Det är något särskilt med Vista. Årets avslutande rejs för många av oss som kör XCO och en bana som det tävlats på sedan urminnes tider, eller i alla fall sedan MTB var alldeles nytt. Här är det lika delar flow och härlig utförskörning som det är dunderjobbiga uppförsbackar och motlut, men ingenstans på banan finns det sådana där partier som man cyklar med hjärtat i halsgropen, det är old school mtb med en och annan rot och härliga stigar – en favorit bland mina hemmabanor.
Jag var nervös inför starten igår när det var dags för deltävling i Västgötacupen på Vistabanan i JCK:s regi. Vi skulle köra fem varv på långa banan och jag har egentligen inte tränat ordentligt sedan i augusti, det har varit en lång period med återkommande förkylningar och lite annat strul så jag var tveksam på om jag skulle orka. Värmde upp med magisk utsikt över Vättern och Landsjön och jobbade hårt med att mota bort alla infall att inte starta och kände mig mer nervös än på länge. Tänk om jag inte skulle orka?
Men som jag orkade. Jag körde stabilt och bra alla fem varven, släppte på bra utför och jobbade på uppför med ett skönt jävlaranamma. Jag tappade de andra tjejerna redan i starten men kom i kapp, körde om någon som hade vurpat och låg på rulle ett tag men efter de första tekniska partierna tappade jag igen. Inte tillräckligt stark uppför och på platten helt enkelt men jag körde så bra att det inte bekymrade mig det minsta och jag fick en härlig fight med Hallbytjejen Sofia. Jag kämpade för att ta mig om henne och sedan fick jag jobba något så in i bängen för att hålla en liten lucka och på sista varvet knappade hon in såpass mycket att jag trodde att hon skulle gå om mig men jag lyckades uppbåda pannben att gå i mål med några sekunders marginal. Det är kul med rejs när det blir rejs, när man jagar och blir jagad – man tar i så mycket mer då.
Vänner och familj och klubbkompisar hejade på mig hela vägen – och det är inte utan att man blir lite rörd ändå, att folk tar sig tid att supporta gör ju verkligen skillnad.
När jag gick i mål togs jag emot av den allra finaste hejaklacken man kan tänka sig. Ett cykelfrö med krans i håret och ett stort och finurligt leende, som om hon var ganska road av det mamma pysslade med. Jag tänkte på hur jag för ett år sedan satt och ammade treveckorsversionen av Lovis och var avis på alla som kunde rejsa och längtade fruktansvärt mycket efter min vanliga kropp, efter att vara stark och orka köra cykel och kände en oerhörd tacksamhet över att jag är där jag är nu. Och enorm tacksamhet över att Jimmy och min familj supportar mig så jag kan träna.
Men störst av all tacksamhet någonsin är den jag känner över att få kramas med ljuvligaste Lovis direkt efter målgång. Och att få krama om henne varje dag – att vara mamma är slitigt men ljuvligt och väldigt, väldigt roligt.
Nu är det dags att pyssla om hojen ordentligt och säga hejdå och summera en post-partum säsong med ojämn men ljuvlig och rolig cykling.