Elna Dahlstrand
Gravidvecka 38
Vänta barn

Gravidvecka 38 – om förlossningspepp, gravidhjärna, den stora oron, förvärkar och falskt alarm

Idag går den här tjockisen och bebisen i magen in i graviditetsvecka 38. High five på att ha kämpat sig hela vägen hit. Det har typ gått trettio veckor sedan jag berättade för er att vi väntade ett cykelfrö, något vi visste om redan i vecka fyra-ish när jag vintercyklade runt Vättern. Och alldeles snart är den här, den magiska veckan med beräknat födelsedatum och vi är inne i perioden 37+0 till 41+6 då de allra flesta bebisar föds. Hur spännande som helst, lite för spännande för en otålig typ som jag. 

Falskt alarm – tre nätter med förvärkar

Sammandragningarna som livmodern pysslar med för att träna sig inför förlossningen har liksom gått över i förvärkar, särskilt om nätterna. Jag vaknar flera gånger av att magen drar ihop sig, blir stenhård och det gör ganska ont. De första gångerna det hände blev jag superpepp och jätteglad och tänkte att nu jäklar, nu händer det. Fast – det var ju liksom bara falskt alarm – förvärkar är ett tecken på att det börjar närma sig men de kan hålla på i det mesta från två dagar till två veckor. Jag har haft dem i tre nätter. I övrigt är det svårt att inte analysera sönder varenda liten sak som känns i kroppen, från den ihållande mensvärksliknande värken till sammandragningarna, förvärkar och att magen liksom sjunkit lite. Att veta att det är nära men inte exakt hur det kommer att kännas och inte exakt när det ska hända är en utmaning även för ickeplaneringsmänniskor som jag.

Gravidhjärnan

Jag vrider på en platta när jag ska sätta på ugnen, tar fel avfart med bilen lite oftare än jag brukar, jag är lite luddig i huvudet och glömmer bort ungefär allt som jag inte skrivit upp. Jag svarar på mejl extraordinärt mycket långsammare än jag brukar (katastrof med andra ord) och ibland…äsch, vaddå gravidhjärna – det kan ju lika gärna vara så att det är min endorfin- och adrenalinberoende hjärna som saggat ihop totalt av att inte få sin endorfinkick fem dagar i veckan.

Tjugo dagar till beräknat födelsedatum – peppen

Tänk. Det är tjugo dagar kvar tills den andra september och beräknat födelsedatum. Det är så himla spännande att det är så nära nu. Tänk att vi ska föda barn – det är så sjukt coolt när man tänker efter. Jag är inte alls rädd för just förlossningen, jag är bara nyfiken. Nyfiken på hur ont det kommer att göra, hur lång tid det kommer att ta, hur jag ska fungera i den situationen och hur teamworket med cykelfröpappan ska bli. Jag misstänker helt outstanding – vi är ett jäkligt bra team i alla lägen. Jag är nyfiken på när det blir och hur det blir, om det kommer att gå vägen som man vill eller om något oväntat inträffar. Fast, lite orolig är man ju för att gå väldigt sönder, det ska jag inte sticka under stol med. Men mest av allt är jag nyfiken på våran bebis. Hur kommer hon att se ut? Kommer hon att vara frisk? Kommer hon att gilla sin mamma och pappa? Hur kommer det att kännas att få hålla henne första gången? Hur pirrigt lyckligt kommer det att vara att se Jimmy hålla vårt barn i armarna? Kommer hon att vara en hon, det händer ju ändå att de ser fel på rutinultraljudet, det kan ju faktiskt lika gärna komma ut en pojke. Vi blir precis lika glada för en liten kille men då måste vi klura fram ett nytt namn på nolltid!

Tröjan som passade bra i vecka åtta…

…går inte att dra upp dragkedjan på längre! Är visst inte lika snygg i håret heller, men en kan ju inte vara nyklippt och stajlad jämt ju. Förresten, jag kanske ska samla ihop alla magbilder i ett inlägg bara för att det är kul att fnissa åt att jag tyckte att den pyttelilla rundningen i vecka tidigt var en tjockmage. Och när det är gjort blir det inga mer tjockisbilder, jisses vad jag är trött på magen.

Cyklist på smällenGravid vecka 38

Den obekväma kroppen

Jag vet att ni vet för jag har ju pratat om det i evigheter, liksom ältat det gång på gång på gång. Jag gillar inte att vara gravid. Det är ett undantagstillstånd som vänt upp och ned på min livsstil, dränerat mig på energi och träningsmöjligheter och jag längtar som en galning efter livet utan gravidmage. Det går liksom inte att vänja sig vid att vara gravid för det är nya bud och förändringar och symptom varenda vecka. Just nu kan jag utan problem sitta på huk men inte böja mig framåt, det är skitjobbigt att vända sig om i sängen, jag känner mig som en skalbagge som hamnat på rygg varje gång jag ska ta mig upp ur säng eller soffa och inte ens gravidjeansen sitter bra längre. Mina enda riktigt sköna brallor är dedär maternity-brallorna från 2XU som jag visade i maj. Om kvällarna är jag gråtfärdig av rastlöshet i benen och jag är en aning less på att kräkas varje morgon. Raka benen och ta på sig strumpor är superavancerat och det är opraktiskt att inte kunna lyfta, bära och flytta på tunga grejer. Men det där blir det ju snart ändring på!

Den stora skräcken

Den finns där hela tiden och den har funnits där genom hela graviditeten. Efter stora rutinultraljudet minskade den lite men den griper tag i mig flera gånger om dagen och tar energi och tankekraft. Tänk om något går fel? Tänk om vi inte får behålla vårt cykelfrö? Tänk om något händer henne? Tänk om september blir lika sorglig i år som förra året? Perioderna när bebisen sover i magen eller är lugn kan jag liksom slå knut på mig själv av förtvivlan och oro att något är fel, det är bara just när jag känner hennes sparkar som jag är någorlunda lugn.

Sushin, isvattnet & vattenmelonerna

I början av graviditeten var det sushi och iskallt vatten som var grejen, jag blev helt tokigt sugen på sushi hela tiden, men det har gått över. Det som tog över när sushisuget minskade håller i sig fortfarande: vattenmelon. Jisses vad vattenmelon jag äter. Vattenmelon är det bästa i hela världen. Och iskallt vatten. Jag dricker och drier och dricker och undrar vad kroppen ska med allt vatten till.

Om att göra sig redo för den fjärde trimestern

Snart är hon här och när hon är det – då börjar det som många liknar vid en fjärde trimester. Barnet vill göra ungefär samma som hon gjort i magen, fast utanpå. Sova. Antagligen helst hud mot hud. Äta. Och jag kommer visserligen inte (halleluja) vara gravid längre men jag är matfabriken och det där med amning kan visst vara ett klurigt kapitel. Och det sägs att början är omtumlande, omvälvande, kanske inte alls rosaskimrande utan snarare att man några dagar efter förlossningen kan känna sig lite deppig. Och så är man ju trött förstås. Jag tycker att det ska bli spännande och jag ser fram emot fullt bebisfokus. Och förstås – när allt stabiliserat sig lite, att få smyga iväg och träna en liten stund.

Tacksamheten för all pepp ni skickat mig

Jag har legat här utslagen i soffan. Jag har varit sjukskriven, trött och mentalt slutkörd. Jag har krisat och kaosat och gråtit och varit nära att ge upp och förstås har Jimmy peppat och ställt upp och gjort ALLT för att det ska gå lättare – men ni som läser bloggen har ju också hjälpt. Peppiga kommentarer, berättelser om hur ni haft det, hur era fruar och sambosar haft det, fina mejl och meddelanden och tips och råd och omtanke. Från djupet av mitt hjärta: TACK, ni är helt jävla outstanding. 

Nu kör vi, välkommen vecka 38, lite närmre det absoluta upploppet! 

6

You Might Also Like...

7 Comments

  • Reply
    resfredag
    13 augusti, 2017 at 22:34

    Jag tröttnar inte, keep them coming! Älskar att jag får vara en del av den här resan på avstånd. Kramar! <3

    • Reply
      Elna
      15 augusti, 2017 at 14:59

      Bästa du! <3

  • Reply
    uppochhoppa/Sofia
    13 augusti, 2017 at 23:30

    Peppen Elna, snart snart snart på utsidan! Om jag ska ge ett råd, OM det skulle bli så att det blir en igångsättning så skulle jag råda er till att fightas för ett kejsarsnitt istället – as you go along. Exakt alla jag känner till som har satts igång har haft väldigt tuffa förlossningar som slutat dåligt, och de där dåliga förlossningarna fungerar så himla superdåligt med idrottande kvinnor som vill fortsätta att utmana sina kroppar. men peppen, så härligt att snart, i september, är ni 3!

    • Reply
      Elna
      15 augusti, 2017 at 15:00

      Stort tack för din omtanke och ditt råd <3 <3 <3

    • Reply
      Malin - Lite Längre
      17 augusti, 2017 at 10:52

      Det är klurigt det där med igångsättning. Jag blev det med ettan. Förlossningen i sig var inte alls tuff. Flöt på fint och tog ca 8 timmar. Men moderkakan ville inte lossna (ganska vanligt vid igångsättning tydligen har jag hört), vilket gjorde att jag förlorade mycket blod och fick operera ut den och pappan blev ensam med bebis tills jag vaknade igen. Så visst, dåligt slut på sätt och vis, men trots blodförlusten och HB 75 var jag uppe och igång rätt tidigt och fick massa intravenöst järn på BB. Nu har jag inte varit med om kejsarsnitt, men det är ju ändå ett stort ingrepp också. Menar mest att igångsättning inte MÅSTE gå dåligt. Hurra Elna, snart har ni bebis!

  • Reply
    JB
    14 augusti, 2017 at 09:13

    Ojojoj, snacka om att du är på upploppet av ett långt och tufft race. Jag gissar att du pendlar hastigt mellan att få energi av att nästan kunna se målsnöret och total utmattning och energilöshet av den stora påfrestningen av ett långt, tungt och slitigt lopp. Nu gäller det att bita ihop, fokusera på allt positivt vid målet som vila, ett cykelfrö och lycka och när energilösheten sätter in så griskör bara! Det är inte långt kvar. Du har klarat dej strålande hittills, du klarar den sista lilla biten med.

    • Reply
      Elna
      15 augusti, 2017 at 15:01

      Åh, du är ju så bra, tack för all pepp! Du gissar förstås rätt – det är upp och ned och upp och ned i en salig röra just precis hela tiden, men nu är det för det mesta med glimten i ögat och stor förväntan!!!

Kommentera gärna, då blir jag glad!