Elna Dahlstrand
Ånaryd Gränna
Livet

En mammas första förskoletårar

För strax över ett år sedan sa jag hejdå till den plats som varit min fasta punkt genom hela livet. Den plats som varit min lyckligaste plats. Den plats där jag alltid varit välkommen, precis som jag är, oavsett vad och oavsett när. Den plats där jag aldrig upplevt något annat än ett överflöd av kravlös kärlek och respekt. Morfars hus i Ånaryd, huset som min gammelmorfar byggde efter att deras bostad i kyrkan brunnit ned till grunden på trettiotalet. Så sorgligt som blev så lyckligt. 

Jag gick igenom rum för rum i morfars hus, med tårar som brände bakom ögonlocken men ändå inte rann – för i min mage hade jag en liten L och jag tänkte att vi kanske har lite kvar av det här, för hon skulle ju gå på förskolan alldeles mitt emot morfars hus. Åh, så fint det skulle bli och så glada de skulle vara däruppe i sin himmel, mina morföräldrar, så nöjda med att deras barnbarnsbarn skulle få gå på föris i deras kyrka precis mittemot.

Titta, skulle jag säga till liten L och peka upp mot köksfönstret på det stora bruna huset, titta – där stod mammas fina mormor alltid och vinkade när man kom och när man gick. Hon var den omtänksammaste av alla jordens människor och det är därför du heter Ingeborg i andranamn, för just så hette hon. Och där, titta där min L, skulle jag säga och peka på det lilla ljust gröna huset som en gång i tiden var min gammelmorfars skomakarverkstad, där inne satt jag när jag var lika stor som du och slog nubb i en stubbe medans gammelmorfar gjorde skor. Och många år senare när min morfar snickrade och min mamma hade tapetserarverkstad därinne – då fick jag pyssla och klippa och klistra och rita och sy vid det stora arbetsbordet mitt i rummet.

Skotjänst Ånaryd

Ser du den där björken vid lekstugan käraste min L, skulle jag säga när jag hämtat henne från föris och peka in i trädgården och berätta om allt bus vi gjorde. När vi klättrade i träd, gungade och lekte. Och om morfars trädgårdsland, om mormors ljuvliga bullar, om dillkött och potatis, om lekstugan och om att sitta och prata i timmar med mina älskade morföräldrar. Om att alltid vara välkommen och älskad på den plats som genom livet stormar varit bestående och trygg.

Så länge liten L kunde gå på förskolan skulle jag ju liksom ha en liten bit av Ånaryd kvar. Det skulle inte vara helt borta. Jag blev varm i hjärtat när jag tänkte att hon också skulle få en lycklig plats i livet i Ånaryd och jag skulle få lämna det finaste jag har på den bästa platsen i världen. Vi skulle kunna promenera morfars stigar genom skogen för att komma till föris eller så skulle vi kunna cykla dit.

Ånaryd Gränna

Fast. Det blir ju aldrig som man tänkt sig och det brast fullständigt för mig när jag öppnade kuvertet från förskolan som kom i brevlådan häromdagen. Plötsligt hade jag inte något kvar av den där platsen, plötsligt var den oåterkalleligen någon annans för förskolan där är väldigt bra och det finns många barn här i byarna och just vår lilla L fick inte plats. Tårarna som brände men aldrig riktigt kom den där sommardagen när jag sa hejdå till morfars hus – det var just de tårarna jag grät då.

Vår Lovis kommer säkerligen att få det minst lika bra på en annan förskola men för mig var det så himla viktigt med just den här eftersom den låg på en plats där vi hör hemma. En plats där jag är trygg – som om att mina morföräldrars gränslösa kärlek liksom finns kvar där. Tårarna som rann var min egen sorg och min outgrundliga saknad och det var väl lika bra att jag fick gråta dem. Det kanske också var tårar över min frustration över att jag inte fick precis det jag önskade för mitt barn. Och min trötthet över att jag inte är en sådan som planerar flera månader i förväg och få iväg ansökningar till förskolor i tid.

Ånaryd Gränna

Och vad barnet gäller så sov hon och märkte inget av dem och vi kan promenera förbi Ånaryd ändå och om liten L vill lyssna ska jag berätta hur lycklig jag varit i Ånaryd ändå. Och när tårarna var torkade tänkte jag på hur fint det är att hon också kommer att ha lyckliga platser i livet. På Huskvarnaberget där hennes mormor bor i litet grått hus och hennes farmor och farfar bor i ett stort gult hus och utanför Gränna där morfar samlar på båtar och spännande bråte på sin stora tomt och på Öland där det väntar oändliga mängder somriga minnen.

Var inte ledsen Elna lilla, skulle mormor sagt. Det kommer att bli bra, det finns en mening med detta, det lovar jag dig. Och hon skulle ju förstås ha så rätt. Vi stannar kvar i kön och hoppas ändå men börjar söka andra förskolor i närheten.

För dig som är nytillkommen här på bloggen finns mina inlägg om min mormor och min morfar kvar att läsa. Och att jag har känslorna utanpå är sedan gammalt. 

9

You Might Also Like...

5 kommentarer

  • Svara
    Linnea – Lanclin.com
    9 juli, 2018 at 14:59

    Så himla himla fint skrivet Elna 🙂 Jag förstår att platsen på just den förskolan betyder mycket för dig så stå ni kvar i kön och se vad som händer. Ett tips från mig som förskollärare är även att besöka den (om du inte redan gjort det) och andra för att få en känsla för personalen, ledningen, miljön och verksamheten. Det är så många som väljer förskola utifrån yttre saker som läge, arkitektur, antal leksaker, möbelstorlek, fönsterstorlek (jo det är sant) och antalet gungor ute på gården till exempel. När braigheten på förskolan till 95% beror på hur personalen bemöter barnen och dess familjer, hur engagerade de är, hur deras arbetsgivare leder dem, vad de ges för förutsättningar att använda sin kompetens och deras inställning till och intresse av att vara utomhus, göra utflykter, berätta historier från livet och göra barnen (och föräldrarna) delaktiga i förskolans verksamhet.
    De bästa förskolorna jag arbetat på har legat supertrist och inte sett ut att var så mycket för världen. Det har varit personalen och deras brinnande eldsjälar för barnen och deras familjer som betytt något <3

    • Svara
      Elna
      11 juli, 2018 at 11:07

      ❤️❤️❤️

  • Svara
    Sara Borg
    10 juli, 2018 at 18:50

    Du skriver så vackert och så känslofyllt, Elna. Jag blir så berörd och det kommer nästan en tår i min ögonvrå också. Sedan tänker jag som du avslutar, att Lovis kommer att skapa sina egna minnen, leva sitt eget liv och att dina minnen är dina. Det är något unikt, vackert och fint i det också <3

    • Svara
      Elna
      11 juli, 2018 at 11:07

      ❤️❤️❤️

  • Svara
    JB
    10 juli, 2018 at 22:33

    Gaaahhh, det där gjorde ont att läsa! När du skriver om dina känslor så skriver du så fruktansvärt bra. Öppet och naket, lite som bra poesi.

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.