Elna Dahlstrand
Livet

Om alltings ömtålighet

Ibland känns allting så ömtåligt. Ibland påminns man om hur skört allt är. Hur fort allt som alltid varit på ett visst vis kan förändras. Hur dålig man är på att berätta för sina nära att man älskar dem. Och hur man plötsligt alldeles innerligt kan ångra att man inte tog sig tid att hälsa på någon viktig för en vecka sedan när man sist funderade på det.

När min fina mamma ringde igår och berättade att mormor är dålig var det som att marken gungade under mig. Jag satt och skrev ett blogginlägg åt uppdragsgivare och skulle bara korrläsa innan jag stack ut på hojen och så plötsligt spelar inget av det där någon roll och jag svor och grät för jag trodde att jag missat min chans att berätta något viktigt för mormor.

Jag hade inte missat min chans. När vi kom till sjukhuset på kvällen kände hon igen oss. Hon förstod vad vi sa, hon var glad att vi var där, hon höll våra händer hårt och jag fick säga det där jag ville säga till henne. Hon var liten och trött och lite förvirrad som man är när man är sjuk men det var min mormor som låg där under landstingstäcket.

Ikväll ska vi till morfar. Jag har plockat en stor bukett astrar från vår trädgård till honom och jag ska säga det där viktiga till honom också. Och så ska jag hålla tummen det hårdaste som går för att mormor blir lite piggare så att de två kan vara på samma ställe för när man levt i hop hela långa livet ska man inte behöva vara ifrån varandra.

Tänk. Man vet om det där, om hur allting är ömtåligt och lätt förgängligt och ändå glömmer vi. Tar för givet. Tänker att vi kan berätta viktiga saker sedan. Struntar i att säga “jag älskar dig” för att det kanske är lite svårt att säga, utan att tänka på att det är ännu svårare att säga om chansen helt försvunnit.

Sköt om er och era nära. Berätta för dem att ni älskar dem idag. Livet är för ömtåligt för att låta bli.

 

 

0

You Might Also Like...

4 kommentarer

  • Svara
    Hanna
    8 september, 2016 at 13:24

    Bra att läsa och bli påmind om!

    • Svara
      Elna
      8 september, 2016 at 13:27

      <3

  • Svara
    anette magnusson
    8 september, 2016 at 20:30

    Jag läser ofta din blogg och gillar det du skriver ett tänkvärt inlägg om livet ps hoppas att morfar tyckte astrarna va fina mina tankar gick då tillbaka till mitt barndomshem där trädgården var full av Astrar på hösten

  • Svara
    Sorg, svett och tårar - Elna Dahlstrand
    12 september, 2016 at 09:02

    […] vi min kära mormor. Hon kommer inte att klara sig. Det såg hoppfullt ut ett tag i onsdags då vi var där, då jag fick prata med henne och då hon kände igen oss. Jag fick berätta något viktigt, precis […]

Kommentera gärna, då blir jag glad!