Vänta barn

Gravidvecka 21

Suddig bild från när chefsmekanikern aka cykelfröpappan och jag gick på spontandejt och dinerade på Bauergården häromveckan. 

Vecka 21. Tjugoett. Tänk att vi äntligen räknar veckor på andra sidan halvvägs och tänk vilken enorm skillnad det plötsligt är, så fint allt känns när man får må lite bättre. Jag skrev ju ganska tidigt om hur jag verkligen inte förstod grejen och tyst för mig själv undrade jag på riktigt om det verkligen var möjligt för mig att ta mig igenom en hel graviditet – för när man mår som jag gjort är det på så många vis jobbigt att vara gravid. En del vis som jag berättat om och en del vis som jag hållt för mig själv.

Och så plötsligt vände det och att vara gravid har fått en helt ny dimension. Hjärndimman har svepts bort och hjärtat känns lätt. Det bubblar lyckligt i mig, jag orkar göra smågrejer, jag orkar träffa människor, jag orkar ta tag i små projekt. Inte nog med att den dimmiga och oändliga tröttheten och uppgivenheten är borta – den stora oron har runnit av oss båda. Vi känner äntligen den där stora lyckliga och tacksamma glädjen – vi ska bli föräldrar till ett litet cykelfrö, det är nog ändå så nära magiskt det går att komma.

Att jag kräks lite närsomhelst, att jag har tappat styrkan i armarna och att jag får smärtsamma hugg från foglossning framemot kvällskvisten gör mig inte det minsta när jag får uppleva närvaro, energi och glädje på det här viset. Förstås är jag trött om man jämför med hur det är att vara ickegravid, men det är en helt görbar gravidtrötthet och den pigga veckan som gått sedan det vände har varit min bästa och roligaste gravidvecka.

Efter stora, coola, känslosamma, vackra rutinultraljudet pratar om vårt cykelfrö som vår liten L. Eller lilla L. Det beror på – vi vet vad det är för sort men vill inte stoppa in i fack. Det känns fint att ha ett namn, förstås vet vi inte förrän L är ute om det verkligen är en bebis L – sådant kan man aldrig veta, men tills dess heter h*n så.

I veckan hoppas jag på två cykelpass, två enkla styrkepass och lite övningar mot foglossning och två promenader med inslag av jogg. Jag hoppas att jag får tummen ur och byter däck till ett par jag ska provköra och byter styrstam på min rejsiga pärla till hoj och att jag tar några fina magbilder. Den är stor om man jämför med min vanliga mage och just nu är den alldeles lagom – rund men ändå praktisk. Och fin.

Det känns ju som jag kan fortsätta bubbla hur länge som helst om hur glad och lycklig jag är, hur tacksam och priviligierad jag känner mig och om hur fantastiskt det ska bli med en liten L i familjen, men jag är övertygad om att ni hajar och jag är väldigt glad att ni hänger med!

 

 

 

5

You Might Also Like

No Comments

Kommentera