Pre-race med minihejaklacken

Jomen jag hittade ju några bilder jag tog innan loppet i söndags – hade alldeles glömt bort att jag hade min kompaktkamera med mig och att jag tog några snabba med den. Det var rackarns fint att ha den där lilla hejaklacken och hennes fantastiska pappa med sig till tävlingen. Att vara familj med dem är så magiskt bra. Att vara på tävling med dem innebär lite nya bestyr, jag fixar med cykel och cykelfröpappan med supervagnen och så blir det matning och blöjbyten mitt i allt ståhej. Gillar’t.

 

XCO comeback

Varje tramptag gjorde mig starkare, varje kurva bättrade på tekniken, varje liten backe bättrade på flåset och varenda hejarop från klubbisarna i IKHP gjorde mig lycklig. Det var BRUTALT jobbigt att rejsa XCO igen men också alldeles vansinnigt roligt.

Ulricehamnstävlingen är ett nytillskott i Västgötacupen och det var verkligen topp att tävla på en ny bana. Rolig bana dessutom. Och damerna fick separat start – vi hade banan helt för oss själva, det är verkligen guld, en stor eloge till arrangören för det. Jag gillar grabbar, oh vad jag gillar att hoja med grabbar – men det är skönt att få tävla utan att bli varvad av herrarnas tävlingsklasser. Det blir verkligen på damernas villkor då – jag vill se mer av sådant. Och stämningen i fållan sedan, hur kul som helst med lite nervöst pepptalk minutrarna innan start.

Jag minns inte riktigt när något kändes så brutalt jobbigt senast. När starten gick hann jag fundera över att det inte gick så snabbt som jag hade för mig att det brukade gå i en start men det ordnade sig fort för jag hade absolut inte en chans att hänga med tjejerna i täten. Poff sa det och så var de borta.

Jag jagade så gott jag kunde och hade korn på några bakhjul ett tag men det höll sig inte det heller, jag tappade och dessutom sa det knak och brak i min sadel efter första varvet (det kan ju varit så att jag skruvat och justerat och fipplat strax innan start och inte dragit åt ordentligt, ehum) så jag körde med en aning mindre skön sittställning. Tog det som lite mental träning – att göra det allra bästa av mindre snabba ben och att bita i fastän materialet inte var helt perfekt. En aning sned sadel gjorde nog inte många sekunder på tiden ändå – men att fortsätta var gott för pannbenet.

Någonstans halvvägs igenom mitt sista av de fyra varven hör jag speakern säga att det bara är mig de väntar på, det var bara jag kvar på banan. Jag fnissade lite och tänkte att det är precis som när jag började tävla – jag var alltid sist och på långloppen hade de ofta börjat plocka ihop när jag väl masade mig i mål. Herrveteranerna stod och väntade på att bli ivägsläppta när jag kom in på målrakan, allra sist men med vinnarkänsla. Jag körde inte snabbt men jag körde bra och framförallt körde jag igen, första rejset efter bebisleverans och ett lyckligt leende på läpparna – check. Och så himla kul att min goa vän och klubbkompis Marie körde riktigt bra och knep en andraplats.

Det blev en pallplats i D30 av det hela och Lovis fick följa med upp på podiet. Fin känsla. I övrigt hade jag väldigt mycket fokus på att göra det som skulle göras och glömde bort att fota, sorry för det!

Närgånget: min sprillans nya Scott Centric Plus

Om man varit i backen med sin hjälm ska man skaffa en ny för då har den gjort sitt och just så var fallet med min gamla hjälm. Och behöver man piggas upp ska man minsann unna sig något riktigt fint från sin local bike shop och något riktigt fint det är en minsann Scott Centric Plus. Den väger typ ingenting, är den skönaste hjälmen jag provat och är riktigt snyggt mattsvart. Och så har den mips – en dunderbra säkerhetsgrej som jag inte hade i min gamla hjälm men som jag önskat mig.

Det är förresten den absolut finaste hjälm jag någonsin haft, ser fram emot att prova den i morgon. Förstås ska jag klistra en Sportsonklibba på den innan den får komma ut i skogen, det är ju liksom ingen hemlighet att det är Sportson i Jönköping som gör det möjligt för mig att cykla på det absolut bästa materialet och det är ingen hemlighet att jag är så in i bängen glad för min cykelsponsor. Men nu var det ju hjälm vi snackar om. Visst är den fin? Älskar det mattsvarta. Och vitsipporna hörrni, visst är de ljuvliga? Bra cykelprylar och vitsippor – det är materiell lycka på mitt vis.

Scott Centric Plus Scott Centric Plus

Att byta startlinje i sista sekund – hjärtat vill ju köra XCO

Jag skulle varit på väg till Stockholm. Hämtat ut en nummerlapp till Lidingöloppet. Peppat och taggat för mitt första Lidingölopp som jag varit anmäld till länge. Och pepp på länge. Hejat på folk jag sett fram emot att träffa. Som bloggkollegorna i She Rides tillexempel. Och massa annat fint folk. Fast jag är inte alls på väg till Stockholm. Jag sitter hemma på torpet med en stor kopp te och myser medans familjen sover.

Just nu måste jag prioritera det enkla. Det nära. Och framförallt det som gör att hjärtat slår trippla lyckovolter och de där lyckliga volterna får jag just nu av rötter, kurvor, stora stenar mitt i vägen, stenkistor och drop. Hjärtat vill köra XCO. Hela själen vill köra XCO. Varenda molekyl i mig längtar efter teknisk stigcykling och fullt mjölsyrapåslag. Jag kände det när vi var i Ulricehamn och rekade bana – jag kände hur hela jag liksom vaknade till liv litegrann. Hjärtat bankade hårt och lyckligt och jag har bestämt mig – jag ska köra deltävling i Västgötacupen på söndag istället för Lidingö MTB på lördag.

Det är inte klokt vad jag gillar stigcykling. Det är inte heller klokt hur tungt det är men det gör ingenting – jag ser så himla mycket fram emot att jobba mig igenom varven med nummerlapp i Ulricehamn till helgen.

 

Hur mår du?

Hur mår du? På riktigt nu. Inte sådär – “jotack, bara bra, tack, själv” som de flesta av oss svarar på den frågan när vi faktiskt mår raka motsatsen till jotack bara bra. Jag mår inte alls jotack bara bra tack just nu. Jag får jobba stenhårt för att hålla mig över ytan eftersom det allra viktigaste för att jag ska fungera är det jag får kompromissa allra mest med just nu. Om jag inte får sova tillräckligt och träna mycket blir jag deppig. Jag glider sakta ned i en stor ledsenhet fastän jag har precis allt jag vill ha och önskar mig. Särskilt är det brist på sömn som drar ned mig – jag har inga depåer att ta av, ingen reservkraft att plocka fram.

Och så ställer jag till det ännu mer för mig själv när jag mår som sämst genom att inte svara på meddelanden, mejl, kommentarer och telefonsamtal och vara missunsam mot mig själv med det jag behöver allra mest, som om att jag försöker straffa mig själv för att jag inte mår bra hela tiden. För jävla dumt av mig att göra så.

För mig vänder det ofta fort. Strax innan helgen var jag på botten. Botten. Sådär så man inte känner någonting, varken lycka eller ledsenhet. Jimmy drog upp mig såpass att jag kunde kravla mig upp sista biten själv, hjälpte mig att andas, vi tog fram en plan för att lösa det mest akuta på samtliga plan och bara två dagar senare kände jag ett lyckligt pirr igen. Jag undrar ibland hur det är att vara lite lagom – att inte alltid vara antingen på botten eller toppen.

För några dagar sedan ville jag knappt finnas till längre, så outhärdlig var tröttheten. Idag har jag med ett lyckligt bubbel i magen visat min bebis vitsippor och tusenskönor, fått sol i ansiktet och tack vare Jimmy och familj som supportat så jag kunnat ladda med några powernaps och sovmorgnar fått känna mig som jag igen.

Ibland undrar någon hur jag kan vara en sådan supermamma. Jag springer och cyklar och fixar och är utomhus med mitt barn. Tja, jag är ingen supermamma – men jag har ett supercrew till familj som hjälper mig när jag inte räcker till och jag har ett gäng verktyg att ta till när kriser och dippar kommer. Det gör dem inte mindre jobbiga men jag vet att det går över, jag vet att det fixar sig. Jag vet att det bara är en tidsfråga tills “jotack, bara bra” faktiskt kan vara ett ärligt svar igen. Ibland lite kortare tid, ibland lite längre – men det går alltid över, allting blir alltid bra igen.

Bancheck i Ulricehamn

Vi har varit i Ulricehamn idag och rekat bana tillsammans med fina vänner och barn. Två uppsättningar cykelföräldrar, två supervagnar, ett gäng barnmatsburkar och fyra hojar. Vinnande koncept. Först rullade farsorna, sedan matades barn och käkades matsäck i Lassalyckans fina värmestuga och därefter körde morsorna.

Det var riktigt kul och banan som ska användas till deltävling i Västgötacupen på söndag boostade mig med cykellycka och självförtroende. Lagom teknisk, roliga a-spår, inga livsfarliga partier och en härlig blandning av nybyggt och old school. Bestämde mig för att nåla fast nummerlapp och rejsa igång säsongen på den till helgen.