Tisdag

Tisdag. En alldeles vanlig men kanske ändå en aning ovanlig tisdag börjar närma sig sitt slut och här är fem fina saker jag gjort idag:

  • Varit på biblioteket med Lovis, det var första gången hon var där och hon älskade det. Ungen tokgillar böcker och vi lånade hem några nya med tjocka pärmar. Guld!
  • Bollat idéer och kompetens. Fått självförtroende och input. Tagit ett beslut som pirrar. Och som känns bra i magen.
  • Gått omkring med en överpepp förväntan inför morgondagens träningstävling med IKHP. Maxpuls och varvbana – längt! (Vilat upp benen i hängmatta kan tilläggas, måste vara ett vinnande koncept väl?)
  • Delat en liter jordgubbar med Lovis.
  • Pussat en svettig älskling som kom hem efter ett långpass på racern och rapporterade starka ben.

Bra tisdag ändå!

Ränneslättsturen 2018: en pannbensbyggande och inte så cool comeback i långloppssammanhang

Nu blir det race report – det var ju ett galet tag sedan jag fick skriva race report från långlopp. Förra året vaggade jag omkring på Ränneslättsturen med tjockmage och foglossning och längtade efter att få rejsa långt igen och nu äntligen har jag gjort det. Med mer betoning på igen än rejs – det var ungefär som när jag började tävla långlopp: långsamt, slitsamt och oerhört tufft. Att jag tog mig runt kommer jag att vara stolt över länge! FOTO: Cykelkanalen.se

Första långloppet post partum och jag slarvar med uppladdningen.

Efter många år med många rejs har jag ett vinnande koncept för uppladdning som brukar funka och jag vet inte riktigt hur jag tänkte att det skulle funka utan det när det var dags för mitt första långlopp postpartum. Jag gjorde alla fel. Jag la mycket energi dagen innan på att jaga omkring efter en bra middag till gästerna som skulle stanna över natt och hänga med till Eksjö. For runt och köpte sik och jagade efter rätt sorts lokalproducerad glass och åkte en extrasväng för att köpa mitt lokalproducerade favoritbubbel. Förstås väldigt roligt fix – men det tog mycket tid och energi som kanske varit smartare att lägga på uppladdning och cykelvård – skulle ju provkört mina nya däck och stansat dem men prioriterade inte upp det.

Middagen kvällen innan blev sen, jag var inte i säng förrän midnatt och det utan nedvarvning och med ett par glas vin i kroppen blev sömnen kaos, jag lyckades slumra ett par timmar på sin höjd. Ibland försöker jag mig på att vara som folk och dricka ett glas eller två och det funkar bra men för det mesta slutar det med att jag får ångest. Massor med ångest. Och så går det ett år tills jag försöker i näst. Att testa dagen innan lopp var ju oerhört puckat. Jag hade ju liksom smyghoppats på att det skulle kännas lite som 2015 när jag gjorde pallen men det visade sig bli mer som 2013 när jag just blivit sjukskriven för utmattning och kom sistare än sist.

In i fållan i sista sekund

Vid frukosten försökte kroppen berätta att det var en dålig idé att dra iväg och slita skog i åtta mil. Jag bestämde mig för att inte köra men ångrade mig och till slut satt jag bakom ratten på väg till Eksjö. Vi kom fram alldeles försent, det blev stressigt och det fanns ingen tid att heja på allt folk jag längtat efter att träffa utan det blev raka vägen till nummerlappsuthämtning och jag hann precis kissa och nåla fast nummerlappen och var på plats i fållan någon minut innan den stängde. Pjuuuuh – för höga stressnivåer, ingen uppvärmning, alla fel. Toppade med att tömma ut en aning för mycket luft ur bakhjulet, något som skulle straffa sig rejält några mil in i loppet när jag pangade ner bakhjulet oförsiktigt på en sten och fick en smygig pyspunka.

När starten gick var det trångt och hetsigt. Jag kände mig så sjukt rädd och tog inte hjul på någon utan släppte och försökte safea mig fram. Hamnade väldigt långt bak i fältet med ben som kändes oerhört långt ifrån den där uppåtkurvan jag upplevt länge. Jag har haft någon skit i systemet en vecka och helvilat från träning, kanske var det lite skräp kvar som i kombination med stressig uppladdning förvandlade pangpang till sirap och pepp till depp. Hur många gånger jag önskade att jag hade haft en Helena med mig som på MTB-Vättern? Oändligt många!

Första stoppet: kolla av klubbis

Jag tog några djupa och dammiga andetag och försökte bli av med stressen och började jobba mig framåt och sakta köra uppåt i fältet. Till slut kände jag att jag faktiskt var med på banan, att det kunde bli lite rejs ändå. Fast när vi plötsligt kör förbi en IKHP-kille som kraschat och ser ut att må allt annat än bra spelade det ingen roll att jag hittat en bra plats i ledet, jag var tvungen att stanna och kolla så att han var okej, annars hade jag kört hela loppet och undrat hur det gått och hur han mådde. Att ta hand om varandra är viktigt och i min värld är det inget snack om saken – det är en självklarhet att stanna och kolla så att en klubbis mår bra.

Det såg som tur var värre ut än det var, IKHP-åkaren hade lite skrapsår och hade tappat andan någon sekund – jag försökte komma ihåg vad det är man ska fråga folk som slagit sig i huvudet och försäkrade mig om att han var okej innan jag klantade mig och höll på att kliva rakt ut i stigen med min cykel, som tur är gick det bra och jag drog iväg igen – rejält nedpetad i fältet.

Pannbensfighten som började redan efter två mil

Det tog tjugo kilometer sedan började hardcorefighten mot trötta ben och negativa tankar. Fighten att acceptera att jag inte fixade att köra snabbare, fighten att övertala mig själv att fortsätta, fighten att inte bryta. Jag har sällan jobbat så hårt med att leta efter pannbenet och ta mig vidare framåt. När jag fick punktering drog jag ändå en lättnadens suck och tog god tid på mig att fixa den. Orkade liksom inte ens försöka laga punkan fort och såg resterande del av startfältet passera. Trötta armar orkade knappt pumpa upp lufttrycket och jag tog faktiskt fram telefonen och kollade på kartan var jag var någonstans och hur jag snabbast skulle ta mig tillbaka till Eksjö. Jag var långt bort på banan och det verkade trassligt att ta sig tillbaka så jag fortsatte ändå.

Dagens mantra & bästa funkisarna

En gång för många år sedan, på Billingeracet i Skövde stod jag och snackade med Niklas från Kolmårdens MTB. Jag hade brutit loppet och han spände ögonen i mig och sa (med härlig norrköpingsdialekt) “man bryter inte ett lopp, man ångrar sig alltid” och det där kom jag att tänka på när det kändes som värst. Man bryter inte. Man bryter inte. Jag ville inte ångra mig, jag hade ju ändå sett så oerhört fram emot att långloppscomebacka. Meningen gick som ett mantra genom huvudet gång på gång – tänk vad fint ändå att något man säger till någon kan komma tillbaka som världens pepp flera år senare. Tusen tack Nicke!

Vi varje depå tänkte jag att det var dags att kliva av. Men – vid varje depå möttes jag av stora leenden och massor av pepp, bananer, påfyllning av sportdryck och hejarop av Ränneslättsturens goa funkisar, vilket gäng. Inte kan man kliva av när människor man inte känner tar sig sådan tid att boosta med energi på så många vis. Jag fortsatte, fastän jag var tröttare än tröttast. En backe till, en kurva till, en meter till och en meter till och en gel till och en ny depå och…ja – kliv, kliv överlev fast på hoj.

Långloppscupen Cykelkanalen RänneslättEnsam, trött och sammanbiten. Foto: cykelkanalen.se

Mentalt arbete: fokusera på det som är bra för att ta sig vidare

När man är sådär sliten och långsam och uppgiven gäller det att fokusera på det som är bra. Hamnar man bland de sista åkarna i ett långlopp och dessutom med rejäl lucka fram får man stigarna för sig själv och slipper köa på tekniska partier som är det jag är bäst på att åka. Jag fick till en del fint flow, jag körde alla a-spår utan problem, de är ju lätta på långloppen, och jag satte ALLA uppförsbackar, till och med de allra grusigaste och jävligaste och brantaste – och det var jag nöjd med, backar är min grej och upp tar jag mig hur jävla trött jag än är. Grusvägssträckorna var en plåga och en riktigt stor utmaning, att köra grus utan klipp är så träligt och hjärnan gnällde om att det är tråkigt när det inte är stig – fick gång på gång påminna mig om att det är bra att träna på det man tycker är tråkigt och att jag fick till världens bästa snabbdistans och massor av egentid på köpet. Om jag kliver av, när tänkte jag tillexempel då att jag skulle få till bra mängdträning utan bebis inäst?

Tårar i tio kilometer i timmen och enormt mycket stolthet

Den sista milen var en plåga. Benen krampade och det vände sig i magen, jag hade kväljningar och kräkaskänslor och fick inte i mig mer gel och kunde knappt svälja sportdrycken, det var bara så kladdigt, sötsliskigt och kvalmigt. Huvudet värkte, kropppen protesterade och vid några tillfällen rann det tårar bakom spegelglasen i brillorna. Den sista biten in mot upploppet gick det i tio kilometer i timmen, det fanns INGET kvar att ge.

Cykeldatorn visade 4.20 i rulltid, jag har inte kollat resultatlistan men med punka och vurpkollstopp lär det ju ha blivit uppemot fem timmar och väl i mål kröp jag ihop på marken och grät. Man får gråta när man kämpat med psyket och kroppen i femtioåtta kilometer. Man får gråta när en comeback inte kändes så cool och bra som man hoppats på. Man får gråta när man trots allt är jävligt nöjd med att ha tagit sig runt och dessutom kört sin längsta distans sedan man födde barn.

Att komma tillbaka måste ju vara jobbigt – att kämpa är ju en del av att hitta formen.

Jag kör förbannat bra tekniskt och jag är grym på backar och har gjort bra ifrån  mig på korta teststräckor, det har hänt mycket med XCO-benen sedan jag premiärade i Ulricehamn i våras och om jag får till lite distansträning är jag snart tillbaka där jag var innan Lovis kom. Såhär i efterhand, med en natts hyfsad sömn i kroppen är jag något så in i bängen stolt över att jag plockade fram pannbenet och fullföljde. Att komma tillbaka till tidigare form är inte enkelt – att kämpa är en del av det och igår gjorde jag ett hästjobb på den fronten.

Loppets plus och minus:

Pluspoäng Ränneslättsturen: magiska stigar, så himla mycket kul och flowigt att köra, det är en rackarns trevlig långloppsbana. Och grymt trevliga funktionärer.
Minuspoäng: Folk som inte gör vettiga omkörningar, hur svårt ska det vara att säga “höger” eller “vänster” och köra om smart och snyggt. Idioter! Och minuspoäng för starten – hur svårt ska det vara att få till en bra damstart? Startar herreliten, vänta femton, starta damernas tävlingsklasser – vänta en timme, starta motionsklasserna. En timme längre tävlingdsag för funkisarna men en timme som skulle vara väl investerad i sportens framtid.

Och nu då?

Jag är inte sugen på mer långlopp just nu, jag tror cykelvasan får vara till ett annat år. Jag längtar dock efter XCO, hjärtat bankar hårdare än någonsin för att rejsa teknisk varvbana. Tyvärr blir det inte Östersund, mammaledigbudgeten tillåter inte några större utsvävningar och vi behöver vara hemma och fixa med renoveringsprojekt. Jag kommer att köra XCO-loppen som går hyfsat nära till hösten och så ska jag köra Ceres Challenge med grymma Marie och Jenny i slutet av augusti. Och viktigast av allt – jag ska fortsätta leka fram form och teknik och njuta av att jag har fått min kropp tillbaka efter den där jobbiga graviditeten. Och så ska jag busa med mitt fina barn – henne tänkte jag mycket på under loppet igår, jag längtade efter att få krama henne och det är så coolt – man längtar alltid efter sitt cykelfrö.

 

 

 

Fem favoritprylar

Ska vi lista våra cykliga favoritprylar? Vi var överens, vad kul – fem favoritprylar kör vi – Sara, Helena och jag. Och sedan står jag där i vårt garage och undrar hur i hela friden jag ska kunna välja mina fem absoluta favoriter bland alla kära cykelprylar.

För cykling – det är en prylsport och man kan alltid skaffa sig en till pryl som på något vis gör träningen eller vardagen som cyklist enklare, roligare och viktmässigt lättare. Och jag vet en sak säkert – när det gäller min sport är jag inte beredd att prylbanta enligt rådande bloggtrend, never ever – jag älskar cykliga prylar.

Jag plockade snabbt fram fem grejer som jag gillar mycket och som var lättillgängliga (barnet hade sovstund = snabb bloggtid för mig). Jag skulle kunna göra samma lista med fem andra grejer och fem andra grejer och fem andra grejer, men just nu föll valet på dessa. Utan inbördes ordning.

  • Bike Focus-linsen i mina brillor. LOVE it, de sätter ett lyckofilter på vilken grå dag som helst och allt blir så himla fint genom dem. Har inte kört med några andra sedan jag fick hem dessa.
    Xkross by Sziols
  • Verktyget för att låsa upp kedjelås. Alltså, man behöver inte ett sådant här – det går att pilla upp kedjelåsen ändå, men det blir så himla mycket enklare att ta av kedjan inför storrengöring med en sådan här darling. Kan vara så att jag gillar det extra mycket för det är ett av få verktyg jag köpt alldeles själv. MIN kedjelåsupplåsare. Hjärtögonemoji. (Jo, klart vi delar på alla verktyg och köper mycket ihop men den här är minsann min egen, det är viktigt med egna grejer ju).
    kedjelås
  • WD40. Funkar till allt. Och vi kommer för all framtid fnissa åt när min mamma gick in i en cykelaffär och sa att hon ville köpa en sådan där olja med lika bra pip som Jimmy har. Jag har förresten WD40:s cykelprodukter också, fick dem istället för blomma när jag höll workshop för Stigcyklist på cykelmässan men har inte provat dem ordentligt. Men WD40 alltså. Vajrar, kedja, knak – älsk på WD40.
  • Mina trådlösa hörlurar. Miiego M1. Ibland kör jag med musik i öronen och just nu provkör jag dehär lurarna. Har kört en del med Miiego Al 3 Freedom som också är bra men de här seglade snabbt upp som favoriter. Bra ljud och enkelt att byta låt även med cykelhandskar och det funkar att snabbt pilla ut en lur ur örat om man kör på trafikerad väg eller behöver höra bra. Har ljudet i de här lurarna att tacka för några av mina senaste KOM. Dammiga på bilden eftersom jag drog upp dem ur ett fack i barnvagnen där de låg sedan förra prommisen. Trådlösa hörlurar
  • Multiverktyg. Evig kärlek till multiverktygen som räddar så många knasiga situationer på träningar. När sadelstolpen plötsligt åker ned, när kompisen behöver dra åt sina spd-pedaler, när något går sönder eller knakar. En är ute och cyklar utan multiverktyg, punkt. (Vet någon var jag lagt mitt gröna favvoverktyg förresten? Jag har slarvat bort det!)Multiverktyg

Vardagslyx deluxe: att bara få skrota runt en morgon

Jag har haft världens lyxigaste morgon. En sådan där morgon som jag brukade ha innan jag blev mamma, då självklar men nu alldeles ovärderligt megadeluxelyxig. Den enda skillnaden är att jag låg och drog mig en stund med en gosig unge i famnen innan jag langade över gosig unge till sin pappa och somnade om för mig själv. Sovmorgon. Lyx.

Sedan fick jag huset för mig själv när Jimmy och Lovis stack och handlade och jag tog en lång dusch, drack kaffe långsamt och skrotade omkring och drog ut på hela frulleproceduren riktigt länge, sådär som jag gillar att göra. Gjorde äggmackor och havregrynsgröt, svarade på några meddelanden och mejl och drack kaffe i favoritmugg från Källa Keramik på Öland.

Underställstischa, favvoshorts och rufsigt hår och lite tid alldeles för mig själv – tänk att en ska behöva klämma ut en hel unge för att verkligen kunna uppskatta lyxen i att få skrota runt alldeles i sitt eget tempo en morgon. Nu sitter jag och försöker jobba igen min mejl och messenger. Och min att-göra-lista, det är mycket material som ligger och väntar på att bli ompysslat, saker tar helt enkelt längre tid när man är hemma med barn och inte har skärmtid som vanligt. Ni vet – allt har sin tid och just nu är tyvärr inte en tid då jag hinner med att svara genomtänkt och personligt på frågor om vilken cykel du ska köpa eller hur man hittar mina stigar. Men de flesta svaren finns någonstans på bloggen – knappa in det du letar efter i sökrutan och kom ihåg att jag blir glad för alla mejl, meddelanden och kommentarer även om det inte finns möjlighet att svara.

 

 

Hemmafix: äntligen takmonterade cykelställ på Volvon igen

Vet du hur svårt jag haft att hitta vår bil på stora parkeringar lately? Hur svårt som helst – jag känner inte igen den om det inte sitter cykelställ på taket. Av någon outgrundlig anledning har vi kört utan ett tag nu, kanske för att jag var på smällen förra sommaren och vi inte körde så mycket cykel som vanligt och för att vi väntat på en adapter till boost-axeln på scott-hojarna, det behövs till takstället där man tar av framhjulet. Men nu äntligen har vi monterat på våra takställ. Vi har ett Thule Outride (framhjul av vid montering) och ett Thule Proride (båda hjulen på och axel runt ramen). Takställ är så himla smidigt och vi hade en mysig stund i trädgården när vi monterade på det. Lovis lekte hjälpreda och tutade med sin Bobbycar, mycket att stå i.

Midsommar

Plötsligt var det midsommar. Med midsommarväder. Lite sådär kyligt och med ett regn hängandes i luften. Jag cyklade en sväng på förmiddagen och på kvällen kom Lovis mormor med smultron på strå och vi åt sill och potatis och kurade i uterummet under infravärmen. När mamma åkt hem och bebisen somnat tände Jimmy och jag i kakelugnen och kröp in i ett soffhörn och tittade på en film. Det var ungefär hur längesedan som helst vi tittade på film ihop, här hemma är TV:n sällan på, och det blev en helt perfekt midsommarafton.

 

Nytt på youtube: snabbt som f-n nära kanten av Grännaberget

Ni vet när man säger “Ride it like you stole it”? Inte så schysst att ta till en stulen cykel men det är ju inte det man menar, nej – man snackar ju om att köra riktigt fort. Sådär som jag kör nu – jag kör faktiskt fortare, säkrare och snyggare än någonsin. For real! Det är så himla coolt. Jag får inte riktigt till hopp men jag har hittat så himla mycket självförtroende och får mer pangpang i benen för varenda pass. Särskilt bra kör jag stig som jag känner väl (förstås inte konstigt) – jag ligger på som en skållad råtta emellanåt.

När jag drar ut på pass nu drar jag igång Strava-appen i telefonen – men jag har ingen koll på hur fort jag kör, hur långt jag kör eller vilken puls jag har. Jag bara gör det jag bestämt mig för att göra, vare sig det är att klättra ett visst antal backar, köra fort i en timme eller köra en viss slinga. Jag har en klocka på armen för att hålla koll på tiden för annars skulle jag kunna vara ute och köra hur länge som helst för det är så himla kul och det flyter på så bra just nu.

Nästan varje gång jag stoppar Strava och kollar hur jag kört efter ett pass sitter jag och fånler. Ride it like you stol it GrännabergetJag är så jäkla bra. Jag har kommit tillbaka så himla bra efter graviditeten – utan träningsschema, utan strukturerad vinterträning, utan plan. Det är fantastiskt och jag njuter något så in i bängen av detta. Kolla filmklippet så fattar du. Wroooooom, ride it like you effing stole it!

P.S. Den som stjäl en cykel kommer inte till himlen. Bara så vi har det klart för oss.