Åh. Jag var så nervös igår. Det var klubbträningsdags och jag har bestämt mig för att sluta myscykla omkring och köra med snabbgruppen om onsdagarna. Att träna med dem som är bättre är nämligen rackarns bra på många vis, att gå utanför comfort zone är nyttigt och att ta i lite extra och utmana sig blir man starkare av.
Kom såklart iväg hemifrån i sista sekund och hann inte värma innan vi drog igång. PANG sa det och så stack mina klubbisar iväg och jag upptäckte en sjukt seg känsla i kroppen, hamnade en bit efter och bad genast om ursäkt för mig själv. Sådär som tjejer gör.
“Ehhh, alltså, jag testar att hänga på er så får vi se om det håller, annars avviker jag”
“Ja, fast vi ska ju köra korta intervaller idag. Och starter. Kom nu.”
Jag fick några rejäla pulshöjare, gjorde en praktvurpa över styret som resulterade i blåmärke och krånglande växlar och dykande självförtroende. Det är då ett jävla fan att tekniken alltid ska försvinna över vintern så en måste börja från någon typ av noll med det hela. Men. När vi tränade starter på slutet tog jag den sista riktigt bra och åkte från träningen med riktigt go’ känsla. Det är utanför comfort zone självförtroende växer.
Tänkte på det där inlägget med träningstips, det om att man bara vill träna lite själv först som jag skrev för tusen år sedan. Sådär kände jag i början igår, att jag nog borde träna lite själv först. Är glad att jag inte gjorde det.
2 comments
Jag är tyvärr också himla bra på det. Att be om ursäkt för mig själv alltså.
Varför gör man det…?? 🙁
Men bra att du stannade kvar! Bra jobbat! 🙂
Jag vet inte, och jag tänker ofta att jag ska sluta med det men så faller man tillbaka i gamla träliga mönster. Verkar vara typiskt tjejigt att be om ursäkt för sin blotta existens och inte ta plats, gah! KRAM!