Just nu blir jag alldeles överpeppigt lycklig av att ge mig ut och jaga Strava-tider på tekniska slingor. Jag älskar det, jag känner mig glittrig i blicken och lycklig i sinnet och min cykel är alldeles magiskt bra och rolig och jag kör riktigt, riktigt bra – och just det där; att köra skiten ur sig själv mot sig själv och sedan komma hem och spana in på Strava hur det gick, det ger mig så himla mycket energi och glädje.
Men. Jag vill inte tävla. Jag känner mig alldeles vettskrämd efter det som hände på Euro MTB Masters Challenge, då när jag kunde inte andas och hyperventilerande klev av i teknisk zon och det kändes som en evighet innan jag fick syre igen. Det var fruktansvärt. Efteråt har kroppen inte alls varit med på noterna och allt har känts knepigt. Jag har inte kört en endaste träningstävling eller Västgötacup. Hade tänkt köra Cykelrallarn i lördags eftersom jag fick en startplats via Jönköping Energi och instagram, men när jag vaknade på söndagsmorgonen kändes kroppen så långt från nummerlappskapabel som en kan tänka sig så det blev inget.
På sätt och vis känns det sorgligt att nummerlappen inte känns kul. Men å andra sidan – det är vansinnigt roligt att larva runt i en en härligt knallig cykeltröja och goa shorts och bara jaga segment som känns roliga. Inför veckan som kommer har jag span på ett galet skojigt nedförssegment, en brant backjävel och lurar på att det kanske är dags för ett nytt PR på Vistabanan och kanske blåsa på ett tempo runt Landsjön. Det blir fint det.
6 comments
jag älskar också känslan med strava, att få jaga sig själv och känna att det händer saker när jag trycker på. Att jag faktiskt blir starkare och modigare utför. Det är självklart inte allt den där appen men helt ärligt en jäkla go känsla att se sina kronor efter ett pass. Det ger även mig massor av motivation att ge mig ut och köra lite hårdare trots att jag inte alls ska tävla i år och inte behöver träna så tufft. Sedan går diskussionerna heta i vårt mtb-forum på facebook att strava-hetsen förstör, både för oss cyklister som kör som tokar bland folk och vissa av oss aldrig kan det ta det lungt. Äh tänker jag.
Hoppas du hittar tillbaka till nummerlappskänslan, men samtidigt kanske det inte är hela världen om du inte tävlar någe i år? Bara cyklar för glädjens skull och laddar för nästa år?
Åh, jag tycker det är superviktigt att släppa jakten när man möter fotgängare – jag bromsar in och säger hej oavsett hur bra tid jag hade på g. Att bry sig om människor går ju alltid före jakten på tid vare sig det är med eller utan app. Sedan kan jag ibland hoppas innerligt att man inte ska möta någon för det vore så roligt att sätta en bästatid.
Du har verkligen en poäng där, det är inte hela världen om man inte tävlar, lite synd att något som brukar kännas så kul inte gör det men så länge annat känns kul är det ju hur chill som helst. 😀
Alltså, jag måste tipsa om Enduro-tävlingar! En sån otrolig härlig och avslappnad tävlingsform där man tar sällskap med andra på transportsträckorna, fikar och hänger i solen. Sen kör en och en järnet på specialsträckorna och så återsamlas man igen. Väldigt utvecklande för utförstekniken!
Jag som trodde att mtb-tävlingar var roliga… 🙂 Dessutom kör man i shorts! 🙂
Krya kropp & själ, hoppas vi syns snart! Kram
Jag är en Strava-periodare. “Knarkar” statistiken ibland och är helt off och väntar veckor med att ladda upp passen ibland… Inne i en off-period nu, snart kommer väl on-perioden igen 😉