Äntligen. Jag drar upp dragkedjan på min jacka och spänner hjälmen. Jag gillar det där plastiga klickljudet som blir när man drar åt så att hjälmen passar perfekt. Nästan samma ljud som från spännena på sommarcykelskorna, men istället för att dra åt dem rättar jag till skoöverdragen på mina vinterskor. Ylleunderställ, varma sockor och förväntan. Hjärtat pickar lyckligt i bröstet – tänk att man kan längta så efter ett alldeles vanligt crosspass en gråmurrig söndagförmiddag.

Tiden har sprungit iväg men jag har fortfarande en och en halv timmes cykling framför mig. Gruset knastrar under skorna på väg mot garaget, det är minusgrader och barmark, men ganska isigt här och var. Jag låser upp garaget, larmar av, sätter vattenflaskan i flaskstället på crossen som jag gjort i ordning kvällen innan. Det blev förstås lite stressigt men jag satte Lovis i barnstolen och hon lekte nöjt medans jag skyndade mig att göra i ordning cykeln som jag bara hängt undan utan att ge den minsta lilla kärlek efter vintervättern förra året. Jag hoppas att växlarna inte ska vara i panikbehov av justering för det hann jag inte kolla.

Jag leder ut crossen ur garaget och lutar den mot en faluröd vägg och låser dörren. Jag startar Strava på telefonen, pillar igång cykeldatorn och nollar den och så pillar jag ned nyckeln bredvid GoPron i fickan. Jag hade en fundering på att filma något men när tiden rann iväg sådär så bestämde jag mig för att inte blogg-cykla, bara cykla för träningens skull.

Peppen är så himla stor när jag klickar i pedalerna och rullar iväg över grusgången, förbi Volvon och Caddyn och ut mot vår lilla enskilda väg som leder till en lite större väg. Jag kan inte låta bli att le stort för mig själv, äntligen, äntligen, äntligen. Egentid. Elna-tid. Träningstid. Rensa tankarna, köra igenom kroppen, göra det som gör att jag mår så bra. Cykla.

Jag får inte i högerpedalen ordentligt och samtidigt som jag trampar till för att klicka fast foten kränger cykeln till. Jag säger precis det jag känner rakt ut för mig själv: “ÅHHHH, NEEEEEJ”. Punktering. Jag kliver av och leder cykeln tillbaka till garaget – nöjd ändå eftersom jag inte hunnit så långt. Slangen låg ju nämligen inte i bakfickan utan i en låda i garaget. Tur i oturen ändå.

Av med däcket, ut med slangen, i med ny slang – jag har fixat hundratals punkor och gör det på rutin. Men vänta. Dubbdäcken är hårda och oföljsamma och jag hittar bara ett däckverktyg. Åhe. Jag river mig på dubbarna, känner mig ledsen och stressad. Min cykeltid. Åh. Jag suckar och ger upp och tar hjulet och springer in till chefsmekanikern.

“Har du sett var jag har lagt alla däckverktyg?” säger jag och hör hur uppgiven jag låter. “Här”, säger han och ler sådär fint som bara han kan, “ge det till mig så fixar jag – du såg så besviken ut när du kom gåendes tillbaka att det var jobbigt att se”. Och så trollar han fram ett komplett set däckverktyg och kränger på mitt däck på fälgen i ett nafs. Jag får en puss och springer ut mot garaget igen. Nya knastrande steg mot grusgången, ny förväntan, NU ska jag cykla. Pumpar däcket, låser dörren, ger mig iväg igen.

Jag klickar i igen. Rullar ut mot vägen på nytt. Lyckopirret i magen, fladdriga cykelfjärilar. En timme och en kvart – det blir ju en stund ändå. Och så sätter jag mig tillrätta i sadeln och låter kroppen sjunka ned sådär gött mot cykeln för att hitta positionen. “NEJ, DET ÄR INTE SANT!”. Jag säger det högt för mig själv igen och suckar och trycker på bromsarna och upptäcker i samma veva att jag inte heller har vettig bromsverkan bak. Wirejustering skulle behövas på den mekaniska skivbromsen. Jag stannar och hoppar av cykeln. Sadeln var inte tillräckligt hårt åtdragen, och tippade bakåt när jag satte mig ned, mina post-preggo-kilon kräver visst lite mer kräm i skruvarna och jag plockar fram mitt multiverktyg ur bakfickan och konstaterar att det kommer att gå snabbare att rulla tillbaka till garaget och fixa med en lång insexnyckel.

Till slut kommer jag ändå iväg. Och fastän mina tänkta tre timmar blev en och en halv som efter allt strul blev femtiofem minuter (utan bromsverkan bak, jag skulle ju ändå cykla ensam på vägar utan mycket trafik så jag gav blanka fan i att justera till det bara för att få till lite cykeltid) och dedär femtiofem minutrarna var alldeles, alldeles underbara.

Vägarna var torra, lite isfläckiga, jag hade perfekt med kläder på mig och njöt av varenda tramptag. Årets första crossrunda, första rundan på crossen efter graviditeten, långsamma ben utan minsta pangpang men lycklig själ. Crossen känns tung men sinnet lätt. Jag knäpper några bilder i farten med GoPron men stannar inte – det här är min cykeltid, bara min och ingen annans, den här korta men jobbiga rundan är värd så himla mycket. Efter femtiofem minuter svänger jag in på vår väg igen, rullar över gruset och lutar återigen crossen mot faluröd vägg när jag låser upp garaget. Jag ställer in crossen, stoppar Strava och ger passet ett toklångt namn, dricker upp mitt vatten och känner mig alldeles lycklig. Cykellycklig.

Strava

 

4

3 Comments

  1. Bromspedal 19 januari, 2018 at 20:04

    Ölmstad, Ölmstad Ölmstad! Det knyter sig i magen när jag tänker på denna plats.
    2016, min första Vätternrunda. Passerat depån, svängt igenom cirkulationsplatsen… Tjong!

    Helvete! En eker av i bakhjulet, besviken som kommer över mig när jag går tillbaka till depån går inte att beskriva.
    Förbannad och samtidigt knäckt!
    Det löste sig som tur var efter en stund hos reparatörer och jag kunde fortsätta och komma i mål på min första runda!

    Göttigt att komma ut och cykla lite, jag får hålla mig inne till våren kommer.

    Reply
    1. Elna 22 januari, 2018 at 13:13

      Hahaaaaa! Hoppas Ölmstad får en ny chans!

      Reply
      1. Bromspedal 23 januari, 2018 at 07:39

        Tredje rundan blir i år så förra året passerade jag med ett hånflin! 😀

        Reply

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.