Elna Dahlstrand
Ceres Challenge 2018
Cykelblogg MTB

Ceres Challenge 2018

Klockan ringer. Kvart i sex. Jag är trött, tänker att det är tidigt, så tidigt att inte ens liten vaknat ännu. Jag sträcker på mig, kravlar upp ur sängen, drar på mig en underställströja, klättrar ned från garagevinden, hoppar i trätofflorna och går över grusgång och gräsmatta genom ruggig morgon. Låser upp ytterdörren och tassar in i ett sovande hus. Smyger runt i köket, gör kaffe, stökar runt med väska, plockar fram sportdrycken jag blandat kvällen innan ur kylen och börjar byta om till cykelkläder.

Halvvägs in i stöket stannar jag upp en stund, ler och lyssnar. Det tisslas och tasslas i sovrummet. En liten som berättar för en stor att det är morgon. Ett lyckligt skratt när en pappa drar upp rullgardinen och visar den nya dagen. Små steg som kommer mot dörren och det stora leendet som kikar ut igenom den. Fina familjen. Jag tänker att om det inte varit en lagutmaning som stod på dagens agenda hade jag nog struntat i det och stannat hemma och gosat med min familj hela dagen. Jag kramar litet cykelfrö en stund och stökar sedan vidare.

Strax efter sju rullar mammas bil in på Kvarnskogen. Mamma bakom ratten, Jenny och Marie med pick och pack och cyklar i baksätet. Ja, inte cyklarna förstås, de fick ju åka cykelställ, inte baksäte. Vi lastar min cykel, springer några omgångar på toa och sedan packar vi in oss i bilen och sätter GPS:en på Stavsjö utanför Norrköping. Dit ska vi, för där börjar Ceres Challenge och den ska vi köra, Jenny, Marie och jag. Mamma är serviceteam och chaufför – guld värt eftersom målgången i Ceres Challenge är femtiotre kilometer vandringsled bort från Stavsjö, i Katrineholm, och det blir lite långt att cykla tillbaka efteråt.

Väska Ceres Challenge

Frukost i bilen. Lite försnack. Hur blir vi om vi dippar nu igen? Hur var det med någons tävlingshjärna? Ska vi ha någon taktik? Hur många lag är det anmälda? Det är pirrigt och peppigt. Tröttheten tänker jag, hoppas den ger sig. Och uthålligheten tänker jag, hoppas den finns där. Jag är lagets svaga länk när det gäller distans men stark tekniskt så jag tänker att det jämnar ut sig. Vi bestämmer oss för att ta det lugnt och metodiskt och ställa in fokuset på att ha kul.

Resan går fort, vi är framme på ett tjing. Mamma parkerar och vi lastar av cyklar och börjar packa gel i bakfickorna. Jag har sex gel. Det är ändå femtiotre kilomter och jag har ju kört förr och vet att det är tokigt stökigt. Sex gel blir bra. Jag kanske behöver fyra, och så kanske någon annan behöver någon – men vet aldrig. Tar två energikakor också, mest ifall det skulle hända något så vi måste bryta, jag kan inte få i mig något annat än sötkladdig gel och liquid under race.

Byta om inför tävling

I Stavsjö blir det många fina hej. Människor jag inte träffar ofta men saknar mycket. Gamla träningskompisar. Massa vänner som lärt mig saker när jag var nybörjare, åh – så fint att träffas. Och så träffade jag goaste Alicia, som var med i laget jag körde Ceres med för två år sedan. Jag tänker tusen gånger att jag vill åka till Norrköpingskrokarna och träna ofta, jag saknar människorna och stigarna.

Jag studsar in på lagledarmöte ett par minuter efter att det börjat. Missar viktig info om färg på pilar och snitslar och känner mig som i skolan igen. Tänker att det var ju högst osmart att skicka mig på lagledarmöte, hit skulle ju Jenny eller Marie gått, de har ju koll, jag är ju ofokuserat jag och på väldigt fnissigt humör. Men äsch, jag viskar lite med Monika från CK Uni:s damlag, Monika som är så stark och cool och som jag kört ett varv runt Vättern med. Orange pilar. Rödvita snitslar. Sörmlandsledens markeringar. Inte ta langning från någon annan än depåpersonal. Inte köra fel. Hamburgare och öl i mål. Peppad Ceres Challenge-organisation. Peppade cyklister – äntligen är det dags.

IKHP damlag Ceres Challenge

Kisspaus i skogen. Lämna vindväst i bilen. Ta en bild på laguppställningen. Starten närmar sig. Jag kommer på att jag glömt min GoPro och spurtar till bilen för att fixa. Fem minuter till startfålla och jag hittar inte fästet till styret, där skulle jag ju haft kameran. Äsch då – slänger ned den i bakfickan, hinner inte leta. Besviken. Tänker att det nog blir något bra ändå.

Startfålla Ceres Challenge

Och så plötsligt står vi där i startfållan. Det känns så kul, som jag sett fram emot att köra Ceres Challenge med Team Cykellycka, mjölksyra & äventyr powered by IKHP. Vi pratar material minuten innan start, jag märker knappt att speakern försöker prata med mig. Nervöst. Vi ska ta det lugnt på asfalten innan stigen börjar. Ingen stress. Kommer på att jag kanske har för mycket luft i däcken. Äsch då. Det får vara, jag hinner inte.

Det är fyra damlag anmälda och vi startar i början med några minuters mellanrum. Vårt lag startar som tredje lag. Vi kan köra ikapp och bli ikappkörda och grabblagen som startar senare kommer nog att köra ikapp och om oss efter ett tag. Inte hela världen, lite trassligt kanske men det är ju ändå på kul.

Starten går. Vi kör iväg. Lugnt, precis som vi sagt. Jag först. Försöker komma ihåg vad de sagt på lagledarmötet. Inte svänga innan bron, inte svänga innan bron, inte svänga innan bron – och så ser jag var det är vi skulle kunnat köra fel och känner mig nöjd, nailed it – här körde vi minsann inte fel. Vi passerar bron över motorvägen i Stavsjö och alldeles strax svänger vi in på stig.

Vi småpratar. Jag känner mig stressad och hittar inget flyt. Försöker lugna ned mig själv. Laget är överens om att det är svårt att köra stig innan man är uppvärmd. Det kommer en spång och jag får spångest och efter den måste jag stanna och pysa ut lite luft ur framdäcket och det fjärde laget, CK Unis damer kör om oss. Jag blir ännu mer stressad. Kroppen känns skit. Hur ska det här gå?

Till slut kommer flowet. Vi kör ikapp CK Uni igen och det går lite för långsamt men det är klurigt att köra om. Vi tappar flow. Det löser sig när vi kör fel första gången, vi tar täten när vi vänder på ett kalhygge där markeringen var lite otydlig. Tänker att det där med att köra fel har vi ju övat på så det var ju inte konstigt.

Sörmlandsleden är vacker.Vacker, vacker, vacker. Det är tekniskt att cykla och jag trivs och kör till slut bra. Det är ett äventyr vi är ute på, ett äventyr av allra bästa sort. Ibland får vi kliva av. Bära cyklarna uppför steniga passager. Naturen alltså, jag tänker att det är en jäkla lyx att få vara ute i så vacker natur och göra något så roligt tillsammans med det här fina tjejgänget.

Såhär i efterhand blandar jag ihop alla delar stig och allt som hände. Vi körde fel en gång till, drog iväg några kilometer åt fel håll men det var vackert det med och gjorde inte så mycket. Vi körde förbi sjöar, över ängar och genom vackra skogar. Förbi en å. Över berghällar i trollskog. Uppför backar, nedför backar. Stigar med flow och stigar med tekniskt utmanande cykling. Genom svampskog och förbi åkrar och myrar och vackra hus och bruksmiljöer. Men faktiskt är det mest tekniska stigar och vi har så himla roligt. Jag imponeras av Marie som kör så galet bra på sin hardtail och av Jenny som fick problem med illamående och kämpade sig igenom loppet med hjälp av sitt grymt tjocka pannben. Jag imponeras av mig själv – det har inte ens gått ett år sedan bebisen kom och jag cyklar Ceres Challenge. Kroppen är cool. Livet är coolt.

Vi tror att vi har ganska bra lucka till laget bakom oss och vi misstänker att laget med damer från Kolmårdens MTB körde om oss när vi körde fel. Att laget som startade först skulle vara starkt hade vi räknat med och det stämde, dem såg vi aldrig röken av. I depå hojtar mamma att vi är en kvart bakom andra laget. Det är okej mamma säger jag, vi tävlar inte. Johodå, det gör ni visst det säger mamma och jag ler, tänk som hon känner mig. Det är klart vi är sugna på pallplats ändå – men vi är bara halvvägs och det är mycket som kan hända.

Jag är orolig för Jenny. Hon är ju den starka av oss. Den uthålliga maskinen. Den grymma och coola som orkar prata och peppa när alla andra är så trötta att de tystnar – men idag är det Jenny som kämpar så mycket att hon inte orkar prata och det har jag aldrig varit med om. Jag imponeras av henne, hon kämpar på fastän kroppen inte stämmer. Jag har aldrig träffat någon med så mycket pannben. Till slut får hon i sig lite liquid och senare en gel och piggnar till. Pjuh!

Vi har cyklat upp till Sörmlandsledens högsta punkt och ned igen. Jag har fått två backar att sätta tänderna i – två sådana där backar jag verkligen gillar. Svåra och branta. Sådär så det nästan inte går, sådär så mina horn växer ut och jag tänker att den där jäkeln till backen – den ska inte få göra kaos med mig, den ska jag ha på mitt CV. Vi har cyklat tricksig stig och flowig stig och lite mittemellan. Vi har haft flyt och vi har svurit. Inte mycket vurpor, vi kör superbra. Jag har ett rivsår på armen för jag drog emot en gren och jag har ont i munnen och jag spottar lite blod. Ett tips från coachen kan vara att inte operera ut visdomständer veckan innan du ska köra femtiotre kilomter stig med nummerlapp. Efteråt skrattar vi åt hur jag vid ett tillfälle försökte le lite peppigt men hade så ont i munnen att det hela resulterade i att Jenny frågade vad jag gjorde. Fail.

Vi konstaterar att om vi ska gå för seger i ett sådant här lopp ska vi trycka på på grusvägarna, det är korta transporter där vi skulle kunna hämta in en hel del tid. Men det är inte en trycka-på-dag. Det är en cykla-och-njut-dag och det verkar som att cykla-och-njut räcker till pallplats och det är minsann inte dåligt det.

Efter sista backen, den som kallas mördarbacken, kommer flowiga stigar och vi gasar. Jag fascineras av hur jag alldeles just blev hopplöst efter på en grusvägssträcka men kör tokigt bra så fort det blir tekniskt under hjulen. Som om att jag glömmer bort att vara trött om det är skojiga saker ivägen. Jag märker att jag är jättetrött för hjärnan börjar fundera på vilket lopp den är och kör. Den här stigen har jag ju kört innan i Eksjö, i Rättvik, i…eller vänta nu…här har jag ju aldrig varit förr väl? Trötta hjärnor är en märklig sak.

Jag börjar känna igen slutet. Vi passerar en flaggvakt som säger att det är fem kilometer kvar. Jag tänker NEJ och JA samtidigt. Låt det inte ta slut, det är ju så kul. Och HURRA – äntligen målgång med dusch och hamburgare och lite vila till trött kropp.

Kroppen är trött överallt. Varenda liten muskel har fått jobba. Det är något magiskt härligt ändå med att få ha kört sig trött på mountainbike på stigar som är så in i bängen vackra att det kittlas i magen. Jag tänker att jag hoppas så innerligt att vi kan inspirera lite fler damlag till startlinjen i Ceres om ett år för det är ett så kul äventyr. Att cykla i lag är mäktigt, det är grejerna jag gjort som lag som står ut bland alla cykliga minnen.

Den sista biten sliter. Vi cyklar igenom en smal passage och ska sedan vända upp brant på en liten rullstensås. Inte ens jag cyklar uppför den backen och då känner jag att jag verkligen längtar till mål. Inte långt kvar. Marie kör över de sista knixarna hur grymt som helst men jag tabbar mig lite och Jenny taggar till och hojtar att nu jäklar håller vi undan så inte fjärde laget kommer ikapp oss, nu ska vi cykla till pallen. Vi trycker på i några avslutande kilometer singletrack och sedan sladdar vi nedför en sandig backe och in på målgången.

Jag är genomtrött och lycklig. Och hungrig. Och törstig. Och kissnödig. Vi får en goodiebag och vi dimper ned i gräset bredbid cyklarna. Att sätta sig ner är så skönt. Eftersnack. Och pallplats. Armarna i luften, sedan dricka och hamburgare innan det är dags att packa hojarna på bilen igen och rulla hem till Småland, ett äventyr rikare.

Och du – funderar du på att köra Ceres Challenge? Jag har bara en grej att säga till dig om det: KÖR! Dra ihop ett lag och kör. Jo, det är en gnutta långt att köra femtiotre kilometer teknisk stig men för varje meter sådan där stig blir du lite coolare och lite bättre. Och det går ju att kliva av hojen där det inte är cykelbart – på Ceres finns det några passager som alla får lyfta över, inget konstigt med det. Superskoj lopp och fint arrangemang. Och att göra grejer som lag – det är så rackarns roligt. Jag hoppas så att jag övertygat dig om att det här är en utmaning på din agenda om ett år så vi ses, för jag ska definitivt tillbaka, det är inget snack om den saken. Och om inte jag har övertygat dig, då kanske Ceres Challenge-organisationen kan göra det, jag låter deras loppbeskrivning avsluta:

“Ceres Challenge handlar kort sagt om det som var ursprungsidén med MTB, dvs: cykla tillsammans med kompisar i skogen. Riktiga skogen, inte en massa grusvägar. “

 

21

You Might Also Like...

8 kommentarer

  • Svara
    Helena Enqvist
    27 augusti, 2018 at 16:05

    Attans, du får inte publicera sådana här grymma racereports på arbetstid liksom! Hatten av för er 🙂 (Sedan blev man så sugen på sånt här)

    • Svara
      Elna
      29 augusti, 2018 at 11:46

      Hehe, tänkte väl att några kontorströttisar skulle bli sugna på att läsa något annat än jobbdokument en stund 😉
      Du hade tokgillat detta loppet!!!

  • Svara
    Elisabet Antonsson
    27 augusti, 2018 at 23:53

    Vad roligt det är att läsa dina racerapporter, jag som bara rullar elcykel i sakta mak:)

    • Svara
      Elna
      29 augusti, 2018 at 11:46

      Du kanske skulle följa med någon gång, det finns ju elcykel för skogsbruk också 😀

  • Svara
    Martin S Ek
    28 augusti, 2018 at 09:41

    Kul med alla bilder och text också från loppet, ser ut att ha varit kanon!

    • Svara
      Elna
      29 augusti, 2018 at 11:45

      Kul att du gillar – och jaaaa – det var kanon!

  • Svara
    JB
    29 augusti, 2018 at 10:16

    Åh vad du skriver bra. Riktigt bra. Och så sugen på stigcykling jag blev. Trots att jag sitter här på kontoret med cyckelmatta ben från premiärturen på landsväg med klubben igår, så vill hjärnan ut i skogen nu på direkten.

    • Svara
      Elna
      29 augusti, 2018 at 11:45

      Skönt ändå att ha cykeltrötta ben med sig till kontoret 😀

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.