Det där lite sjungande ljudet av slanglösa däck som dundrar fram över en skogsstig. Känslan av att våga lägga ner hojen lite i en kurva. Det hisnande, kittlande, adrenalinpiffade magpirret när man är såpass långt igenom ett svårt parti att det är försent att stanna, antingen kör man eller så dör man. Skivbromsen som blivit lite blöt och skriker till när bromsklossarna nyper mot skivan. Andetagen när det man pressar sig ned mot ramen i jakt på tyngdpunkten och klättar brant uppför. Ljudet när folk lägger kedjan på rätt växel i startfållan. Hjärtat som bultar hårt bakom revbenen sekunderna före ett startskott. Alla växlar som klonkande växlar upp när klungan går iväg. Glädjen när du tajmar nummerlapp med en bra dag och starka ben.
Pysljudet när du stannat efter transportsträcka och släpper ut luft för att få en riktigt flowig stigkörning. Kompisen framför dig som retas och sladdar upp grus eller lera med en snygg knix med bakhjulet. Skratten. Peppen. Hejaropen. Analysen av en stig, känslan av att testa olika sätt att köra samma sak med en kompis. Att bli bättre.
Att luta hojen mot ett träd och sätta sig på en solvarm sten långt bort från stadsbuller, att vända ansiktet mot solen, höra fåglarna sjunga och ta igen sig i några minuter.
Jag vet inte hur det är med er men jag börjar få riktigt grov MTB-abstinens, just nu är det skogscykling jag längtar efter allra, allra mest.
1 comment
Åh inte ok, nu längtar ju jag med till sommarens skogsturer.? Doften av sommarvarm skog. Fågelkvitter, grönt överallt och däckens frasande mot stigen. Suck!