Vänta barn

Förnuft och känsla – ett inlägg i min interna kravlöshetsdebatt

Sommardag. Förnuft. Känsla.

Förnuft å ena sidan. Det här kommer att vara värt allting. Det kommer att vara magiskt när vi äntligen får träffa vårt barn i september. Vi längtar så. Vi är så nyfikna. Vem är vårt barn? Vad kommer vårt barn att tycka om? Vilka böcker ska vi läsa? Kommer vi att cykla, springa eller spela fotboll? Kommer vi att känna igen en pappas tålamod eller en mammas iver? Vad kommer vårt barn att bli bra på? Vad kommer vi att behöva stötta extra med? Hur ska livet som en liten familj bli? Septemberlängt, vi ser så oerhört mycket fram emot att träffas första gången.

Känsla å andra sidan. Eller känslor å andra sidan. En känsla av stor kärlek till det lilla livet som växer. Och stor uppgivenhet, HUR ska jag orka? Människor tittar mig förstående i ögonen och berättar att det kommer att bli bättre. Och jo, jag tror dem, såklart det kommer att bli bättre – men just precis nu är det inte bra. Jag mår inte bra. Det är kämpigt.

Jag är förtvivlat trött. Min energi räcker liksom inte till mer än att jobba och mitt behov av att röra på mig blir lidande. Jag däckar av trötthet om eftermiddagen och utmattningssover ett par timmar och sedan ska alla vardagsbestyr klaras av innan det är läggdags igen och ingenstans får jag in tillräckligt med rörelse och så sover jag oroligt hela nätterna för mina ben är för pigga. Min kropp är inte min och jag känner inte igen den.

Och när jag väl tar mig iväg och tränar har jag intenting att ge. Kroppen svarar inte. Jag kan inte ta i, jag får inte upp flåset och jag har det där mantrat i huvudet om kravlöst. Jag behöver inte prestera. Jag ska inte prestera. All träning räknas som träning nu. Kravlöst är nyckelordet. Men jag gillar ju inte kravlöst. Kravlöst är inte bra för mina lungor och det är inte bra för min rastlöshet. Och så läser jag Helenas inlägg om prestation och blir påmind om att det är den där mixen av prestation och kravlöshet som är min grej. Inte bara det ena eller det andra.

Förnuft å ena sidan. Jag fascineras över min kropp. Den kan det här, den gör allt den ska. Den ökar i vikt, bebisen växer och lever och tränar sig därinne i min mage. Min blodmängd ökar, mitt illamående minskar, min trötthet kommer tydligen att bli mindre påtaglig framöver. Det skapas skelett och tandanlag och fingrar och tår och hårstrån och nerver allt det där som behövs på en människa. Tänk att min kropp vet hur nytt liv görs, det är verkligen fantastiskt och fascinerande. Pepp ena sekunden.

Känsla å andra sidan. Uppgiven fast ändå tacksam nästa sekund. Kan det bara inte bli september snart så jag får ha vår bebis i famnen istället för i magen? Allt har sin tid och just nu känner jag att det enda jag vill att den här tiden vi har nu ska gå fort.

4

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply
    JB
    10 mars, 2017 at 11:40

    Åh, jag lider med dej. Känner igen det du skriver från graviditeter i bekantskapskretsen och vet att du inte är ensam om att känna så här. Men det hjälper ju inte dej. Tänker inte komma med några klämkäcka råd, du är ju experten på din kropp. Du kommer att hitta din egen väg framåt.

    • Reply
      Elna
      10 mars, 2017 at 15:07

      Jodå, det hjälper mig att känna att jag inte är ensam. 🙂 Och fastän det är pissjobbigt är jag himla glad, jag skulle inte för en sekund byta bort det här för målet är så himla fint och efterlängtat! Kram och tack för all fin pepp!

  • Reply
    Jeanette
    11 mars, 2017 at 22:25

    Jag vet hur du känner. Jag var så där trött så gott som hela min senaste graviditet. Jag lämnade äldsta dottern på förskolan, gick hem och sov, gick och hämtade henne på eftermiddagen, gick hem och sov tills min sambo kom hem. Kände mig som världens sämsta mamma som inte orkade göra någonting med min dotter. Helt galet, hur trött man kan bli.

  • Reply
    Elisabet Antonsson
    12 mars, 2017 at 09:23

    Och jag som yrade om livsperspektiv igår😬

  • Reply
    Trailinspiration
    12 mars, 2017 at 20:33

    Massor av styrkekramar!
    Känner igen känslorna.

  • Reply
    Helena
    13 mars, 2017 at 13:16

    Åh, jag känner igen mig så mycket i alla ord du skriver!
    Och tröttheten! Den tröttheten! Första graviditeten bet jag ihop och jobbade på (för vem??), men andra gången gick det bara inte. Någon gång runt vecka 20 bröt jag ihop hos min barnmorska som direkt skickade mig till läkaren som i sin tur direkt sjukskrev mig. Först på heltid i två veckor för att jag överhuvud taget skulle få en chans att komma i kapp. Och därefter på halvtid. Jobbade sedan bara halvtid resten av graviditeten och det var min räddning. Då kunde jag sova efter jobbet, och sedan faktiskt orka med livet, vardagen, min familj och lite träning efter det.
    Bara så du vet. Det kan ju faktiskt vara en möjlighet…
    Kram!

  • Reply
    Skitig & kravlös cykellycka! - Elna Dahlstrand
    13 april, 2017 at 22:53

    […] en månad sedan var jag alldeles uppgiven över det här med kravlös träning. Men nu, efter halva graviditeten har jag knäckt den kravlösa koden. Älskade liten L är […]

  • Kommentera