Cykelblogg MTB

Race report: snabbast på Kolmårdsbiken!

Snabbast på Kolmårdsbiken

Tänk, i lördags var dagen då jag gjorde mitt allra bästa och det var inte bara mitt allra bästa, det var det bästa. Överst på prispallen i Kolmårdsbiken. Prispengar, vandringspris och fristart till nästa år och så himla mycket känslor. Att få vinna i Norrköping, på mina gamla hemmastigar, i loppet som jag tror jag varit sist i en kämpig gång som nybörjare, det var STORT!

Tobbe & Henrik som också jobbar med kommunikationen kring EM (och som jobbar riktigt mycket med det – awesome) kom glidandes med EM-bilen på morgonen och vi lastade upp min hoj. Jag var inte så nervös, bara förväntansfull – det kändes som ett roligt äventyr, just precis sådär som det ska göra. Jag hoppades förstås också på cykellycka och kände mig garanterad mjölksyra, det kunde med andra ord bara bli en bra dag.

Det var fint att hänga lite innan start. Pirrigt förstås. Kul att träffa vänner och bekanta, småprata om EM och få solen i ansiktet. Något fipplande kvällen innan hade gjort att luften släppt helt i mitt bakdäck över natten och jag var nervös att det inte skulle hålla och under uppvärmningen fick jag för mig flera gånger att det var tomt fastän det inte var det.

Det var tiotalet damer anmälda i olika klasser och när det närmade sig start kom det en släng av traditionell tävlingsnervositet. Fjärilar i magen. Panikkissa. Vara nervös över hur mycket kläder man ska ha på sig. Vara nervös över om man hittat rätt lufttryck. Hur mycket gel som behövs. Till slut gick starten i alla fall och i vanlig ordning surade jag till ordentligt i det där kaoset som alltid ska bli i startfållan.

Någon ramlade framför mig. Någon touchade mitt hjul bakifrån. Ingen kommunicerar något. Jag balanserade mig kvar på cykeln och övervägde ett slag att skita i det. Starterna är det som känns farligt och läskigt med tävling. Jag aktade mig hellre än att hamna i ett nytt kaos och kom förstås ut på asfaltssträckan rätt sent i ledet och fick börja jobba mig uppåt. Plockade rätt många placeringar och var till slut ikapp Hanna som körde samma klass som jag. Ett tag tänkte jag köra lite taktiskt. Ligga bakom och kolla läget lite liksom. Men jag är ju jag och taktik blev det inget med, jag hejade istället och försäkrade mig om att det var hon och småpratade lite. Tävling ska väl vara kul eller?

Sedan körde jag om och drog ifrån. Det sved som fasen i benen och jag tyckte att det gick lite väl fort men jag hade bestämt mig för att ge järnet och se hur långt det höll. Hon var snart ikapp igen, superstark tjej det där. Och så körde hon om – jag hade liksom inte mycket att sätta emot på grusvägen men det visade sig senare att jag var lite starkare på stigkörning.

Kolmårdsbiken är indelad i tre looper. Den första är tokigt mycket grusväg, varenda gång mer än jag kommer ihåg. Jag körde på allt vad jag orkade och längtade till stigåkningen på andra och tredje loopen och hoppades jag skulle hinna fram hyfsat bra för att slippa trafikstockningen som kan bli ibland när starka grusvägsåkare inte riktigt har tekniken med sig in på stigarna.

Första stigsträckan blev det förstås trafikstockning på. Fine, jag behövde faktiskt vila efter vansinneskörningen på grusväg. Och jag hann ikapp Hanna och blev glad. Sådär höll vi på de första två looparna, hon åkte ifrån mig på grusväg och jag åkte ifrån henne på stig.

Jag kände mig ganska stark när jag närmade mig varvning. Glad över ett himla stort publikstöd, det var så många som hejade på mig och det gör så himla mycket för orken. Jag hörde att speakern började prata om första dam och tänkte att jag nog körde på riktigt bra om jag var nära första dam, kul känsla. Obeskrivlig känsla när speakern nämnde namnet på första dam. Det var ju jag, och jag var så lycklig – tänk att få varva i ledning!Snorsport Kolmårdsbiken Elna Dahlstrand
Snorsport!

Strax efter varvning kom Hanna i kapp igen och jobbade sig starkt förbi mig. Jag hade inte mycket att sätta emot och längtade igen efter stig. Andra loopen har lite mer stigåkning och jag hade fint flyt men stannade ändå när jag märkte att min medtävlande hade tekniska problem för att kolla om hon behövde hjälp. När det inte är så många anmälda i klassen man kör vill man ju gärna ha så många med sig som möjligt in i mål, annars är det inte kul. Hon redde ut det själv och jag trampade vidare och så snart vi var ute på grusvägsåkning igen kom hon ikapp.

Stigmumsarmaskinen körde på bra. Fullgunget hjälper verkligen till utför, det känns smooth på något vis och jag törs köra på lite mer i nedförsbackarna än jag gjort tidigare. Ramlade en gång men landade mjukt och fint i leran så jag slog mig knappt fastän det gick fort.

Vid andra varvning ledde jag igen. Och den här gången fattade jag i tid att det var jag som var först och bara njöt av att få åka runt där och att mitt allra bästa just då var det allra bästa, tog lyckligt emot en flaska från Henrik som langade. Att ha langning är lyx! Tredje loopen har mest stig och jag hade fin energi med mig in på första sträckan, en rolig stigsträcka jag längtat efter. Nu visste jag att jag var tvungen att hålla undan så inte Hanna kom ikapp igen, det var ändå ett par mil kvar och allt kan ju hända på lopp.

Tankarna jobbade mycket. Det gjorde verkligen ont i benen, det sved av mjölksyra och pulsen var fortfarande hög. Sådär långt in i lopp brukar jag inte kunna ta i så mycket att jag ligger och flåsar, det brukar mest lallas runt liksom. Men jag körde. Höll koll på tiden för att äta och dricka i tid. En gel var fyrtionde minut är mitt recept för långlopp. Äter inga bars och dricker en skvätt varje gång jag kommer ut på en sträcka där det funkar att släppa styret för att göra det. Vid några tillfällen kom jag ikapp herrar som kört om mig på grusväg och jag bad att få köra om så fort jag var ikapp eftersom min ända chans att Hanna inte skulle hinna upp mig var att jag höll undan på stigarna så mycket som möjligt.

Jag tänkte att jag så himla gärna skulle vilja vinna i Norrköping. Jag tänkte att jag så himla gärna skulle vilja gå i mål och skicka ett sms till J och berätta att jag vann. Jag tänkte att det vore så mäktigt att få stå på pallen i ett lopp jag faktiskt kommit sist i. Första gången jag körde var jag så långsam att de hade börjat packa ned målportalen när jag väl släpade mig i mål. Jag tänkte på det, och på hur grym jag är nu, och på hur härligt det är att cykla på min Scott Spark RC. Mot slutet sved det så i benen att jag kände mig arg, jag ville bara att det skulle gå fort tills det var över och det hjälpte mig att cykla på.

I trestegsraketen, en backe i tre steniga och kluriga etapper på slutet av sista loopen stod Niklas från Kolmården och hejade. Jag visste att han skulle stå där och längtade lite efter just det hejaropet, för inget är så jävligt som den där backen och när den är gjord är det värsta över. Jag orkade inte cykla hela vägen uppför sista delen. När jag gick av skrattade jag nästan åt att jag knappt kunde gå, benen var så stumma. Niklas hejade på och jag fick en rapport om att herrarna haft en spännande uppgörelse och att det snart skulle bli utförslöpa.

Och utförslöpa blev det. Jag körde så fort jag kunde, och nu började tröttheten kännas på riktigt – den där tröttheten som gör att det är lätt att göra misstag och lite svårare att hålla emot i tekniska utförsåkningar. Men det gick och jag körde bra och benen matade på allt vad det gick. Herrarna jag kört om på stig hann ikapp på grusväg men var lite för snabba där för att jag skulle orka ligga på hjul. På nästa stig var jag ikapp dem igen.

Sista stigarna var ganska härliga. Jag hade kul. Jag peppade mig själv genom att tjoa på medtävlande som såg trötta ut och jag körde allt vad jag orkade. När jag närmade mig målet insåg jag att det nog skulle kunna hålla men höll ändå på att få någon form av nackspärr av att ha slängt tusen nervösa blickar bakåt för att se om Hanna var på g.

Jag fixade det. Jag körde i mål i Kolmårdsbiken 2016 som snabbaste dam. Vi var två startande i min klass men det var flera andra damer som körde och jag gjorde en superfin tid. Kollade upp i förra årets resultatlista då det var några riktigt starka tjejer till start och visserligen kan ju förhållandena varit annorlunda men då hade tiden räckt till en tredjeplats i elitklass. Pangpang i benen hörrni!

Elna Dahlstrand Kolmårdsbiken
Skickar det där textemeddelandet hem. “Älskling, jag vann”

IMG_8441
Gladast på pallen med stigmumsarmaskinen som sällskap. Kanske inte snyggast på pallen, hade väl varit på sin plats att packa en podiumtröja istället för att dra tävlingströjan över ett underställ. Men, men, vad gör det när man är så glad som jag var.

När man har vunnit är det på sin plats med ett extra tack till dem som hjälper mig och från djupet av mitt hjärta: tack bästa Sportson i Jönköping för att ni ser till att jag kör på en sådär magisk cykel. Tack GripGrab för att jag inte behöver frysa om händer och fötter utan kan rejsa med superbra handskar och värmare, tack X-Kross för att jag har grymma brillor och tack bästa, bästa Craft för att jag får jobba med er. Jag vill krama om er allihop!

Alla bilder i inlägget kommer från www.kolmardsbiken.se

 

0

You Might Also Like

14 Comments

  • Reply
    Helena Enqvist
    25 april, 2016 at 09:17

    Jag blir alldeles rörd och glad när jag läser det här Elna!! Stort, STORT grattis till dig. Vilken sommar du har framför dig och vad stark du är. Kram!!

    • Reply
      Elna
      25 april, 2016 at 11:37

      Massor av tack och många kramar tillbaka till dig!!!

  • Reply
    Mattias
    25 april, 2016 at 09:21

    Grattis till vinst! Härlig RR! Vilket härligt sätt att starta sin säsong på! Hoppas att den fortsätter så! Återigen ett stort GRATTIS!!!

    • Reply
      Elna
      25 april, 2016 at 11:37

      Tack! Och ja – det var superhärligt!!! 😀

  • Reply
    uppochhoppa
    25 april, 2016 at 10:53

    Shit vad kul Elna, blev alldeles tårig här hemma. Stort!!

    • Reply
      Elna
      25 april, 2016 at 11:36

      Jag blev lite tårig själv faktiskt, var glad att jag kunde gömma mig bakom glasögonen på väg mot mållinjen!

  • Reply
    Katja Kircher
    25 april, 2016 at 10:59

    Jättestort grattis! Det var så trevligt att få växla några ord med dig före loppet när jag hade läst så mycket på din blogg, och jag är otroligt imponerad över din prestation. Kör på och håll damernas flagga högt!

    • Reply
      Elna
      25 april, 2016 at 11:36

      Tack! Och jag kan bara hålla med, det var riktigt roligt att få en pratstund. Hoppas vi ses i Huksvarna 😀

  • Reply
    elisabeth
    25 april, 2016 at 13:52

    GRATTIS

  • Reply
    Anna Jansson
    25 april, 2016 at 18:04

    Så himla grym du är!! Vilken skön start på säsongen liksom med bra känsla och starka ben. Heja dig!

  • Reply
    Rund är också en form!
    25 april, 2016 at 19:20

    Så himla grym läsning!! 🙂

  • Reply
    Clara Edvinsson
    25 april, 2016 at 21:38

    Du är grym! Stort Grattis!

  • Reply
    Emmi i Spanien - explorista.se
    26 april, 2016 at 21:55

    Grattis, så kul! Grymt!

  • Reply
    1:a majloppet i Kvänum - Elna Dahlstrand
    2 maj, 2016 at 12:17

    […] veckan hade jag pangpangben och ni fick race report från översta pallplats. Jag hoppades förstås på att upprepa det igår i […]

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!