Midsommar

Plötsligt var det midsommar. Med midsommarväder. Lite sådär kyligt och med ett regn hängandes i luften. Jag cyklade en sväng på förmiddagen och på kvällen kom Lovis mormor med smultron på strå och vi åt sill och potatis och kurade i uterummet under infravärmen. När mamma åkt hem och bebisen somnat tände Jimmy och jag i kakelugnen och kröp in i ett soffhörn och tittade på en film. Det var ungefär hur längesedan som helst vi tittade på film ihop, här hemma är TV:n sällan på, och det blev en helt perfekt midsommarafton.

 

Nytt på youtube: snabbt som f-n nära kanten av Grännaberget

Ni vet när man säger “Ride it like you stole it”? Inte så schysst att ta till en stulen cykel men det är ju inte det man menar, nej – man snackar ju om att köra riktigt fort. Sådär som jag kör nu – jag kör faktiskt fortare, säkrare och snyggare än någonsin. For real! Det är så himla coolt. Jag får inte riktigt till hopp men jag har hittat så himla mycket självförtroende och får mer pangpang i benen för varenda pass. Särskilt bra kör jag stig som jag känner väl (förstås inte konstigt) – jag ligger på som en skållad råtta emellanåt.

När jag drar ut på pass nu drar jag igång Strava-appen i telefonen – men jag har ingen koll på hur fort jag kör, hur långt jag kör eller vilken puls jag har. Jag bara gör det jag bestämt mig för att göra, vare sig det är att klättra ett visst antal backar, köra fort i en timme eller köra en viss slinga. Jag har en klocka på armen för att hålla koll på tiden för annars skulle jag kunna vara ute och köra hur länge som helst för det är så himla kul och det flyter på så bra just nu.

Nästan varje gång jag stoppar Strava och kollar hur jag kört efter ett pass sitter jag och fånler. Ride it like you stol it GrännabergetJag är så jäkla bra. Jag har kommit tillbaka så himla bra efter graviditeten – utan träningsschema, utan strukturerad vinterträning, utan plan. Det är fantastiskt och jag njuter något så in i bängen av detta. Kolla filmklippet så fattar du. Wroooooom, ride it like you effing stole it!

P.S. Den som stjäl en cykel kommer inte till himlen. Bara så vi har det klart för oss.

Tio saker jag älskar med MTB

MTB är så himla mycket kärlek. Så mycket kul. Så mycket äventyr. Här är tio saker jag älskar med MTB, utan inbördes ordning – bara fritt ur hjärtat:

  1. Fartvind och magpirr när utförsåkningen stämmer.
  2. Känslan av att fixa en brant och teknisk uppförsbacke.
  3. Alla fantastiska människor man träffar tack vare MTB.
  4. Folkfeststämningen på långlopp.
  5. XCO-lopp. Alltså – maxpuls på varvbana med nummerlapp. Magi och misär i ett.
  6. Att varje pass på hojen blir ett vardagsäventyr – man vet aldrig riktigt vad som väntar
  7. Arenan – skogen. Älskar så innerligt att komma ut i skog och mark i kombination med träning.
  8. Att dra på äventyr och upptäcka nya platser runt om i Sverige.
  9. Att det kryllar av ungar på klubbens träningar – det går bra för MTB nu!
  10. Att min passion för cykling gjorde att mina och chefsmekanikerns vägar korsades och att vi blivit en liten cykelfamilj.

Vad älskar du med MTB? Visst är man lite trött på att åka långt till tävlingar, att tvätta leriga hojar och att alltid ha en tvättkorg med sunkiga kläder som väntar – men mest älskar man ju bara hela grejen eller hur? Idag listar även mina bloggkollegor i Östersund, Helena & Sara sina topp tio, in och läs!

Team Mustasch dundrar förbi på gamla riksettan

Vi bor ju alldeles nära gamla riksettan mellan Gränna och Huskvarna, en väg som alla vätterncyklister känner igen. Att kolla på cyklisterna brukar vara obligatoriskt, både att smyga ned om senkvällen eller om natten och heja på alla cyklister som trampar med sina små lysen och förstås att kika på subgrupperna dagen därpå. I år blev det lite annorlunda, småbarnströtta gick vi och la oss så fort barnet somnat och vi hann bara en kort sväng för att kolla de allra första subgrupperna mellan matning och sovstund.

Vi hade bevakning i RaceOne-appen på vännen Anders men blev ändå överraskade av hur fort de körde mellan Ödeshög och Gränna – plötsligt dök Vätternrundans förstabil upp och strax därefter kom mustaschernas motorcykel följt av ett snyggt och snabbt gäng. Behöver jag nämnar hur SUR jag är över att bilden med Anders segertecken blev suddig? Behöver jag därtill nämna att jag är SJUKT sugen på att köra VR fort nästa år? Jag har ju sagt att jag aldrig ska göra det igen.

Vätternrundan Team Mustasch 2018 Team Mustasch

 

Sommarutflykt till Uppgrenna Naturhus

Ibland är mammaledighet så stressigt att man kräks och gråter och har magont och tror att man ska gå sönder av sömnbrist och ibland är det alldeles, alldeles underbart. Det senare var i allra högsta grad applicerbart på en fin utflykt vi gjorde med käraste Lovis-moster häromdagen. Vi åkte till vackra Uppgrenna Naturhus och tog en fika i den vackra glasladan. Sist jag var där låg Lovis i magen och i vanlig ordning var det bra mycket roligare att åka dit med henne utanför magen. Vi åt surdegsgrillor och rawbollar och drack kaffe tills liten skrutta inte ville sitta i stolen längre och vi fick ta oss en promenad runt huset.

Lovismoster och Lovis. <3 

Det känns nästan som i slutet av juli, det är så torrt och gult på fälten.

“Mammaaaaa, ge mig macka dååååå!”

Jeansmamma och jeansdotter.

Liten tjej i stor libbsticka.

Uppgrenna naturhus

Det femte Lovisbrevet: till min dotter på niomånadersdagen

Det femte Lovisbrevet,
Alboga Kvarnskog,
15 februari 2018

Käraste min Lovis,

Du blir nio månader idag. Snart har du varit utanför magen lika länge som du var inuti den men tiden sedan du föddes har gått så mycket fortare och varit så mycket roligare.

Lovisbreven

Du är så liten men ändå ibland så stor och du jobbar stenhårt på att bli ännu större och att lära dig allt som vi som redan är stora kan. Med en beslutsamhet jag aldrig i mitt liv skådat kämpar du på från morgon till kväll med allt du vill lära dig. Du var tidig med att sitta, tidig med att krypa, du har gått länge med din lära-gå-vagn och för bara en vecka sedan, när du var åtta månader och tre veckor, tog du dina första steg. Först två. Sedan tre. Och sedan tre steg om och om igen här ute på Kvarnskogens gräsmatta. Din fantastiska pappa ställde dig upp och när du stod stadigt släppte han och så gick du skrattande mot mina utsträckta armar – det var så oerhört stort och fint att du lärde dig ta dina första steg hemma på gräsmattan en sommarkväll.

Du är aldrig stilla, du kryper och går längs med möbler och med vagnen – men du tycker mycket om att sitta i knä och läsa. Du tar en bok ur din låda och så sträcker du ut den mot mig, mot din pappa eller din moster och tittar med beslutsam blick som liksom inte går att ignorera tills vi sätter oss på golvet och du får komma upp i knäet och ivrigt bläddra fram och tillbaka i favoritböckerna. Vi läser Tittut och Pettson gång efter gång efter gång. Ja, och den om Pappaharen som älskade Barnharen hela vägen till månen och tillbaka och så en bok med bilder på andra bevisar och djur.

Du väger strax över åtta kilo, nääästan åtta och ett halvt, nu och på BVC säger de varje gång vi väger in dig att din kurva har planat men att du följer den fint. Du äter massor av mat men eftersom du håller igång så mycket förbränner du den i rask takt.

Du har nära till skratt och du skrattar mycket och ditt speciella skratt smittar av sig och lyfter humöret på alla i din närhet. Vi har blivit gladare sedan du kom till oss, ditt förtjusta fnissande, dina gapskratt, ditt bubblande skratt när vi kittlar dig, ditt utsöta sätt att rynka näsan när du ler med hela ansiktet och dina finurliga ögon gör att vi ler och skrattar mer än någonsin.

Du gillar jordgubbar och lasange, att vinka till gräsklipparen, att dra katten i svansen, att knapra på majskrokar och att titta på kossorna i hagen. Du tycker om att äta själv och med dina två små bissingar (du var sju månader när sockergrynen tittade fram men jag har inte hunnit skriva Lovisbrev sedan du var ett halvår) tuggar du i dig förvånandsvärt bra av det mesta du får smaka. Du vinkar till allt du gillar och till människor vi möter och din glädje smittar av sig.

Ibland vill du krypa upp i min famn och ha en flaska mjölk mitt på dagen och det är så mysigt, små korta stunder då du vill vara min lilla, lilla bebis igen – innan du kommer på att du var i full färd med att bli stor och känner dig nöjd och kravlar runt och upp och börjar greja med dina saker igen. På nätterna är det också ganska mysigt att mata dig nu och jag tror du tycker det också. Du håller mitt finger hårt och ligger nära, äter dig mätt och somnar om i mina armar. Jag tycker det är lite jobbigt att vakna om natten men jag kommer att sakna det där bebisgoset när du sover hela nätterna varje natt.

Du gillar dina rutiner. Just nu somnar du vid sjutiden och så äter du gärna en flaska på natten men vill allra helst gå upp och börja din dag vid femhalvsex på morgonen. Ibland somnar du om på min arm och sover till sjusnåret och då blir din morgontrötta mamma lycklig. Men – går vi upp tidigt tar jag en tupplur när jag promenerat dig till sömns i vagnen, din första sovstund brukar vara vid åtta-nio på morgonen och då sover du i alla fall en timme innan det är full fart igen. En dag med dig går alltid fort och den är inrutad i mat och sov och mys och jag försöker vara ute så mycket som möjligt och du gillar när vi är det, att härja runt på gräsmattan är himmel.

Älskade, älskade Lovis. Cykelfrö. Världens finaste barn. Tack för att just du kom till oss, tack för varenda dag som jag får vara din mamma. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, att vara din mamma och att vara förälder i team med din pappa, det är det absolut bästa som någonsin hänt mig.

Jag älskar dig till månen och tillbaka igen och igen och det kommer jag att göra i alla mina dagar.

Stora kramar
Din mamma

FAQ: Hur är din Scott Spark RC 900 WC

Hur är den, din Scott Spark 900 WC? Är den bra? Gillar du den? ÄLSKAR att svara på den frågan som jag får ofta – jag gissar att du anar svaret:

DEN. ÄR. SÅ. JÄVLA. BRA. SÅ. JÄVLA. BRA.

Magisk. Episk. Ljuvlig. Underbar. Outstanding. And so on and on an on.

I år sitter jag på en medium-ram igen, efter två säsonger på small. Jag hamnar mitt emellan storlekar hos Scott och körde första året med Sportson som samarbetspartner på en Scale i medium och sedan har jag kört två säsonger på Spark i S. Small-ramen har haft sina fördelar, smidigare kurvtagning tillexempel men jag är så himla nöjd att jag gick tillbaka till medium, jag blir bättre på den.

Jag kör magiskt bra utför just nu. Mycket snabbare än jag någonsin kört, oväntat – men det är som att någonting lossnat och jag trivs verkligen med hojen. Tycker den är lätt och smidig uppför också. Reglaget till lockouten känns inte alls sådär trögt som på sparken för två år sedan (förra året preggokörde jag så lugnt att jag liksom inte kunde hårdtesta) och det är skönt. Jag ska erkänna att jag gillade XTR-bromsarna bättre, i år sitter det SRAM-bromsar på hojen och de är inte riktigt liiiiika bra även om de förstås är riktigt bra. Att köra tjugonio känns också redigt bra, var lite rädd att jag skulle sakna det roliga knixet som är kvar med 27,5 men som jag njuter av att hjulen sväljer en aning mer – just nu passar det mig perfekt.

Jag är snabbare på en hel del korta sträckor än jag var innan jag blev gravid och visst har jag gjort mycket jobb själv men jag får så mycket hjälp av världens bästa hoj. Grymt material gör cyklingen roligare. Hjärtögonemoji och ännu en gång stort tack till Sportson i Jönköping som backar upp mig med grymmehoj.