Jag sätter mig på min cykel med förväntan, nummerlapp på styret och tunna långfingrade handskar på händerna. Hojen är sådär nyfixad och kärleksfullt putsad som den ska vara på en tävlingsdag. Den blågulguldiga tävlingströjan sitter som gjuten och jag vet att det kommer att kännas lite kallt att dra av sig benvärmarna om en liten stund. Det har pratats, hejats, kramats och skrattats en stund på tävlingscentrum och jag styr cykeln bort från cyklistmyllret vid speakertornet, hittar en asfalterad liten bilväg och trycker på litegrann. Det känns bra i benen, det spritter liksom – piggt och roligt. Jag svänger av från vägen, styr över ett par stora rötter och lite stenskravel och skakar på huvudet åt mig själv samtidigt som jag stannar. För mycket luft i däcken som vanligt. Jag tömmer ut så det blir lagom och drar igång igen.
En stund senare plockar jag av mig arm och benvärmare i startfållan. Hejar på tjejerna jag ska tävla mot. Är glad att se dem och tycker alltid det är himla spännande att få stå där, många av dem är så mycket starkare än jag men ändå är det självklart att jag ska vara där. Biter mig lite i läppen när herrarna går iväg ett par minuter före oss och funderar. Bestämmer mig för att köra allt vad jag har och försöka hålla undan så de inte börjar varva mig förrän de är ute på sitt sista varv.
Startskottet går. Alla håller sig på hjulen. Pulsen rusar, det är så vansinnigt jobbigt så det finns inte. Kroppen är helt i chock men gör det jag vill den ska göra. Det svider i lungorna innan de kommit igång ordentligt men benen känns rätt pigga. Jag åker snyggt. Jag har rygg på en av tjejerna och jag hör att jag har någon just bakom mig. Guld – jag åker mycket bättre när jag är jagad.
Känslan är härlig. Jag har kontroll, cykeln gör det jag tänker att den ska göra och när jag närmar mig det där läskiga stället där jag stod och tvekade i flera minuter och till slut inte körde på träningsvarvet ser jag att det står folk där och väntar. Och hejar. Och så kör jag, för jag tänker att jag kan inte låta bli att köra när folk tittar. Och det går, det håller, jag ramlar inte och jag blir så pirrigt lycklig av adrenalinkicken och någonstans mitt i allt det där tänker jag tusen gånger att det här, just det här nummerlapperiet, det är bland det roligaste jag vet. Det doftar av vitsippor och vinden är lite ljummen och solen värmer och det är cykellycka, det är mjölksyra, det är äventyr och det bubblar i hela mig av tacksamhet.
Är det någon mer än jag som dagdrömmer lite om de första tävlingarna till våren? Jag längtar!
7 comments
OM! Även om jag inte inte i år kommer att köra särskilt mycket tävlingar på cykel. Men jag dagdrömmer och känner den där känslan flera gånger om. Nummerlapp och långlopp, det är en speciell känsla. Ångest på en gång och på samma ren och skär njutning!
Verkligen ångest och njutning i ett! Jag ska nog inte köra mycket långlopp – satsar på att köra XC istället, vill åka mycket tekniskt på maxpuls – den där hojen jag har nu är ju liksom som gjord för det. Hoppas ändå vi ses i en startfålla någon gång i sommar!!!
Vad fint det låter! Nästan så att jag vill börja cykla också 🙂
Klart du vill börja cykla, det är så härligt! Och jobbigt 😉
Det måste vara något magiskt att få uppleva det!
Sant, det är magiskt! <3
Väl beskrivit min vän, anledning till att man tävlade i 10 år. Känslan av att lyckas slår tusan allt.
Blev väldig pepp på fina vår stigar nu!