Elna Dahlstrand
Abloc Foto Anders Englund
CX Cykelblogg

Abloc Gravel Challenge 1:3 Borås

Foto: Anders Englund

Magiskt är ett ord jag ofta använder om cykling som varit riktigt bra. Sådär ofta så jag ibland tänker att om jag skriver magiskt en gång till kommer ni att tröttna, tycka att jag är som ett hack i skivan, överdriver eller kanske inte riktigt kommer på en bra synonym. Men nej, här kommer det igen – en race report om cykling som var just det där.

För ett par veckor sedan cyklade fyrtio personer över tusen höjdmeter i Abloc Gravel Challenge 1:3 Borås fördelat på ungefär åtta mil, lika många spurtsegment, en lång gofika och flera små äventyr, och det var alldeles, alldeles magiskt.

Abloc Foto Anders EnglundFoto: Anders Englund

Upplägget
Fyrtio cyklister samlades vid GIF-stugan strax utanför Borås, där Abloc-gänget styrt upp dagens basecamp. Efter en kort infodragning över en kopp gott kaffe satte vi oss på cyklarna och gav oss ut på en runda som vi visste skulle bli ungefär åtta mil och strax över tusen höjdmeter. Genomgång i BoråsGenomgång inför segmentspurt. Sorry för suddighet.

Upplägget var enkelt och kul – social transportcykling i en takt som alla kunde hänga med i. Vid åtta tillfällen samlades vi för att starta under tävlingsliknande former för att köra vårt allra fortaste genom ett givet segment. Först startade damerna, sedan mellansnabbisar och sedan toksnabbisar. Segmenten kunde vara en slakmota, en uppförsbacke, en nedförslöpa eller en skogsväg, alla utmanande på olika vis och olika långa. Efter segmenten var det samling, eftersnack och poängkortsutdelning till de snabbaste tio cyklisterna innan vi gemensamt rullade vidare i prattempo mot nästa utmaning.

På mitten stannade vi och gofikade i strålande höstsol. Hembakt och kaffe – ni anar inte hur gott det var och trevligt att mingla runt lite utan cykel och dessutom prata med lite folk som inte var med och cyklade utan bara tajmade fikat.

Abloc-fika på Gravel ChallengeFikarast i Borås


Cyklingen

Borås är ju liksom lite av ett cykelmecka, precis som mina hemmakrokar här i Jönköping-Huskvarna-Gränna och det gick snabbt upp för mig varför. Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara rätt platt, men icke – i Boråskrokarna finns det duktigt med backar, det finns mängder av vackra vyer och vi cyklade förbi hur mycket fint som helst. Dessutom i strålande höstsol som gjorde att alla gula löv på träden blev sådär intensivt guldiga. Nämnde jag magiskt? Jag vet inte hur många gånger vi konstaterade emellan oss i klungan att vi liksom inte kunde fått bättre väder just den här dagen.


Materialet
Vi fixade med crossen kvällen innan, J och jag, just precis sådär som man inte ska göra. Aldrig göra stora förändringar innan race eller lopp, det är ju grundkurs – och som alltid struntade jag i det och fipplade loss. Skärmarna åkte på ifall det skulle regna, jag fixade dit en cykeldator och ändrade vinkel på bocken så den blev lite rejsigare än innan. Och så gjorde jag kardinalfelet att byta sadel utan att kolla höjden.
Jag bytte till min skönaste sadel och tänkte inte på att railsen på den är lite lägre än på den som satt på innan och det var ett misstag som gjorde mig lite lätt trött på mig själv när vi drog igång. Alla som testat att sitta för lågt vet att det är ett effektivt sätt att få mjölksyra direkt – shiiiiit vad det gjorde kaos med mina ben, men jag ville liksom inte börja skruva förrän jag verkligen kunde göra det i lugn och ro, så först vid fikan efter halva Gravel Challenge justerade jag sadeln, nästan en hel centimeter upp och det är mycket. Det var galet skönt att sitta rätt de sista fyra milen!

Ett enerverande problem med crossen är knak. J hjälpte mig felsöka kvällen innan och efter att ha gått igenom vevparti, body, kassett och lite annat pyssel var vi överrens om att det som lät var sättningar när ekrarna tryckte mot varandra och att det säkert skulle ge med sig. Icke då – det ökade hela tiden och var det stora samtalsämnet uppför sista backarna, det finns ju få saker som stör så mycket som när det knakar.

Bortsett från knaket gillar jag min cross väldigt mycket. Den är lite tyngre, den har framväxel, jag har satt dit skärmar och allt det där ökar på hur härligt kravlös den känns – jag behöver inte cykla fort på crossen, jag behöver bara ha kul!


Hästkrafter genom klungan
Vid ett av de första spurtsegmenten hörde jag ett ljud bakom mig som liksom inte stämde in på hur en jagande snabbklunga cyklister ska låta. Det lät som att det kom någon ridande i full galopp. Vände mig om och får se två hästar komma springandes på vägen, sicksackande mellan cyklister. Det gick fort, hovarna dånade mot marken – rätt surrealistiskt.

Vi ropade ”hääääääst” framåt för att varna och djuren dundrade förbi. En av de konstigaste grejer jag varit med om på cykel tänkte jag då. Det visade sig att hästarna hoppat över stängslet i sin hage när de blivit rädda och gett sig iväg på skenande tur. En kille fick bromsa och landade med ansiktet först i backen men kunde fortsätta efter lite omplåstring, annars gick det hela bra och hästarna stod lugnt och betade tills de blev hämtade i slutet av segmentet. Jisses, att möta nervösa hästar när man cyklar är inte ovanligt men att de hoppar ur hagen har jag aldrig varit med om.

14976447_1257746530953846_6149937743014214429_o Abloc Foto Anders EnglundFoto Anders Englund


Väggad av höjdmeter
Inför det sista segmentet var undertecknad riktigt trött. Vi samlades, vi fick en genomgång och sedan började vi rulla nedför branta stigar för att komma till starten. Jag var faktiskt så trött att jag fick slita för att cykla nedför, det var så sjukt jobbigt. Trötta armar, mjölksyra av att bromsa, törstig så in i helskotta. Ju längre nedför backen (den var sjuuuuukt lång) vi kom desto mer uppgiven kände jag mig, jag visste att jag skulle få hoppa av cykeln och gå uppför för min lättaste växel var inte längre lätt nog för mina trötta ben. Kom på att jag varit slarvig med energipåfyllningen – och dessutom var min vätska ta slut, jag hade missat att fylla på vid fikat.

Hursomhelst – gemenskap var liksom grejen den här dagen och vi var ett gäng som var sådär trötta allihop, ni vet när det inte ger något att försöka slita sig uppför en backe, utan bara bryter ned kroppen. Vi gjorde en egen etapp och cyklade en snällare backe än de som hade energi kvar att slita sig uppför det sista segmentet. Skönt och bra och med massa extra tid för småprat. Jag tänkte att nu orkar jag inte något mer alls idag, nu är jag absolut väggad.

img_2659.jpgGenomgång inför segment.


Jaktstartsfinalen
När vi cyklat uppför den allra sista backen till GIF-stugan och all energi var urkrämad ur benen var det dags för en allra sista urladdning. Jaktstart och ett varv på en MTB-bana. Flest poäng från backspurterna fick starta först. Jag tänkte att jag egentligen var på tok för trött, jag hade ju just känt mig väggad av alla höjdmeter och blivit puttad uppför sista backen men  jag gav det ett ändå ett försök efter lite pepp och ett halvhjärtat försök att smita och på något vis tog jag mig runt banan och i mål och där slängde jag hojen bredvid mig på gräsmattan och satte mig på marken och det var så galet skönt att få sätta sig ned efter en lång dag i sadeln. Vilken dag i sadeln sedan, helt otroligt rolig.

Efter jaktstarten blev det dusch  och sedan samlades vi och eftersnackade, åt en riktigt god soppa och Abloc-gänget hade prisutdelning. Det kan vara den godaste soppa jag någonsin ätit och ändå var jag för trött för att ta en en andra portion – då har man cyklat på bra!

Kroppen
Det här var en sådan där dag då jag kände mig stolt över varenda cyklad meter, för varenda tramptag var lite mjölksyrasvidigt. Kanske sviterna av kombinationen av att sitta lite för lågt de första milen och en vecka där jag fokuserat på att hålla mitt immunförsvar i ordning när J varit tokförkyld.
Det var verkligen jobbigt, jag fick ingenting gratis och uppför sista klättringen fick jag för första gången på flera år en hand i ryggen. Det innebär att en pigg och stark person cyklar just precis bredvid med en hand på sitt styre och en hand på en trött kompis rygg för att ge lite extra skjuts. Om man verkligen är trött på riktigt och det sliter mer än det ger att ge allt för egen maskin är det magiskt att få hjälp av en kompis sådär. Jag har inte behövt det sedan någon gång i Norrköping för många år sedan när jag envist följt med Kolmårdsgrabbarna på toklånga rundor och väggat fullständigt.

Hursom – jag var galet tacksam där och då för den där handen som puttade på lite uppför. Det var förresten Mattias som jobbar med Abloc och som är produktchef för cykel på Craft. Hur grymt som helst att de som jobbar där faktiskt är tokstarka cyklister som är ute och hojar i sina kläder – bättre test kan man liksom inte få ju. Jag fick förresten med mig lite 2017/18 vinterkläder hem för att prova och utvärdera, det ska bli roligt.


Gofika i Borås

 

Kläderna (den här paragrafen innehåller länkar till mina samarbetspartners)
Jag körde i en sprillans ny Belle Wind Jersey,  ett favoritplagg vår och höst som jag använt mycket tidigare och just fått hem i en ny färgkombo, ceriserosa och svart. Under hade jag ett mesh-linne och en kortärmad underställströja och en cykelspecifik sport-BH  som jag gillar skarpt. På benen mina Glow Bib W eftersom det är min skönaste cykelbyxa, flossade benvärmare från GripGrab  GripGrab, Windster Gloves från GripGrab, Craft Warm Bike Socks, mina vinterskor från Diadora, och över skorna mina GripGrab Orca. Jag hade inte behövt underställströjan under jerseyn, jag var liksom lite för varm hela tiden – men å andra sidan var det skönt att vara rejält klädd när vi samlades för att vänta in varandra efter segmentspurterna. Hellre lite för varm än lite för kall även om jag tycker det är jobbigt att vara för varm när kroppen jobbar.


Känslan efteråt
I skymningen hoppade jag in i bilen och körde hemåt. Trött men väldigt nöjd efter en riktigt lyckad cykeldag. Benen var helt slut men själen sådär cykellycklig, Gravel Challenge var tokigt trevligt och kul och jag träffade mycket fint nytt folk. Jag stannade på en bensinstation halvvägs och fyllde på med socker, kaffe och en liten paus och trots att tröttheten var enorm kände jag mig himla glad över att ha anmält mig till Jönköpingsversionen av Gravel Challenge – ett distanspass om hösten kan ju liksom inte bli bättre än såhär!

Förresten, till helgen är det dags för Abloc Gravel Challenge 2:3 Jönköping och jag ska självklart vara med där också för Borås var riktigt kul.

5

You Might Also Like...

3 kommentarer

  • Svara
    JB
    14 november, 2016 at 21:16

    Grattis, otroligt starkt jobbat av dej. Och jättekul att läsa om denna lite annorlunda tillställning. Har aldrig hört talas om det tidigare.

  • Svara
    Clara Edvinsson
    19 november, 2016 at 15:26

    Jag älskar verkligen Borås! Vilken fin helg på cykel ni verkar haft. Det där med att djur blivit skrämda har jag också varit med om. I somras någonstans i Frankrike blev två kalvar skrämda och hoppade över hagen och ut på vägen när vi kom farandes i två klungor.

  • Svara
    Abloc Gravel Challenge 2:3 Jönköping - Elna Dahlstrand
    9 december, 2016 at 22:20

    […] om Abloc Gravel Challenge i Jönköping för några veckor sedan. Upplägget var samma som på Abloc Gravel Challenge Borås, ett härligt gäng cyklister, skön distansfart och med jämna mellanrum segment med fri fart och […]

Kommentera gärna, då blir jag glad!