Vårt lilla cykelfrö har gått och blivit sjuk. Njurbäckeninflammation. Hon har varit lite hängig till och från sedan i söndags när hon och cykelfröpappan hämtade upp oss på Ekerum.

I torsdags hade jag promenaddejt med coola Ingrid (en av alla grymma tjejer jag har en girl crush på – vi skulle egentligen cyklat men jag har också varit lite hängig och kunde inte hoja men var väl lite star struck över att få en promenad och pratstund) och när vi satt och drack kaffe efteråt blev bebisen otröstligt ledsen. Våran Lovis gråter ju aldrig, vi är så bortskämda med en go’ och glad unge som aldrig är så värst krånglig eller gnällig.

Det visade sig att hon var ganska febrig men jag var inte orolig, barn blir ju sjuka och jag var ju lite krasslig så både jag och Jimmy tänkte att hon fått min förkylning. Jag ringde BVC och dubbelkollade hur det funkar med alvedon och bebis men var verkligen inte så värst bekymrad. Känner mig hemsk nu, tänk att jag inte fattade hur krassligt det var.

På natten till fredagen vaknade hon vid tvåtiden och gallskrek. Hon var alldeles knallröd och ångande varm och jättesjuk. Vi ringde barnakuten och de tyckte vi skulle komma in och vi hängde på akuten en natt. Stick i fingret, stick i magen, massa jobbigheter. Och misstänkt njurbäckeninflammation, en elaking som är en urinvägsinfektion som uppdaterat sig till sin värre variant. Vi kom hem på morgonen, sov lite och fick åka in igen på eftermiddagen och i går kväll vid tiotiden fick vi åka hemåt igen med en bebis som äntligen fått i sig lite vätska. På bilden sitter hon på golvet i ett undersökningsrum och leker med min vattenflaska samtidigt som Jimmy sprutar vatten i munnen på henne. Han har gjort det på skoj hemma vid matbordet och det visade sig vara ett effektivt sätt att få i henne vätska när hon piggnat till efter en dos febernedsättande. Saft i spruta gick inte alls, men vatten från nappflaskan gick bra.

I morse hade hon strax över fyrtio grader igen och fick mer febernedsättande men snart kommer nog penicillinet att börja verka och hon ät liksom lite piggare mentalt. Det är otäckt när liten är så varm och hängig och det gör ont i mammahjärtat att se henne sjuk, jag önskar så jag kunde ta allt det onda och jobbiga.

Jag är så tacksam att vi bor i Sverige 2018. Att vi får komma in till akuten och träffa läkare och få medicin och omtanke och goda råd. Tacksam för penicillin och febernedsättande. Tacksam för att vi dragit en så stor vinstlott i livets lotteri – att vi har tillgång till så oerhört mycket bra för vårt barn, från allt basic som rent vatten och grymma blöjor till avancerade saker som sjukvård. En sådan här grej är inte så kritisk tack vare allt det – men tänk hur det hade varit utan sjukvård och medicin. Hemska tanke. Mitt hjärta går alldeles sönder varje gång jag tänker på alla barn som inte har det så bra som vårt.

 

9

2 Comments

  1. JB 23 april, 2018 at 08:55

    Oj oj oj, det där är inte kul. Visst skär det i hjärtat när ens barn mår dåligt. Det är det värsta som finns. Skönt att det blev bra kvickt ändå. Jag har många gånger känt stor tacksamhet för att jag bor just i vårt land när barnen har varit sjuka.

    Reply
    1. Elna 23 april, 2018 at 14:23

      Ja, idag har vi henne tillbaka, hon vaknade feberfri och börjar bli pigg igen. Så skönt. Och tacksamheten alltså, så stor!

      Reply

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.