Abloc Winter Challenge 2016 & vintervätternrapporten

Hörrni, ni anar inte vilka bra ben jag hade igår. De var proppfulla med diamanter, de var så tokigt pigga och starka så det fanns inte. Jag behövde inte anstränga mig, jag behövde varken kriga eller kämpa eller ta mig igenom några dippar eller svackor – det var bara grymt starka ben och alla rätt och en ständig längtan att få gå upp längst fram i klungan och dra lite. Att cykla var hur lätt som helst och hela vägen runt Vättern tog jag mig även om jag gjorde det på mitt vis och här kommer en race report från mina etapper i Abloc Winter Challenge 2016. Sorry för kass bilder, jag är inget bra på att hålla på att fota när det är kallt ute och man har händerna ingosade i lobsterhandskar. Tur att jag fick låna den översta bilden som Eskil Laago tagit. Just sådär fint var det! Vill du se fler bilder finns det tillexempel massa fint på Ablocs instagram.

Etapp 1: Jönköping – Karlsborg: start & klungkörning i mörker tills solen gick upp

Jag kände mig knappt vaken när vi rullade iväg från Hovrättstorget i Jönköping. Det var trumpetfanfar som startskott och vackert ljus från marschaller, det var cykellampor som blinkade och det var glittrig förväntan och skön stämning i klungan. Det var dubbdäcksknaster mot torr asfalt och det var härligt att glida iväg genom stan och äntligen vara på väg genom mörkret. Det kändes liksom mysigt på något vis att ligga där i klungan mitt i natten (klockan fem är mitt i natten för mig). En bit framför oss låg följebilen och puttrade med en orange saftblandare på taket och vi letade oss i maklig takt ut genom Jönköping för att jobba på kaffesuget i trettiofem kilometer innan första paus.

Klungkörning i mörker är speciellt. Man ser inte vad man passerar, man ser inte vad som händer framför och man har ingen aning om hur lång nedförslöpan eller uppförsbacken är och det finns liksom inte någon känsla för hur fort det går. Om man bortser från att jag i vanlig ordning kör väldigt försiktigt utför tyckte jag att det gick långsamt. Tokigt långsamt. Det var svårt att bli varm och jag började fantisera om skyltspurter redan efter någon mil. Var nöjdast i världen när jag under den här etappen fick en lång förning uppför så jag äntligen fick lite värme i kroppen. Annars frös jag mest om händerna och längtade efter att byta till varmare handskar – jag var liksom klädd för vara lagom varm med lite flås i kroppen.

Det var ganska mycket tung trafik på vägarna under morgontimmarna. Vi mötte många stora lastbilar och det är ju lite läskigt när de kommer i hög fart och det liksom blir lite sug och svajig vind just efter att de passerat. Det kändes tryggt att ha Abloc-bilen en bit framför och skönt ändå att vi inte hade så mycket tung trafik åt det hållet vi körde, det är enklare med mötande än att bli omkörd.

Efter 34 kilometer var det dags för första depån. Fika & kaffe från Gårdsrosteriets  fina nybygge till kaffejeep i Nätebacken. Kissepaus, banan och lite varmt kaffe satt fint och stoppet var avklarat på tre minuter – sedan satt vi upp på hojarna igen för att rulla vidare mot Karlsborg.

Jag frös så himla mycket eftersom jag var klädd för just hur jag är van att mina långpass känns och jag trodde att det var ungefär så det skulle kännas, men intensiteten var toklåg och när jag inte kom upp i sin normala arbetstemperatur blev det kallt.. Men vad gör det när man vet att solen strax ska gå upp och att det väntar våfflor och varmare handskar och jacka i packningen på Karlsborgs fästning? Inte alls så värst mycket faktiskt.

Solen gick upp, världen blev rosaskimrande och vi såg några älgar som stod och gör det älgar gör på hyggen i gryning: äter granplantor och kikar på vintercyklister. Vi matade på och rullade ned mot vattnet vid Hjo som precis som vanligt var sådär charmigt och småstadsvackert. Det är för övrigt något magiskt med att slänga en blick över axeln och se soluppgången över vackra Vättern, älskar vår stora sjö!

Etapp två: Karlsborg-Djupviksängen 

Just när vi rullade in i Karlsborg kom snabbklungan ifatt oss. De startade från Jönköping en halvtimme efter oss och hade jobbat på bra och det var kul att vi tajmade gemensam fikapaus. Det var våfflor och mingel och klädbyten, det var cykelsnack och cykelsnacks, det var kalla skor som radades upp på varma radiatorer och det var en god kopp kaffe, en banan och lite påfyllning av dricka, godis och energikakor. Stämning på topp, just som den faktiskt var hela rundan.

Här, i Karlsborgsdepån kommer vi till själva grejen med den här dagen för min del. Ibland i livet spelar det ingen roll att man är skitstark i benen och pigg i kroppen om det finns andra anledningar att ta det lugnt och det finns det för min del. Jag är bra tränad och allting stämmer men jag har en liten förhållningsorder att följa och det gjorde jag och vi lastade min hoj på mediabilen och klämma in mig mellan Malin Andersson och Joakim Rissveds i baksätet för att följa klungorna via bil till nästa depå. Tillsammans med resten av mediagänget i Thulebilen såg de till att grymma bilder togs och sociala medier uppdaterades.

Det blev sex roliga mil på härligt krokiga småvägar med fotostopp och cykelsnack. Förstås kändes det tråkigt att missa ett gäng kuperade mil med många krokiga svängar genom vackra Tiveden, men det kändes liksom ändå inte som att jag hade brutit på något vis – jag var med på resan fast på mitt sätt. Att hänga med kreativa människor är ju dessutom alltid inspirerande – och att få tjuvkika lite på Joakims grymma bilder när han drog över dem till datorn i baksätet var superspännande. Jag är helt klart nöjd med den här etappen även om den inte gjordes på cykel.

Etapp tre: Djupviksängen-Vadstena

Vid Djupviksängen var det dags för depå igen. Fika, kaffe, kakor och bananer och jag hoppade ur mediebilen, lastade av min hoj och hejade lite på gänget i snabba klungan som rullat fort från Karlsborg och nu faktiskt började se lite trötta ut. En del i alla fall – där fanns förstås många starkingar som gjorde en och annan egen utbrytning för att hålla värmen. Några från snabba klungan hängde kvar och fikade lite medans vi väntade in det lugnare gänget innan vi hoppade på hojarna igen för att köra nästa etapp, åtta mil till Vadstena. Jag hade bytt till varma och goa lobsterhandskar från vännerna på GripGrap och en min sköna Belle Vinterjacka från kompisarna från Craft och höll mig varm och go’ den här etappen.

Höjdpunkten på väg till Vadstena var ju absolut åtta kilometer frusen grusväg som kom alldeles lagom till att jag faktiskt hade börjat fantisera om flowiga skogsstigar, breda däck och knixiga stenpartier, frusen grusväg var ett fint avbrott mot all asfalt. Jag var förstås tokigt pigg i benen och übernöjd när jag knep en förning – det är liksom det jag tycker är roligt med klungkörning, när man får gå upp och dra. Då känner jag att jag har en uppgift och en mening i klungan och det är skönt att få slappna av och vara den som väljer spår åt dem bakom istället för att koncentrera sig på vad trettio personer framför en pysslar med.

Jag var så pigg att jag lätt kunde legat där ungefär hur länge som helst men det fanns ju fler som ville dra så jag fick snart åka ned i ledet igen. Sedan följde asfaltssträckor med rätt mycket isfläckar och jag tjurade ihop lite över att jag tycker isfläckar + klunga är läskigt så jag låg långt bak med lite lucka istället för att ligga med på rulle. Alltså ni förstår ju varför jag inte tävlar i landsvägscykel.

Hursom – det var gott snack och det var trevligt rull och det var snustorra vägar och vi fick världens d-vitaminkick av solen som stod lågt och strålade rakt mot oss. Ljuvlig grej egentligen, att spendera varenda dagsljustimme utomhus. Vi körde igenom Motala och jag tänkte lite på hur det var sist jag cyklade där – 2012 när vi var sextio tjejer som rullade ut i en klunga för att köra fort som f-n runt sjön ihop. Det känns så länge sedan.

När vi närmade oss Vadstena dalade solen och vi såg stadens torn och tinnar avteckna sig som svarta siluetter mot en orangeröd himmel. Magiskt på något vis att rulla in mot en stad sådär när mörkret föll.

I Vadstena fick vi käk och kaffe på Starby Hotell. Det värmde verkligen att sleva i sig en tallrik potatismos och god gryta och runda av det med något varmt och dricka. Vännerna som skulle cykla vidare mot Gränna bytte underställ och värmde fötterna, jag tog av mig skoskydd och drog på mig lite överdragskläder istället.

Etapp 4: Vadstena – Gränna

Jag konstaterade i Vadstena att benen förstås forfarande var alldeles för pigga men att läget var detsamma som i Karlsborg – jag är liksom tvungen att följa förhållningsorder och där hade jag cyklat klart för dagen. Tänk, jag trodde aldrig det skulle hända – att jag skulle välja att inte cykla mer när benen var pigga.

Vi lastade min cykel i servicebilen och jag hoppade in i en av Abloc-bilarna för att följa mina vänner i klungan mot depån i Gränna via bil istället för på sadeln. Önskade att jag kunde lånat ut mina pigga ben till de som var trötta, för nu var det flera i gänget som var slitna och trötta – inte så konstigt efter så många mil med dubbdäck och vinterhoj. Det fanns så många kämpar där i klungan, ni anar inte. Och så fina ledare – Calle, Carlo & Jonas tog så fint hand om allt för att det skulle flyta fint och bra hela vägen. Grymma.

Etapp 5: Gränna-Jönköping med duschdepå hemma i Alboga

I Gränna vinkade jag hejdå till klungan och följebilen och blev upphämtad av Jimmy. Vi körde hem till Alboga och jag hoppade in i duschen och stödmatade mig själv med en påse Ahlgrens bilar innan jag satte mig i bilen och tog snabbaste vägen in till stan för att hinna se klungan köra i mål efter över trettiotvå mil runt sjön, efter en resa där jag var med i klungan i arton mil.

Jag fick förresten någon kommentar efteråt, från en person som inte själv cyklar över huvud taget – om att jag borde kört hela sträckan. Personen undrade om jag inte tyckte det var pinsamt att driva en cykelblogg och inte fullfölja. Om jag bet mig i läppen och tvingade fram ett leende och gick därifrån så fort jag kunde? Japp. Det var ju inte en tävling, det var en upplevelse och den upplevelsen är jag toknöjd med och jag tänker att man ska vara otroligt försiktig med att bedöma huruvida någon annan borde gjort något på ett annat sätt för man vet inte vad som händer bakom kulisserna.

Målgång och eftersnack

Det samlades en fin skara nära och kära och cykelkompisar som väntade på cyklisterna i marschallernas sken. När vi äntligen såg dem komma inrullandes mot Hovrättstorget var det pirrigt och bubbligt i hela kroppen – så kul att se att så många körde hela vägen runt. Så många grymma insatser, så mycket härligt klungsnack, så himla fint fixat från start till mål av Abloc-gänget och vilket episkt väder vi fick. Förra året var väl episkt och för alltid en snackis eftersom det var snöstorm men årets runda var episk eftersom den bjöd på en riktig bra sorts vintercykling – torrt, soligt och temperatur mellan två minus och två plus.

Abloc Winter Challenge 2016 avslutades med käk och eftersnack och prisutdelning på Vox Hotell. Och vilken dag sedan. Och vilken höst det blev – för mig har det som Abloc-gänget fixat under hösten varit höjdpunkter att se fram emot och motivation att ta mig samman, fokusera på att livet går vidare och komma ut på cykeln när jag behövt det som allra mest. Prologen fram till Winter Challenge har varit krishantering och inspiration av allra, allra bästa sort.

Förresten – ni behöver inte oroa er, vi är inte färdiga med vintercykelsnacket ännu, det kommer mera!