hälsan först i alla lägen.

    Stor kram till dig och ett gott nytt år!
    Kram Sofia

    • Reply
      Elna
      31 december, 2015 at 00:56

      <3

  • Reply
    Rund är också en form!
    30 december, 2015 at 16:02

    Tack för att du delar med dig. Så himla viktigt ämne och tänkvärt inlägg!!
    Kram M

    • Reply
      Elna
      31 december, 2015 at 00:55

      <3

  • Reply
    Frida G Svensson
    1 januari, 2016 at 10:17

    så bra inlägg! jag upplevde något liknande i år där jag hamnade på ett inte alls bra plats och kämpade emot, men till slut tog jag mod till mig och fick hjälp. Och vilken skillnad. Jag kan andas, Jag känner lycka. 2016 kommer bli kickass! jag bara vet det! Mitt år!

  • Reply
    Mitt värsta träningsminne - Elna Dahlstrand
    2 februari, 2016 at 11:11

    […] jag någon månad in i sjukskrivningen för utmattningsdeppression körde ett långlopp. Med någon mil kvar till mål stod jag i kanten av stigen med tårarna […]

  • Reply
    Jessica
    19 juni, 2016 at 16:18

    Tack för att du delar med dig av din historia, känner igen mig mkt själv❤️

    • Reply
      Elna
      19 juni, 2016 at 23:07

      <3 <3 <3

  • Reply
    Livet. En knivig jävla balansakt utan vägar tillbaka - Elna Dahlstrand
    4 juli, 2016 at 11:45

    […] tror också att jag är lite uppgiven för just precis nu, fem år efter att jag gick in i väggjäveln kämpar jag med en släng psykisk ohälsa som gör att jag inte kan planera någonting över huvud […]

  • Reply
    Om att resa, och att göra det med arton kilo täcken - Elna Dahlstrand
    11 januari, 2017 at 11:03

    […] tycker nämligen att det är lite jobbigt att resa. Det har jag alltid gjort och efter utmattningen blev det extra jobbigt. Ett tag gick det liksom inte, det var full panikångest varje gång – […]

  • Kommentera