Livet Löpning

Att komma hem hel efter tolv kilometer spring och ett sammanbrott på en kyrkogård

Jag skulle springa till morfars och mormors hus och fixa några saker häromdagen. Jag tänkte ta en omväg dit, från Alboga ner till Stamseryd uppför backen i Ängaskog och sedan över Ryd och ned bakvägen till Ånaryd där morfar bor. Ny löparjacka att inviga, goa springtights med flossad insida till det och en spellista med Winnerbäck i lurarna eftersom det på något vis passade in med duggregnet och höstfärgerna. det kändes peppigt och härligt.

thermal_jacket_

Efter nedförsbacken efter Ryd skulle jag svänga vänster strax innan stallet, vänster in mot Ånaryd, mina morföräldrars by, men benen fortsatte rakt fram. Liksom av sig själv. Förbi vägen in mot Ölmstad rid- och körsällskap, förbi Ölmstad Storegård, ut mot stora vägen och så höger mot stora Ölmstad kyrka till (liten by med många kyrkor, vi är i bibelbältet). Jag har inte varit där sedan vi begravde mormor, utan istället undvikit sorgen. Stängt av. Inte gråtit så mycket. Jag sprang mot kyrkan, lite arg på mig själv, varför skulle jag ditåt för, varför kunde jag inte bara hålla mig till planen och springa till morfars?

Löpstegen blev tyngre ju närmre jag kom. Klockorna i kyrkan klämtade. Jag tänkte att det var en lustig tid att klämta på, en vanlig vardag strax innan fem. I takt med att löpstegen kändes tyngre kändes andningen också tyngre. Jag blinkade bort några tårar. Jag öppnade grinden, höjde blicken och såg berget med blommor på mormors grav och då knöt andningen ihop sig fullständigt.

Där, mitt i regnet, alldeles ensam på en kyrkogård i skymningstid en måndag fick jag panikångest, en sådan där riktigt attack där hela bröstet bara knyter sig och man hyperventilerar och gråter och allt är helt uppochned och det enda som existerar är ångest och panik. Och tänk – jag lyckades andas bort den och då förstod jag varför de som kan det här med ångest tyckte att jag skulle gå på yoga, för det kändes som att det lilla jag lärt mig av att gå på yoga de senaste veckorna var nog för att kunna koppla på en kontrollerad andning och lugna ned mig själv.

Sedan sjönk jag ned i gräset bredvid graven och grät. Det var första gången sedan mormors begravning jag var där och jag grät för mormor och jag grät för vår andra sorg. Det måste sett eländigt ut, en snyftande löpare mitt i regnet. Jag grät och grät. Tittade på blommorna och korten. Så många. Så fina. Vackra ord från vänner, familj släktingar och grannar. Läste mormors namn om och om igen på det lilla provisoriska korset. Fina mormor. Jag sa någonting till henne och tänkte liksom att hon skulle svara. Det gjorde hon förstås inte, såklart – och jag tänkte att min kära mormor är fullt upptagen i himlen, gissningsvis ska det lagas plättar med grädde och klarbärssylt till alla barn däruppe som inte haft en mormor. För sådan var min mormor. Kärlek i överflöd åt alla.

mormors_grav-2

Tårarna tog slut. Jag samlade mig. Kände mig starkare och på något vis tryggare och när jag stängt grinden bakom mig sprang jag till Ånaryd genom regnet. Det var nästan mörkt när jag kom dit och definitivt mörkt när jag påbörjade den sista sträckan hem. Bara ett par kilometer, om ens det, längs med gamla riksettan, tillbaka till Stamseryd och upp mot Alboga efter att ha sprungit fort som f-n förbi Filadelfiakyrkan där det fortfarande sägs spöka fastän TV-programmet Det Okända varit där och jagat ut elaka präster och andra oroliga själar.

Jag tror väl absolut inte på spöken. Absolut inte. Verkligen inte. Eller? Jag måste tydligen springa fort förbi och uppför Fillabacken ändå. Jag mötte en bil och hann på cykligt vis tänka att det var jäkligt dumt att jag inte hade lampa på mig – men bilden bländade av, förstås – varenda plagg jag bar har reflexer i tyg, sömmar och tryck – tillochmed mina skor så jag fortsatte springa mitt fortaste med blicken ned i asfalten för att inte råka få syn på spökpräster jag inte tror på. Som om jag hade sett något oavsett – det var beckmörkt och det kan man ju fnissa åt såhär i efterhand.

thermal

Till slut svängde jag in på vår lilla väg och hoppskuttade den sista biten genom regnet in mot gårdsplan och torp. Känslan att komma hem var så fin och det lös så mysigt i alla våra fönster och när jag tjuvkikade in genom vardagsrumsfönstret såg jag min älskling ligga och sova i soffan med katten Pixel på ryggen. Lycka.

Ännu mer lycka när jag satte mig på pannrumsgolvet och stoppade Strava och kunde konstatera hela 12 kilometer spring. Jag kan inte minnas när jag sprang tolv kilometer utan att få förbaskat ont någonstans sist. Visst, det tog tid och det var med två långa stopp men ändå – min första mil på evigheter och lite mer hel som människa än innan jag stack ut. Det blev en glad bild på instagram.

Alla känslor på ett och samma pass. Från den största av sorger till den stora glädjen i allt det lilla, jag behövde verkligen det där passet och jag känner mig lite tryggare i att kroppen har läkt och att själen har kommit ifatt och jag börjar hitta mig själv igen och kommer att fungera fint när det är dags att jobba på måndag nästa vecka. Faktiskt ser jag fram emot det.


För just den här löprunden lite för varm outfit från min samarbetspartner Craft, fotade strax innan regnet kom och jag stack iväg: Cover Jacket W, Cover Thermal Tights W, Cool Mesh Superlight Headband. På fötterna mina lila och superreflexiga Nike Trail.

 

3

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    JB
    27 oktober, 2016 at 08:27

    Så fint skrivet. Du skriver bra, mycket bra. Alltid lika trevligt att läsa ett nytt inlägg från dej.

    • Reply
      Elna
      28 oktober, 2016 at 10:18

      Tack, tusen tack! <3

  • Reply
    Cykelkatten
    27 oktober, 2016 at 11:24

    Sannerligen förlösande, men lider ändå med dig. Kram!

    • Reply
      Elna
      28 oktober, 2016 at 10:18

      Tillbakakram!

  • Reply
    Rund är också en form!
    27 oktober, 2016 at 13:53

    Vilket pass!
    Ibland är det undermedvetna klokare än man tror (att du behövde ett avslut, även fast man egentligen inte orkar just där och då). <3

    Kram M

    • Reply
      Elna
      28 oktober, 2016 at 10:19

      Jamen eller hur, det undermedvetna visste precis vad jag behövde, jag har mått så himla mycket bättre efter den här rundan! Kram <3

  • Reply
    sandra
    28 oktober, 2016 at 11:36

    Stor kram!

  • Reply
    - Elna Dahlstrand
    31 december, 2016 at 16:20

    […] var sjukskriven i oktober. Jag cyklade Vista Mountain men sedan blev det lugnt. Jag sprang lite genom hösten, jag cyklade över en matta av gula höstlöv och jag försökte hitta mening och mål. Jag tog en […]

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!