Elna Dahlstrand
Att bearbeta sorg
Livet

#metoo

#meetoo river och sliter i mig. Först blev jag förtvivlad. Förtvivlad över att jag inte var det minsta förvånad över att varenda kvinna i mitt flöde någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier. Inte det minsta förvånad. Förtvivlad över att det rev upp gamla minnen, sår som kanske aldrig läker helt och saker jag bara vill glömma, saker jag inte orkar rota i, inte orkar minnas utan förvarning när jag öppnar mina sociala kanaler en helt vanlig vardag.

Förtvivlad över att jag var så väldigt ung första gången. Och att det därefter blev någonting jag trodde var alldeles normalt och riktigt. Att jag inte visste att det inte skulle vara så, att jag inte visste att jag skulle säga ifrån. Att jag kunde säga ifrån. Att jag ens ville säga ifrån. För jag trodde det förväntades av mig att hålla god min.

Klasskamrater i skolan. Chefer och kollegor – särskilt under mina år inom serviceyrken. På bensinstationen och på alla restaurangerna. Allra värst på pubarna utomlands. Jag arbetade mig igenom ett folkhav med en bricka full av öl och ett leende på läpparna och försökte inbilla mig att varje nyp var en komplimang. Men också inom den akademiska världen och på jobben jag haft efter universitetsåren.

Men allra, allra värst river och sliter sorgen i mig över att den gången jag anmälde någon som gått över nästan varenda gräns som går att sätta, den gången jag satt i en rättssal och var så rädd att jag stammade fram varenda ord, den gången jag var så rädd att jag inte ens berättade allting utan höll mig till det jag kunde bevisa – den gången var inte rättssystemet på min sida. Den gången jag litade på att jag skulle få upprättelse – den gången fanns den inte att få. Han blev inte dömd och jag kan fortfarande inte med ord beskriva hur det känns.

Nu har jag just blivit mamma till en flicka och jag och jag har emellanåt med skräckslagen känsla tagit upp ämnet med min sambo. Att vi måste lära henne att ryta ifrån om någon går över gränsen. Lära henne att sätta gränser. Att inte acceptera. Att våga stå upp för sig. Att säga nej. Lära henne att älska och respektera sig själv. Lära henne att ingen har rätt att göra och säga vad som helst.

Me too gör så ont i mig. Mest för att det är så stort. Jag hoppas med hela mitt hjärta att min dotter aldrig någonsin ska behöva använda en sådan hashtag.

 

 

 

15

You Might Also Like...

4 kommentarer

  • Svara
    Anna Pojen
    19 oktober, 2017 at 11:20

    Tack för att du delar med dig, det är också skam som kommer upp till ytan över händelser jag, precis som så många andra kvinnor och flickor, precis som du säger, trycker tillbaka. En skam som inte borde finnas där. Kram ❤️

  • Svara
    Helena Enqvist
    19 oktober, 2017 at 12:42

    Tack för att du delar med dig Elna. Det sliter och river i mig också, att öppna ens feed påminner om så mycket. Jag har inte skrivit något under taggen, har inte velat trots att det är precis som för så många andra.Det är en skam, en skam över att alla ska se trots att det är så otroligt viktigt att göra det tydligt, lyfta fram det. Jag hade önskat att jag kunde säga att min dotter inte ska behövt använda den. Men så är det inte och det kanske är det som gör mest ont trots allt även om det är “osyldiga pojkstreck” i samhällets ögon. Något som däremot ger mig kraft är att hon och många av hennes kompisar är starka, vågar säga i från, ryta till och ställa dem mot väggen. Sina jämnåriga kompisar.
    Kram<3

  • Svara
    Jenn - forever abroad
    19 oktober, 2017 at 19:15

    Åhh. Usch. Att anmäla och gå igenom hela den processen och sitta i en rättegång – och så händer ingenting, som om man inte blir trodd på? Fyfan, jag förstår att du inte kan beskriva – kan nog inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit.

    Stark text!

    Kram <3

  • Svara
    Bloggsvepet - Helena Enqvist - hon som cyklar lite
    23 oktober, 2017 at 20:48

    […] under veckan. Många bra blogginlägg, debattartiklar och liknande. Några av dem är bland annat Elna Dahlstrand som skriver ärligt och viktigt, Jennifer Sandström som lyfter de som står bredvid och inte […]

Kommentera gärna, då blir jag glad!