Elna Dahlstrand
Cykelblogg

Träningstips vecka tio: cykla inte där någon glömt plocka upp hundbajset.

Min kropp och jag har vanligtvis en himla fin deal. Jag ger den mat och sömn och lyssnar lite på om den möjligtvis är trött och då gör den som jag vill. Jag bestämmer, inga konstigheter.

Men nu. Den kräver mat och sömn i överdrivna mängder och den lyssnar inte alls på mig eller vad jag vill, tvärtom – den ger blanka fan i mig och gör sin grej och jag har inte en chans att stå emot eller opponera mig. Jag kan inte ens opponera mig mot att hetsäta en påse chips, det finns liksom ingen självbevarelsedrift kvar, jag äter och äter och äter och äter.

Det är ju i visserligen i allra högsta grad utomordentligt bra att kroppen vet vad den ska göra, för att hålla reda på celldelning och produktion av ögonlock och förflyttning av pyttesmå öron till rätt plats på huvudet, det känns ju inte riktigt som en grej man vill att jag ska hålla reda på. Fatta vad jag skulle blanda ihop allting, det skulle bli höger öra på vänster tå liksom.

Så. Tack kroppen, men ändå, kan inte jag få vara med lite på ett hörn då? Vi kan väl cykla lite, snälla då, det kan vi väl?

Eftersom januari varit väldigt träningsfattig börjar jag få riktigt svårt att sova. Jag måste liksom få bli trött i musklerna för att komma in i djupsömn och efter flera nätters riktigt orolig sömn bestämde jag mig för att jag skulle försöka mig på att ta en paus från hemmakontoret för att cykla ett varv runt Landsjön innan solen gick ned. Det som hindrat mig är illamående, jag mår som en bakfylla/maginfluensa/matförgiftning. Det kommer inte upp någonting men det kan med noll förvarning bara vända sig och så känns det som att jag ska spy upp något katten släpat in och jag hulkar och hulkar och hulkar och hulkar. Högljutt.

Vid fyra satte jag mig på crossen och kände en enorm frihetskänsla. Fy fasiken vad jag saknar att cykla när jag inte gjort det på evigheter (=en vecka). Jag släppte på nedför backen mot gamla riksettan och det riktigt kittlades av fart i magen. Bara fartkittel, ingen hårbollskräkarkänsla. Härligt.

Hann väl mest svänga vänster och ställa mig upp och trampa på för att få lite värme i kroppen uppför första slakmotan och så vände det sig. Men att må illa ska ju inte vara farligt, inte för att någon på riktigt verkar veta vad det beror på, det spelar ingen roll – men farligt är det inte så jag hulkade högljutt några gånger medans jag rullade ut ur Stamseryd, och hoppades att ingen skulle se mig. Eller rättare sagt höra mig. Och om någon hörde mig tänkte jag att det kanske fanns en liten möjlighet att hen isåfall skulle tro att jag tagit i utav bara helvete och att det var ett normalt post-intervall-illamående som utspelade sig istället för att dra igång djungeltrumman på byn med rykten om att nykteristjejen från Kvarnskogen cyklade omkring på fyllan.

Jag fick på något vis kontroll över det där. Djupa och långa andetag och så lite lägre intensitet. Jag andades och tänkte på fräscha saker och tyckte det var härligt att äntligen få röra lite på mig. Kroppen verkade vara med på noterna fast benen var tjuriga för de var liksom för pigga för det där snälla tempot och ville hellre kötta på med maximalt med mjölksyra uppför en brant backe. Minst tio gånger.

Men så plötsligt händer det. Jag cyklar förbi en hundbajs. En bajs från en hund. Sådana finns överallt (tyvvärr) och det brukar man överleva. Särskilt om den är liten och antagligen frusen och man inte ens kände att den luktade för man cyklade förbi den ganska fort. På sin höjd känns det äckligt om man trampar i hundbajset men det händer ju ändå sällan så någon större fara är det ju inte just med att hoja förbi en hundbajs. Men nähädå, kroppen ville förstås INTE titta på bajs utan blev så äckelmagad att den drog igång illamåendeattacken från helvetet. Jag fick faktiskt stanna och hulka en stund tills det gick över. Huvaligen. Hur fånigt?

Men sedan flöt det på bra och jag svängde in vid Lyckås för att köra Landis runt åt “fel” håll. Stannade till vid en fin liten vik för att cykla lite på isen och ta några bilder och när jag var klar med det tänkte jag dricka en skvätt vatten. Det är gött med vatten när man mår illa. Problemet var ju bara att det inte satt en vattenflaska i flaskstället. Det satt inte heller någon lampa på styret, förutom den lilla pyttelampan som mest visar att man finns.

aac7f9a5-3564-4c91-86c4-3e777126a63c.jpg f860b927-d10f-4433-a325-3ab4add38145.jpg c0c21820-9aae-4e60-b8eb-80ccb04bbec8.jpg

Jag bestämde mig för att vända hemåt istället för att fortsätta runt sjön. Blev ju fanatiskt törstig på grund av att det inte fanns något att dricka och det kändes lite vanskligt att hoja runt hela sjön för att cykla hem i mörker, lite ansvar får jag väl ändå ta nu när det är kroppen som bestämmer.

Så jag vände, och jag hulkade några gånger uppför backen innan Ölmstad men kom hem helskinnad och glad och tillochmed lite svettig med ganska exakt en timmes cykling på cykeldatorn och strax över två mil i distans. Det hade alltså inte gått så extremt långsamt ändå. Och jag kände mig glad – för nu är illamåendet på en hanterbar nivå, så länge folk plockar upp sina hundars bajsar kommer jag att kunna träna cykel. Puh, jag var lite orolig för det här projektet ett tag!

 

 

 

2

You Might Also Like...

7 kommentarer

  • Svara
    Carolin
    1 februari, 2017 at 09:31

    Åh vad jag känner igen de där känslorna väl! Tänk att det är över ett år sen jag själv var där! Mådde främst illa av att borsta tänderna. Gick bra i början sen kom det från ingenstans när kroppen tyckte att det räckte!

    • Svara
      Elna
      2 februari, 2017 at 08:00

      Ganska spännande ändå tycker jag, det är bara att hålla käft och åka med liksom. Jag har förresten fått köpa en barntandborste, en sådan där med pyttelitet borsthuvud, annars går det inte 😀

  • Svara
    JB
    1 februari, 2017 at 12:32

    Underbar betraktelse. Jag gissar att många känner igen sig. Har åkt iväg mitt i natten för att hitta en nattöppen bensinmack för att köpa lakrits för att en gravid fru nära mej har blivit obeskrivligt sugen på just lakrits, jag har köpt hem avokado till samma gravida fru för att mötas av “usch, avokado är äckligt” när jag kommit hem. Jag har fått byta tvättmedel därför att det tvättmedel som vi använt i flera är plötsligt stinker outhärdligt i näsan på den gravida frun. Riktigt roligt faktiskt.

    • Svara
      Elna
      2 februari, 2017 at 08:01

      Hahaha, åh – igenkänningen. Lagade mat jag var supersugen på häromdagen men när det var klart kunde jag inte förmå mig äta den, det hade växlat på någon sekund. Det blev pizza istället. Tycker också det är ganska roligt och J verkar tycka underhållningen är på topp också 😀

      • Svara
        JB
        2 februari, 2017 at 12:47

        Det var nog roligare för mej än för den gravida frun, skulle jag tro. Det måste vara ganska frustrerande att vara toksugen på något som man verkligen gillar och plötsligt när man har det framför sig så blir man äcklad. Att kunna skratta åt det gör väl att det blir lite lättare att hantera eländet.

        För övrigt, om du har vägarna förbi Uppland, Uppsala, Knivsta, Arlanda och behöver en paus i resandet så vet jag en adress där man alltid är pigg på spontanbesök och där det brukar finnas både kaffe och te.

  • Svara
    Märta
    2 februari, 2017 at 08:47

    Underbar rapport 🙂

  • Svara
    Tio kilometer skidor vecka 12. Hundbajs och beslutsångest inkluderat. - Elna Dahlstrand
    15 februari, 2017 at 09:31

    […] Sedan fick jag till lite flyt i åkningen men det vände sig fullständigt när det visade sig ligga en hundskit i en kurva. DÖD åt den hundägaren som inte plockat upp – hen kan aldrig ha varit på smällen. Fick stanna och ägna mig ett slag åt att göra kräkasljud och samla ihop mig innan jag kunde fortsätta, ungefär som när det skulle cyklas i vecka 10. […]

Kommentera gärna, då blir jag glad!