Elna Dahlstrand
Träning

Troll Trail Winter Series: Bunn

Alltså. Jag var så himla nervös för det här med att springa Troll Trail i grannsamhället Bunn idag. På riktigt mer nervös än jag är inför Vintervättern om två veckor.
1979965_301040136957925_7017313588058999062_oFoto: Troll Trail

Vi snackar nervös för allt, precis allt. Skulle tejpningen vara tillräckligt stabil? Skulle magen hålla? Vad händer om magen börjar krångla när man springer löplopp? Var ska nummerlappen sitta? Vilka kläder skulle bli bäst? Skulle jag orka? Hur långsam får man vara? Får man ha musik i öronen? Finns det verkligen ingen vätskekontroll? Vad gör jag om tejpen inte håller ihop min trasiga sena? Hur gör man för att bli en person som inte undrar sig nervös så jävla mycket hela tiden?

Jag tänkte liksom att tio kilometer trail* skulle vara helt oövervinnerligt och att jag skulle vara helt slutkörd och släpa en miserabelt utsliten kropp över mållinjen med bara pannben som bränsle efter typ tre timmars löpning. Eller eventuellt skulle jag kravla mig genom lera fram till en bäck efter två tredjedelar och dricka några klunkar vatten för att uppbåda energi nog att ringa fjällräddningen. Snacka om att jag både underskattat mig själv eller överskattat hur överjävliga utmaningar löpare sysslar med.

Jag tejpade min fot hårt innan frukost, åt lite gröt och hoppade i ett par tights, en underställströja och den där fladdriga och knalliga windbreaker-blusen som jag är så himla förtjust i och sedan åkte jag till Bunn för att få svar på dagens alla stora frågor.

Nummerlappen ska sitta på magen, magen som för övrigt var helt trasig idag. Hursom, folk var trevliga, vi fick en goodiebag och vi hälsades välkomna och så småningom fick vi starta. Sjukt ovant att inte ha tusen cykelprylar att fippla med innan start. Hur kollar man så att ens egna växlar är justerade liksom?

troll trail

Eftersom jag hade planerat ett lopp i stil med bestiga Mount Everest utan syrgas tog jag det jäkligt lugnt. Superlugnt! Tänkte att jag kanske skulle försöka hänga på någon eftersom det är kul att springa ihop men vågade inte, för om man bränner sig i första backen på ett traillopp, hur f-n kommer man tillbaka då? Eller funkar det ens så när man ska springa långt? Fler frågor, inga svar.

Foto Troll TrailFoto: Troll Trail

Det kändes faktiskt rätt gött att komma iväg. Lugnt och fint, lugnt och fint. Vi hamnade rätt fort på mina vanliga cykelstigar, stigar jag hojat på hur många gånger som helst. Sprang och analyserade varenda rot och sten och gjorde den där analysen man alltid gör på en bra stig: vilket spår är bäst att välja, är det bättre att sätta hjulen där eller där och kan man minsann inte göra ett litet hopp där? MTB-skada deluxe. Förresten blev jag extremt MTB-längtig, åh – ni anar inte vad jag längtar efter att min skogshoj årgång 2017 ska landa i kartongen så jag kan plocka upp den och köra skiten ur mig på just de där stigarna.

Rätt kläder var för övrigt precis det jag hade på mig. Kavlade upp ärmarna på understället, knäppte upp några knappar i windbreakern och tog av mig handskarna när jag blev varm och njöt av att det regnade, det där med att springa i regn är ju mitt bästa spring.

Vad gör man förresten om magen havererar när man springer lopp? Tja, en har liksom inte så mycket att välja på. Det går ju att cykla med kass magen men springa, jo tjena, en får väl leta på en bra buske efter fyra kilometer, lite lagom långt från snitslad bana. Påminn mig om att aldrig springa ett lopp i stadsmiljö.

Jag sprang om någon som stukat sig och någon som prickat in en trött dag men matade annars på för mig själv i rätt långsam takt och stålsatte mig inför den everest-liknande väggen jag föreställde mig skulle inträffa ungefär när som helst. När banan korsade Bunnvägen andra gången tänkte jag att nu jävlar, nu börjar det, och föreställde mig hur vi skulle springa Bauerleden hela vägen hem och tillbaka och kanske tjugosju gånger uppför den där 18%-lutande backen en bit bort i Bunn. Det hade ju kanske varit lite smart att studera kartan i förväg, då hade jag vetat att det inte skulle bli sådär hårt.

troll trail-2

Uppför vad jag tänkte var början av löpklättringarnas löpklättringar mötte jag snabbgrabbarna som vann och kom tvåa och annat spänstigt. Tänkte att det var ungefär som mina första långloppscupar i MTB när jag började köra den för en himla massa år, när jag var halvvägs gick grabbarna i mål. De hejade på mig och jag blev glad men hörde inte riktigt vad dagens snabbaste löpare Arvid hojtade om – att det bara var ett par kilometer kvar så jag matade vidare i samma lugna tempo. Funderade på att börja öka farten och testa att springa lite fortare på riktigt och medans jag funderade på det svängde spåret ned mot Bunn och målportalen.

Vänta nu? Målportalen? Say what??? Jag var övertygad om att jag måste ha sprungit fel någonstans. Målportalen, den skulle jag ju inte se förrän jag var helt söndrigt supersliten och gråtfärdigt jättetrött och kanske trampat snett och haft kramp och tuggat på geggamojja och jag vet inte allt vad. Men nej – efter en timme, en minut och en paus bakom en gran hade jag småsprungit mig igenom ett tio kilometer långt traillopp och jag var inte ens sliten på riktigt.

Blev visserligen suuuuuperglad över att det funkar men jag fick åka hem och sätta mig på trainern och köra fyra åttor för att bli tillräckligt trött.

Troll Trail var ett riktigt fint arrangemang. Trevligt, enkelt, roligt och jag är sugen på att ge mig på de övriga delarna i serien också. Skurugata, Ramkvilla och en omgång mörkerlöpning i Bunn – det vore riktigt kul. Och, jag har bara en fråga kvar efter dagens lopp:

Är jag äntligen, efter år av saker som gör ont när jag springer och rehab och krångel, är jag äntligen löpare igen?** 

———

*Trail förresten. Absolut inget ont om dagens arrangemang, det var verkligen superkul och bra på alla vis men jag trodde att trail var typ bara steniga uppförsbackar på stig och att grusväg var fusk. En fick springa både nedförsbackar och slät grusväg, det var inte alls tio kilometer nära döden. Ungefär som ett långlopp på MTB – man jobbar med motivationen på grus och blir glad som en tok och glömmer bort att det är jobbigt när det blir stig med rötter och stenar. Mer stig åt folket!

**Fast cykel först. Alltid cykel först. Allt annat är alternativträning. Min själ är gjord av kolfiber och hjul som rullar över greppiga singletrails. Löpning är bara ett sportsligt vänsterprassel i den ständiga jakten på endorfiner.

4

You Might Also Like...

8 kommentarer

  • Svara
    Sara Borg
    12 december, 2016 at 07:26

    Hahaha, tack för dagens skratt! Så roligt formulerat. Grattis förresten till löparlyckan 🙂

  • Svara
    JB
    12 december, 2016 at 08:17

    Sportsligt vänsterprassel, dagens garv. Lysande formulerat.

    • Svara
      Elna
      12 december, 2016 at 11:38

      Hehe 😀

  • Svara
    Trail & Inspiration
    12 december, 2016 at 08:21

    “Hur långsam får man vara?”
    Svar: Hur långsam man vill! (Nästan). // Hälsar trailsnigeln. 😉

    Och visst är det bra att kunna hoppa in bakom en buske/träd. Bästa loppen! 🙂

    PS. Det beror nog på vem du frågar, men jo, grusväg är nog liiiiite fusk… 😉

    Kram M

  • Svara
    Clara Edvinsson
    13 december, 2016 at 15:29

    Wow vad fantastiskt Elna! Och i Bunn också.

    • Svara
      Elna
      13 december, 2016 at 15:45

      Ja, fint med grymma grejer på hemmaplan!

  • Svara
    Arvid Öhrn
    13 december, 2016 at 18:51

    ¨trail¨ är ju ett fruktansvärt slitet och överanvänt utryck i jakt på att hotta upp arrangemanget, vad det handlar om är ju egentligen ett helt vanligt terränglopp. Men det är ju häftigare att berätta på kontoret under en fikarast att man sprungit ett ¨trail-lopp¨. Går ju dra paralleller till cykling, låter ju bra mycket häftigare att cykla mountainbike än stigcykel.

    Hur som helst. Bra sprungit i söndags, hoppas du fick blodad tand och att vi ses på fler löptävlingar. Och tack för länken! (ska man länka tillbaka nu eller hur funkar det i bloggvärlden?)

    ses

    • Svara
      Elna
      13 december, 2016 at 21:59

      Det är ju gammalt det där med vår förtjusning i att tuffa till saker medelst utrikiska, drabbar både snorsport och annat här i livet.

      Fick absolut blodad tand, sådant här vill jag göra mer under vintersäsongen, så hoppas verkligen vi ses med nummerlapp igen. Du är för övrigt grym, så imponerad av hur fort det gick!

      Länkar gör en när om känner för det och när det passar, håller en på och länkar bara för att blir det lika slitet som engelska inneord. Det finns absolut inga oskrivna lagar om att det måste länkas tillbaka!

Kommentera gärna, då blir jag glad!