Cykelblogg MTB

Livet. En knivig jävla balansakt utan vägar tillbaka

Balans i livet

Balans. Balans. Balans. Folk tjatar ständigt om balans, (japp, jag också) men jag tror fanimej att balans är en myt, det finns inte. Och jag tror att vägen tillbaka efter väggen är en myt, den finns inte heller.

Jag tror också att jag är lite uppgiven för just precis nu, fem år efter att jag gick in i väggjäveln kämpar jag med en släng psykisk ohälsa som gör att jag inte kan planera någonting över huvud taget. Enorm trötthet, ett immunförsvar som är superkänsligt och så en släng av lite ångest och jag är pissigt sur över att jag inte orkar dra iväg på massa skojiga tävlingar med min stigmumsarmaskin och att jag så ofta ställer in planerade cykelplaner i sista sekund bara för att jag inte orkar.

Balans är ett hittepå. Sinnesro däremot, det tror jag på, dit kan man nog nå och det är nog det jag behöver jobba med. Men balans – jo tjena, dra den för någon annan.

Vägen tillbaka efter väggen är också ett hittepå. Det går att fungera, det går att leva, det går att skratta och gråta och känna och jobba och ha lite energi över – men livet efter väggen var inte vägen tillbaka utan vägen till någonting nytt. Inte för att jag på något vis vill tillbaka till ett liv som gick ut på att jobba så mycket som möjligt men jag kan emellanåt vara lite besviken på att den nya versionen av mig inte har något självförtroende där den gamla versionen hade kastat sig över en uppgift med full tro på att hon skulle lösa just precis vad som helst.

Så. Nu känns det lite bättre faktiskt. Jag var skitsur när jag började skriva det här inlägget men det har gått över. Fyra arbetsdagar och balansakt till semester etcetera. Kram om er!

 

0

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply
    Sara i Åre
    4 juli, 2016 at 12:36

    grejen med balans, eller vad man vill kalla det, är nog att det inte är statiskt. det är ju en kontinuerlig vågskål. lägg ett mail i vågskålen och den förändras och vi måste justera – eller en sen buss eller en natt utan sömn eller ett otrevligt bemötande eller vad det nu kan vara. eller lägg något boostigt i vågskålen, kanske ett helt annat mail med pepp eller känslan av att vara stark efter en cykeltur eller drömväder eller vad fasen det kan vara. balans skapas ju av allt runt omkring oss och förändras alltid och jämt. sinnesro var också ett bra ord. lite mindre uttjatat – lite mindre redan färdiga tolkningar.

    • Reply
      Elna
      4 juli, 2016 at 22:33

      Du är en av de klokaste <3

  • Reply
    Helena Enqvist
    4 juli, 2016 at 12:46

    just nu vill jag bara ge dig en stor kram.

    • Reply
      Elna
      4 juli, 2016 at 22:33

      <3

  • Reply
    Att komma hem till det bästa i hela världen - Elna Dahlstrand
    4 juli, 2016 at 18:47

    […] jag var lite depp och bitter i förmiddags. Men så kom jag hem efter jobbet till en blommande ros, världens finaste sambo och två […]

  • Reply
    Sara Borg
    4 juli, 2016 at 18:59

    Styrkekram <3

    • Reply
      Elna
      4 juli, 2016 at 22:33

      <3

  • Reply
    K
    6 juli, 2016 at 09:36

    Känner verkligen igen det du skriver!! Jag uppskattar att du skriver även i “deppiga stunder”. Skönt att vi inte alltid måste va så himla pepp!! Kram

    • Reply
      Elna
      8 juli, 2016 at 10:28

      Tillbakakram! Glad att du uppskattar, det är ju alltid lite svårare att dela det som är jobbigt än det som är lätt och kul!

  • Reply
    Michaela
    7 juli, 2016 at 08:48

    Som jag känner igen mig, och ibland kan det kännas så skönt. Det har gått precis ett år sedan min sista sjukskrivningsdag, jag har två veckor kvar på min nedtrappning av medicin. Den som jag behövde så mycket, den som jag idag kan känna har räddat mitt liv, men den som jag först var så skeptisk till. Två år av ångest och stress, utan att förstå. Idag, lyckligare än någonsin. Jag försöker tänka att jag har blivit en uppgraderad version av mig själv. Gladare, mer nyfiken på livet men kanske inte lika uthållig. Mer vaksam, men samtidigt känner jag glädjen av att jag känner min kropp så bra. Min återhämtning är viktig, men ack så jobbig ibland.

    Du inspirerar. Min sambo fick mig att börja cykla mtb för tre år sedan, jag föll direkt. Dig har jag följt på instagram och inspireras tusen gånger om. När träningssuget sjunker bläddrar jag alltid i ditt flöde och det hjälper alltid.
    När du skrev om väggen kände jag mig inte längre ensam. Jag var mitt i allt just då. Ditt driv och engagemang är så häftigt. Så tro på dig själv, för du är så grym! Och jag önskar att det fanns fler som kunde skriva om den psykiska ohälsan. Att vi kan sudda ut skammen. Att vi kan vara stolta över att vi vunnit.

    Sinnesro Elna, det känner jag bannemig varje gång dina bilder dyker upp i flödet. Och det kanske inte finns en väg tillbaka efter väggen, man får helt enkelt skapa en ny.

    Kram

    • Reply
      Elna
      8 juli, 2016 at 10:40

      Ibland händer det att jag får en kommentar som gör mig så rörd att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Din är just en sådan, tack fina för att du tog dig tid att skriva den. Det är jobbigt att skriva om psykisk ohälsa, jag tror många undviker det för att de är oroliga för hur det ska tas emot och för att man ska bli googlad när man söker jobb och liknande. Är helt med dig, vi måste sudda ut skammen – man blir förkyld, man får influensa, man har perioder av psykisk ohälsa, det hör liksom livet till och vore det inte så svårt att prata om skulle färre kanske tvinga sig hela vägen in i väggen. Om det fanns en väg tillbaka skulle ju utmattningssyndrom vara en återvändsgränd och så är det ju inte, det är en jobbig väg vidare. KRAM!!!

  • Reply
    Anna Jansson
    7 juli, 2016 at 22:03

    När jag klampade in i väggen (åh ogillar det ordet!) och sa att jag ville ta mig tillbaka så sa någon “du säger att du vill tillbaka men du måste förstå att det kanske inte blir som förut”. Jävlar vad arg jag blev. För så lite förstod jag då. Nu vill jag ta mig igenom den här resan och komma ut som en uppdaterad version av mig själv. 2.0 liksom. Med lite mer klokskap och vetskap innan för pannbenet. För vägen tillbaka, nja, snarare vägen mot något bättre hoppas jag!

    • Reply
      Elna
      8 juli, 2016 at 10:42

      Precis, det där med att man blir en uppdaterad version av sig själv har jag sagt många gånger. Grejen är ju den att version 2.0 kommer att inse att det inte var klart där och fortsätta uppdatera och varenda jävla uppdatering kan kännas som en slö gammal PC som står och tuggar i en evighet innan det är klart och tillslut är man version femtioelvapunkttolv och inser att det här är inte en väg igenom, inte en väg tillbaka, ingen spännande självutveckling utan ett nytt förhållningssätt för resten av livet. Hursom, lycka till med fortsättningen på din resa Anna, jag hoppas det går fint!

    Kommentera