Vänta barn

Fyrtio veckors intensiv och krävande terapi

Att vara gravid har för mig varit som att gå i fyrtio veckors intensiv och krävande terapi. Den där typen där man gräver djupt och varenda skelett i garderoben ska fram. Det finns inga genvägar till någonting utan allt, precis allt, ska upp till ytan igen, allt ska genomlevas en sista gång, allt ska bearbetas en sista gång, allt ska stötas och nötas och blötas och vändas på – vare sig man vill eller inte.

Jag har vaknat i kallsvettig panik. Jag har drömt mina gamla mardrömmar. Jag har analyserat mina misstag. Jag har funderat över hur jag hamnat i olika situationer. Och hur jag tog mig därifrån och vidare. Hur jag kom loss och hur jag skapade något bra. Var jag tappade mitt självförtroende och hur jag ska bygga upp det igen. Jag har haft ångest jag trodde jag var färdig med. Min minnesbank har rotat fram sådant jag trodde jag bearbetat klart för länge sedan och slängt det som en käftsmäll i ansiktet på mig och tvingat mig att arbeta igenom det en sista gång.

Graviditeten har brutit ned mig i mentala molekyler men också gett mig tid att bygga ihop igen. Att tänka en vända till. Att lära mig så mycket jag kan om mig själv en sista gång innan det inte längre är möjligt, relevant eller ens intressant att sätta mig själv främst längre. Den har tvingat mig att omvärdera och fundera, att värdesätta och analysera. Utan genvägar eller snabbkommandon – jag har fått vrida och vända och tänka igenom allt.

Jag tar tusen erfarenheter med mig från mina veckor med vårt första cykelfrö i magen. En av de viktigaste är att jag när jag inte längre är gravid ska jag inte projicera min graviditetsupplevelse på andra kvinnor som den rätta typen av graviditet. Så har jag känt många gånger – att jag blivit tillrättavisad för att jag inte upplevt det som andra har upplevt det eftersom deras bild av hur det var liksom är hur det ska vara. Som en typ av graviditets-stilpoliser – ni vet de där cyklisterna som alltid ska påpeka att en reflex eller ventilhatt eller färg på strumpa inte följer regelboken.

Min graviditet har haft många fina stunder. Sparkarna därinifrån magen.  Vänta-barn-magin och känslan av att få ännu en period att vara nyförälskad i Jimmy. Vackra drömmar, förväntningar, förberedelser och planer. Glädje och kärlek och motgångar som gjort oss ännu starkare. Vi har skapat och vi har delat och det har varit underbart. Men den har också varit fruktansvärd – allt det där som händer med kroppen och att jag inte fick vara stark, pigg, aktiv och glad i fyrtio veckor – det har varit nästan som en utdragen depression där jag av utmattning isolerat mig och inte orkat skapa den vardag jag värdesätter. Lägg till att den stora sorgen över att mina morföräldrar gått bort har varit tung att bära och när jag dessutom blev uppsagd från jobbet mitt i graviditeten var det ju som att all mening nästan försvann.

Man måste inte njuta av att vara gravid. Jag kommer däremot aldrig någonsin missunna någon att göra det bara för att jag inte gjort det – tvärtom. Jag önskar att alla kvinnor fick njuta och må bra, att alla fick uppskatta graviditeten fullt ut. Jag har varit ledsen många gånger för att jag inte mött förståelse över hur jag upplevt det – att jag istället ifrågasatts av andra. Men jag har också varit glad och lättad många gånger över att jag mötts av just det – förståelse – från dem som upplevt liknande graviditeter och dem som kanske haft det många gånger jobbigare än jag har. Visst, jag kanske indirekt bett om kritik också eftersom jag varit öppen med att jag inte tyckt att det var så himla fluffigt, lätt och enkelt att vara gravid.

Jag vill lära den lilla människan jag bär i magen att oavsett hur man själv upplever något är det otroligt värdefullt att försöka förstå och sätta sig in i hur det är för någon annan. Alla människor har sin nyans av upplevelser – och alla människor har rätt till sin känsla, men kanske också att alla är skyldiga varandra att försöka förstå. Den egna upplevelsen är inte allas sanning och ibland behöver man faktiskt inte berätta hur man själv haft det – ibland behöver man hålla tyst och finnas till och även om det är svårt att förstå måste man försöka.

Den här terapin har brutit ned och byggt upp, brutit ned och byggt upp, brutit ned och byggt upp – och kanske är det så att utan den här superjobbiga upplevelsen hade jag inte varit lika väl rustad att bli förälder som jag är nu, för jag är på något vis ändå mycket klokare och starkare nu än jag var för ett år sedan. Allt har en mening, alla perioder i livet summerar ihop till ett syfte.

Jag vill väldigt gärna att det här ska vara mitt sista inlägg om att vara gravid. Det har blivit många och du hittar alla under taggen vänta barn, fastän jag kanske borde haft en tagg för att vänta barn och en för att vara gravid – den där skillnaden som gjort att jag lyckats hålla mig någorlunda vid mina sinnes fulla bruk sedan jag klurade ut det i vecka fjorton.

Inatt kanske hon kommer. Och gör hon inte det så är det snart dags – älskade unge, som vi längtar efter livet med dig.

17

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply
    JB
    7 september, 2017 at 06:40

    Bra skrivet!

  • Reply
    Simon
    7 september, 2017 at 18:00

    💪💪💪

  • Kommentera gärna, då blir jag glad!