Gjorde racerpremiär idag. Befriade min fina Canyon från trainerdäck i går kväll (det gick förvånansvärt lätt att få på däcket den här gången – jag tror jag lär mig), och i morse vid åttatiden cyklade jag till jobbet i sällskap av några minusgrader, träd täckta av rimfros, strålande solsken och torr asfalt. Cykelbanorna var bedrövliga men på körbanan var det rent och fint så jag spenderade min pendling med att vara sjukt ivägen för bilister, men de var ovanligt duktiga på att väja ordentligt – det hör ju inte till det man är van vid men var väldigt skönt. Härligt att cykla till jobbet och fantastiskt att cykla hem – körde den långa vägen och njöt av varenda meter!
Onsdag har för övrigt inneburit vattenrehab med Ryggcity-Tobbe hela vintern. De två senaste veckorna har jag inte haft ett dugg ont – irritationen i menisken har läkt fint med lite hjälp av vattenrehabilitering och stabilitetsträning. Att inte ha ont är lyxigt – nu ska jag bara hitta på ett vis att ta igen all missad vinterträning utan att ge mig på projekt i stil med överträning – för jag bara ska köra runt Vättern med snabba tjejer i juni!
Tobbe fotade en jätteglad Elna som kämpar med att inte trassla in sig i plastiga rymdfötter i bassängen. Det ser ju ut som att det är världens party där i bassängen – men nu när knäet är bra passade jag på att kinka lite över materialet när jag inte var upptagen med att se sådär galet glad ut.
