Elna Dahlstrand
Gravidhybris
Vänta barn

Gravidhybrisen – hur svårt kan det vara egentligen?

Kvinnokroppen är ju gjord för att bära barn – det kan ju inte vara svårt

Det här sitter numer långt inne men jag är en sådan där typ som alltid suckat lite åt kvinnor med gravidkrämpor och tänkt saker i stil med “men snälla, hur svårt kan det vara, graviditet är ju ingen sjukdom, kvinnokroppen är ju gjord för att bära barn”. Jag har tänkt att det handlar om mindset, om inställning och att det blir vad man gör det till – om man tar hand om sig själv och rör på sig och fortsätter så vanligt med viss anpassing till ökande kroppsvikt är en graviditet inga problem. Jomentjena.

En nischad research om graviditet och träning – gravidhybris deluxe

När vi plussade på stickan första gången förra sommaren tog det inte många minuter innan jag gjorde en mycket nischad research på graviditet och träning. Jag läste ALLT som kom i min väg i ämnet – men det var liksom bara det som handlade om lyckad gravidträning som fastnade, allt annat sållade jag bort. Det var fullständigt ointressant eftersom jag var fullt övertygad om att graviditeten inte skulle påverka mig nämnvärt, herregud – jag är ju en sådan som har träning som livsstil. Här snackar vi gravidhybris, jag tyckte liksom att jag kunde allt jag behövde kunna innan det ens drog igång for real.

Enbensknäböj med mage och nummerlapp på styret fram till vecka 20? Det är väl bara att anpassa lite!

Jag var övertygad om att jag skulle vara ett vältränat preggo, att min gravidmage liksom skulle vara en söt kontrast till snygga armmuskler och starka ben. Fram till vecka 20 tänkte jag fortsätta köra tävlingar och långlopp, jag skulle promenera varje dag och cykla som vanligt – bara lite mer försiktigt, genom hela graviditeten. Och så skulle jag minsann kunna lägga upp massa peppiga gravidträningsbilder – enbensknäböj med mage, armhävningar och marklyft, hell yeah – hur svårt kan det vara om man bara anpassar det lite??? Jag känner många fina kvinnor som haft förmånen att ha sådana graviditeter och Att det inte skulle funka så för mig fanns liksom inte bland alternativen. 

Jag snackade mycket med kvinnor som kunnat träna sig igenom sina fyrtio veckor som gravida. Jag snackade väl med andra kvinnor också men jag måste nog helt ärligt erkänna att jag inte lyssnade på något annat än det jag ville höra och på dem som bekräftade mina förväntningar på hur min graviditet skulle bli. En vältränad och aktiv graviditet skulle jag ha, och jag skulle absolut inte gå upp mer än den rekommenderade viktuppgången. Jag fnissade nästan lite åt att trettio minuters flås om dagen rekommenderas gravida kvinnor, herregud – det är ju iiiiiiingenting. Nej, jag skulle yoga, styrketräna, gå på långa promenader, köra trainerpass, cykla stig – lite mer kravlöst och med lägre intensitet bara: huuuuuur svårt kan det vara liksom? Inte svårt alls, jag är ju EN SÅDAN SOM TRÄNAR. ALLTID. OAVSETT VAD. PUNKT.

Vårt första plus gick åt helvete men var en träningssuccé

Första gången vi plussade på stickan, för ungefär ett år sedan – kunde jag träna som vanligt. Jag var lite flåsig men ganska stark, jag mådde inte illa och allt liksom stämde in på hur jag tänkte att en graviditet skulle kännas. Hur svårt kunde det vara? Inte svårt alls – det var ju bara att köra på liksom. Kravlöst och kul, jag var ett superpreggo. Någonting var ju dock fel där och vi fick ett missfall. Det berodde inte på att jag tränade. Men det där kaoset som var då, i september när allt gick åt helvete – det bekräftade ju ändå att man kunde träna på som vanligt när man var gravid. Det var det enda som inte var svårt, jag menar jag ääääääär ju en sådan som TRÄNAR.

Andra plusset: från vältränad frustration till soffläge

I december, när vi fick reda på att vi hade vårt cykelfrö i magen var jag vältränad. Jag cyklade med Vintervättern-klungan i arton mil och kände mig lite frustrerad för att det gick för sakta i mysrandonnétempoklungan men vi hade ju bestämt att jag skulle ta det lite lugnt så det gjorde jag. Sedan fortsatte jag som vanligt i några veckor till och ni vet ju vad som hände. Det kom krypande under Åreveckan med illamående och trötthet. Som så småningom följdes av den stora tröttheten, det galna illamåendet, sjukskrivningarna, den totala bristen på energi, bristen på ork att ta sig för någonting över huvud taget, tårarna och ledsenheten och oron och ångesten och – ja, ungefär allt som jag inte hade räknat med.

Hur svårt kan det egentligen vara då?

Vet ni vad? Vet ni hur svårt det kan vara? Håll i er, för här kommer facit: DET KAN VARA HUR SVÅRT SOM HELST. Foglossning tillexempel. Det gör så jävla ont. Det går inte att gå när smärtan hugger till. Och försök att inte gå upp i vikt om det enda som lindrar illamåendet från helvetet är att äta någonting. Och nej – det går liksom inte att gå och vara hungrig och må illa med en bebis i magen, man o-r-k-a-r inte det. Hjälper det att mumsa knaperstekt bacon mumsar man knaperstekt bacon.

Och så är det detta med gravidtrötthet. Alltså, det borde finnas ett bättre uttryck för det än trötthet för det är så galet utmattande och degigt och uppgivet. För mig har det varit som en typ av utbrändhet – ibland har jag undrat om det varit så just för att jag har en utmattning i bagaget, men det har jag inte något svar på. Jag vet bara att jag varit så trött att jag inte orkat tänka. Inte orkat laga mat. Ibland inte orkat duscha. Och hur ska man orka träna om man inte ens orkar stå i duschen? Visst – jag har de allra flesta veckor i alla fall lyckats röra på mig en gång per vecka, men inte på ett vis som passar hur jag vill ha träning – men det är ett annat inlägg.

Jag saknar min aktiva livsstil. Jag blev besviken när barnmorskan ställde mig på vågen häromdagen och jag i vecka trettiotre gått upp fyra kilo mer än den vikt som rekommenderades att jag maximalt skulle behöva gå upp under hela graviditeten. Jag tycker det är tråkigt att inte kunna röra på mig. Men. Jag tycker inte synd om mig själv. Det här är en resa och den har lärt mig väldigt mycket och målet är en ny familjemedlem – hon är värd varenda krämpa, det vet jag redan nu. Det spelar ingen roll hur jobbigt det är – därinne i min mage ligger det största av privilegium och tacksamheten är oändlig.

Från gravidhybris till en aning skamsen: hejhej skämskudde!

Däremot måste jag erkänna en grej. Jag känner mig lite skamsen för alla gångar jag inte riktigt tagit gravida kvinnor i min omgivning på allvar. Skamsen för alla gånger jag tänkt att det bara är att bita ihop och köra på. Skamsen för varenda gång jag tyst för mig själv ifrågasatt hur svårt det egentligen kan vara. Shit alltså, ibland känns det just precis hur svårt som helst, det känns emellanåt helt jävla omöjligt, fy fan vilken elak människa jag är som tänkt sådär om gravida kvinnor som haft det jobbigt innan jag själv visste hur det kan vara. Man vet liksom inte innan hur det ska bli och samma kvinna kan ha både pigga och aktiva graviditeter och nära-döden-graviditeter oavsett utgångsläge.

 

 

 

14

You Might Also Like...

13 kommentarer

  • Svara
    Simon
    14 juli, 2017 at 13:21

    Lesson learned: man vet aldrig vilka förutsättningar eller bekymmer andra har och ska inte döma för snabbt. Vissa hinder kan inte ens en positiv inställning komma förbi. Tycker på något sätt att hetsen kring den lyckliga, tränande mamman är fel. Såklart är det viktigt att röra på sig efter förmåga men det är så ofta det är den enda bild som visas, inte ofta många skyltar med hur jobbigt det kan vara emellanåt. Bra att man får se hela din resa här 😊

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 11:41

      Verkligen, man vet aldrig vad andra fightas med, alla bär ju på något inombords.
      Dock tycker jag det är fint att man visar att det går att träna och vara aktiv under graviditeten också, alla sorters graviditeter är viktiga att lyfta fram. Tack för att du kommenterar Simon, det gör mig himla glad. KRAM!!!

  • Svara
    JB
    14 juli, 2017 at 15:05

    Du tillhör de 50% av mänskligheten som är hjältar som går igenom graviditeter. Ni är alla fantastiska. Och jag tycker inte att du ska hacka på den själv för att du inte förstått hur det kan vara att vara gravid, det måste nog upplevas för att förstås. Snart är du i mål, det är upplopp nu och målsnöret kan skymtas i fjärran. Snart kan du bli aktiv igen. Men framför allt, snart har du ett litet knyte som du kan gosa med och lukta på.

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 11:41

      Ja, snart är det lilla knytet här!!! <3

  • Svara
    Hanna
    14 juli, 2017 at 15:15

    Mycket bra skrivet och kloka insikter. Den där tröttheten alltså, har aldrig upplevt något liknande tills jag blev gravid. Maratontrött brukade jag kalla det ☺️

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 11:43

      Maratontrött var ett himla bra ord, precis så känns det ju!!!

  • Svara
    Malin
    14 juli, 2017 at 19:50

    Tack, tack, tack, för att du sätter ord på det så himla bra. För att du visar att det inte bara är försoffade slöfockar som får kämpa som gravida! Jag hade ganska hyfsade graviditeter jämförelsevis, men fick mitt efteråt sen, dock liknande gliringar från omgivningen för att jag inte var tillräckligt snabb “tillbaka”. Vilket även jag själv trodde jag skulle fixa hyfsat. Men icke. Sömnbrist, blodbrist och amning och hormonkänslighet golvade mig.

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 12:29

      Tänker att det var en himla tur att man inte var en försoffad slöfock när man gick in i det här, för om man varit otränad hade allt antagligen varit så himla mycket jobbigare. Sömnbrist, blodbrist och amning i kombo kan väl förresten golva vem som helst. Jag försöker räkna med att vara en zombie. En väldigt lycklig sådan dock. Stor kram till dig Malin och stort tack för att du kommenterar <3

  • Svara
    Anna, Gbg
    15 juli, 2017 at 11:06

    Det är så lätt att döma innan man själv varit med om tex en graviditet, trötthet, föräldrarskap, sömnlöshet, utbrändhet eller vad som helst. Det ligger nog till viss del i människans natur att göra det. Så många gånger man tänkt i vissa banor i både sin graviditet (i alla fall den första) och även i sitt föräldrarskap och utgången har blivit en heeeeelt annan sak. “Jag ska minsann inte göra si eller så med mitt barn” och sen står man där och tex mutar ungen med kakor för att de överhuvudtaget ska klä på sig utan skrik och gråt 🙂 Livet är verkligen en resa hela tiden och man lär sig så mycket om både sig själv och andra genom nya erfarenheter. Idag, 10 år efter jag blev mamma, dömmer jag inte lika mycket längre. Alla har sin egen resa och sina egna utmaningar och att visa ödmjukhet för personer lever man så mycket längre på än att döma. Men det tar tid att lära sig det och man behöver själv gå igenom en del prövningar för att förstå både sig själv och andra.

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 12:30

      Fniss. Mitt barn ska minsann inte äta sötsaker, godis och kakor de första fem åren. Fråga mig hur det gick! 😉
      Tack för en klok kommentar – det ligger nog absolut i människans natur, tur ändå att man kan lära sig, omvärdera och ta med sig livserfarenhet vidare. Kram! <3

  • Svara
    Jenn - Forever abroad
    17 juli, 2017 at 06:34

    Jag tycker det är hur fint och starkt som helst att du delar med dig av detta. Och vilket uppvaknande. Jag har nog hört så många olika stories att jag tänker mig att under en graviditet kan man verkligen må hur kasst som helst om man har otur. Och att tex må så illa att man tappar vikt istället för att gå upp – då är nog några extra kilo plus kanske snäppet bättre…

    Och jag tänker mig också att det på något sätt är okontrollerbart – att gravidkroppen helt tar över och gör vad den vill liksom.

    Foglossning, det låter inte alls kul, och är helt omöjligt att föreställa sig ens hur det känns. Som mensvärk, fast värre? Eller är det en helt ny typ av smärta?!

    • Svara
      Elna
      17 juli, 2017 at 12:34

      Tack fina du <3
      Ja, det finns verkligen lika många graviditeter som det finns kvinnor. Jag har en fantastisk vän som vunnit SM-guld i MTB med bebis i mage och jag har en annan som kräktes varje dag fram till lunch genom hela graviditeten och knappt gick upp i vikt. Båda var vältränade som utgångspunkt.
      Foglossning är mer som ryggskott, det kommer hugg av smärta - för mig liksom från ryggraden och ned mot rumpan. Det gör galet ont men om man tar det lugnt ett tag så lägger det sig lite och så kommer det tillbaka. Sammandragningarna när livmodern tränar sig inför förlossningen och när livmodern växer när bebisen växer känns däremot mer som mensvärk, ett molande och lite värkande som kommer och går. Dock rätt häftigt att allt fungerar och häftigt att få leva i den här tidsåldern då det finns hjälp och stöd och psykologer och kommentarsfält och partners som stöttar.

  • Svara
    karja78
    21 juli, 2017 at 22:49

    Detta inlägg hade jag nästan kunnat skriva själv…. Mycket hög igenkänningsfaktor, även om mina kids nu blivit ganska stora. Inte för att jag riktigt varit på samma träningsnivå som dig, men mycket har jag tränat!
    Ungefär samtidigt med plusset så gick plötsligt inte byxorna igen, nån vecka senare var löpträningen körd. Det hick bara inte. Hela kroppen skrek NEJ NEJ NEJ, och inte ens ett tjockt envist pannbenet kunde övervinna det. Det gick bara inte. Jag menar hallå, typ vecka 10 och får lägga ner all annan typ av träning än promenader med hunden. Inte alls vad jag var van vid. Det satte många spöken i huvudet. Och med blodvärden under 100 är tröttheten inte att leka med. Att inte kunna förmå sig till att orka sånt man älskar är otroligt frustrerade.

    En liten tröst angående vikten… För mig var det tur att jag gått upp en del extra under graviditeten. Min bäbis åt snabbt upp mina extrakilon och mycket mer därtill eftersom jag ganska snabbt kunde börja träna efteråt. Jag hade ingen möjlighet att äta så mycket jag behövde och såg nästan sjuk ut av undervikt efter några månaders amning. Det var inte heller roligt… Inte alls roligt… Jag såg nästan anorektisk ut. Med nummer 2 var jag riktigt orolig att jag inte gått upp tillräckligt eftersom jag visste hur ettan bokstavligt talat ätit upp mig efteråt. Den här gången var jag mer förberedd och viktraset blev inte lika illa, som tur var.

    Glad att jag hittat din blogg 😃
    All lycka till❤️

Kommentera gärna, då blir jag glad!