Livet

Om att förlora en mormor med det största av hjärtan

Min mormor somnade in den vackraste och varmaste av septemberdagar. Hon hade haft som ett lugn över sig hela dagen och min mamma var hos henne när hon tog sitt sista andetag. Det är märkligt, för det var som att jag kände det, men jag försökte skaka av mig känslan. Det gick inte och till slut ringde jag mamma. Hon svarade inte. Jag skickade ett meddelande till min moster men fick inget svar där heller och då visste jag innerst inne att vi inte längre hade mormor hos oss, men jag sköt känslan ifrån mig på nytt.

Tårarna kom när mamma svängde in på vår uppfart. J och jag skulle gått på sockenvandring med hembygdsföreningen om kvällen men jag kom hem lite sent och han undvek alla intentioner att skynda sig iväg och när vi satt i uterummet och åt och jag såg mammas bil svänga in på uppfarten brast det. Jag tittade på J och undrade om han visste något som ingen berättat för mig ännu och han nickade och tog min hand och höll den hårt.

Och jag grät och jag tyckte det var så oerhört overkligt och märkligt att den till slut kommit, dagen då vi skulle förlora en mormor med det största av hjärtan. En mormor som betytt så oerhört mycket för mig. Som tillsammans med morfar varit min fasta punkt genom hela livet. Som alltid varit den som jag först berättat allt stort och bra för. Som alltid älskat mig och sina andra barnbarn så gränslöst och kravlöst och innerligt att det inte finns ord att förklara just den kärleken. Som delat min glädje och min sorg oavsett hur stor eller liten.

Kvällen kom och i den rosa skymningen åkte vi till pappa. Och sedan till min bror. Och när vi åkte hem lös septembermånen stor och klar och jag tänkte att just det här septemberdygnet varit alldeles precis lika vackert som min älskade mormor och långt fram på natten när J sov och jag borrade ner ansiktet i pälsen på katten och grät och grät och grät var det som att jag kunde höra hennes röst i mitt minne. “Var inte ledsen, Elnastumpan, du ska inte vara ledsen”.

 

0

You Might Also Like

21 Comments

  • Reply
    Hasse
    16 september, 2016 at 23:01

    Kram!

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:39

      Tack, och tillbakakram!!!

  • Reply
    Simon Aunér
    16 september, 2016 at 23:13

    Vad fint skrivet, det går riktigt att ta på både din kärlek och sorg. Jag beklagar sorgen, stor kram.

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:39

      Kram vännen!!!

  • Reply
    Anna
    17 september, 2016 at 08:06

    Största kramen! Hon kommer alltid att gå vid din sida och du känner alltid att bära hennes kärlek och värme med dig.

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:40

      Så sant! Kram!

  • Reply
    sara
    17 september, 2016 at 09:06

    stor kram! alla vackra minnen räcker längre än livet självt.

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:40

      Kanske det vackraste med livet, fina minnen kan leva långt längre än en själv. Tack och kram tillbaka!!!

  • Reply
    Reach Your Goal
    17 september, 2016 at 09:22

    Fint skrivet. Kramar <3

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:41

      Tack <3

  • Reply
    Mats
    17 september, 2016 at 14:23

    Beklagar sorgen! Stooor Kram till dig!

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:41

      Tack och stooooor kram tilbaka!

  • Reply
    Sara Borg
    18 september, 2016 at 11:00

    <3

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:41

      <3

  • Reply
    Clara Edvinsson
    18 september, 2016 at 20:04

    <3

  • Reply
    Om sorgen. - Elna Dahlstrand
    21 september, 2016 at 09:02

    […] som jag försöker spela med. Jag försöker förstå hur det kan vara möjligt att hon är borta, vår mormor. Ena stunden känns det overkligt och nästa sköljer insikten över mig med full kraft […]

    • Reply
      Elna
      21 september, 2016 at 19:41

      <3

  • Reply
    Att komma hem hel efter tolv kilometer spring och ett sammanbrott på en kyrkogård - Elna Dahlstrand
    26 oktober, 2016 at 23:41

    […] graven och grät. Det var första gången sedan mormors begravning jag var där och jag grät för mormor och jag grät för vår andra sorg. Det måste sett eländigt ut, en snyftande löpare mitt i […]

  • Reply
    En elegi för alla sorger den här hösten handlat om - Elna Dahlstrand
    18 december, 2016 at 21:24

    […] så, på den absolut vackraste septemberdagen somnade min mormor in. Jag trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Kunde hon i alla fall inte stannat till april, hur ska […]

  • Reply
    - Elna Dahlstrand
    31 december, 2016 at 16:20

    […] leva men min kropp hade inte förstått det utan fortsatte att vara gravid. I september tog min vackra mormor sina sista andetag och det följdes av ett missfall för vår del. Det var hemskt, det var overkligt och allt gjorde […]

  • Reply
    Vecka 16 - om allt som är kärlek och pepp - Elna Dahlstrand
    12 mars, 2017 at 09:55

    […] Spark RC WC 900 – det blir härligt. Och så, på onsdag, ska min älskade morfar jordfästas bredvid mormor. Sorg å ena sidan, lättnad å andra – äntligen får de vara tillsammans i sin […]

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!