Mitt soffbord just nu. Tittdjuret, öronpropparna, asken till amningsnappen, kaffet som kallnat i mugg från Källa Keramik och vissnande blommor.
När jag äääntligen bar upp mitt sovande barn till loftet i natt, efter en lång kväll med öronproppar, pysventil, magmassage och hjärtskärande cykelfröskrik – det gör ont när bäsisar har ont i magen – när hon äntligen somnat, ja då trampade jag rakt i en kattspya.
Sovande barn i famnen, blött torrfoder och en halv uppkräkt mus under foten, en hjärna söndrigt trött av de senaste veckornas sömnbrist och lite avundsjuka på cykelfröpappan som fick sova igenom spektaklet på vår för dagen nyinköpta supersköna bäddmadrass (han ska ju upp och jobba, då får man sova sig igenom nätterna)- det blev för mycket.
Jag lade försiktigt ned det sovande barnet i babynestet och rusade sedan nedför trappen och låste in mig i badrummet och stannade där tills tårarna tog slut. Funderade på att auktionera ut kattskrället till lägstbjudande och avsäga mig mammarollen i en vecka för att rymma hemifrån och ta in på dyrt hotell och sova ut men tog mig samman, torkade tårarna och gick upp och la mig bredvid barnet och pappan och fick hela två timmars obruten sömn innan det var dags att ta nästa långsittning med nattamning.
Det blev några tårar till om morgonkvisten men cykelfröpappan gav bäsi en flaska innan han gick till jobbet och vi somnade om och sov tre timmar till, alldeles lagom för att ta sig samman och mäkta med en dag till som spädismamma. Jag har sällan varit såhär trött. Eller såhär uppgiven på katterna, både den som spydde och den som protestkissar på mattan gång på gång. Eller såhär avis på någon som får sova. Eller såhär utmattad utan att vilja byta bort situationen – för plötsligt ler mitt fina barn mot mig och då är allting glömt och förlåtet.
Och vid lunch dök min fina syster Helga upp med en laddning av mammas goda mat och till frukost åt jag köttfärslimpa med potatis och lingon och en nöjd moster fick avlasta en stund. Hon lyckades med konststycket att mysa både katt och bebis och plötsligt kändes ju livet riktigt fint ändå. Och vem vet – inatt kanske jag får sova dubbelt så mycket.
8 comments
Förlåt att jag skrattade åt kattspyan och den uppkräkta musen men… ja, nej. Förlåt. Hoppas du får sova en sväng snart.
🙂
Det var meningen att skratta åt, annars hade det ju varit helt utan mening att jag ställde mig i den även om det inte var kul just då. ?
Mammor som ska vara hemma och orka ta hand om liten spädis behöver också sova! Även på natten!
Jag känner igen det där. Verkligen! Uppgiven mamma som aldrig får sova. Två år snart. Det vänder vid tre sägs det. Känns väldigt långt bort…
Förstår inte hur jag orkar. O jobbar dessutom. Fast jag orkar nog egentligen inte. Det bara går av sig självt. Upp på morgonen. Byta blöja. Frukost. Dagmamma. Jobba jobba. Äta lunch. Jobba mera. Hämta hos dagmamma. Fixa middag. Leka leka. Tvätta. Duscha barn. Nappflaska. Pyjamas på. Natti natti med sång o saga när jag orkar. Sova. Vakna. Skrik. Trösta. Sova. Vakna. Skrik. Trösta. Sova. Vakna. Skrik. Trösta. Väckarklocka. Nej! Trött. O så börjar dagen om igen.
Ledig imorgon. Lägga barnet senare för att få sova längre. Det funkar absolut inte men provar varje gång ändå.
Finaste lilla trollungen. Min älskling. Mitt allt. Mamma orkar. Pappa orkar.
Tack Elna för att du är så ärlig i det du skriver. ÄNTLIGEN en mamma som vågar berätta hur det verkligen är.
Jobbigt, men så underbart.
Om några år kommer vi få läsa om Lovis som tonåring som sover hela dagarna 😉
Fast pappor som jobbar måste inte sova hela nätterna alla nätter. Stödmata med flaska på natten går också (såg att ni börjat – smart val, det sliter att inte få i dem tillräckligt!) . Kram!
Åh, början kan vara så överjobbigt tuff.
Och, sömnen kommer bli bättre (lovar!) men jobbigt mellan varven, eller ofta, är det med bebisar. Och barn.
Låt pappan ta hel natt (eller så länge det går utan sprängande bröst) – man pallar jobba med bristande sömn, också. Kämpa på med liggamningen. Att slippa gå upp för nattmaten är guld värt.
Och så inga kissblöjor på natten, bara byten vid kris!
Kram, du är grym!
(Obs, jag gråter ibland av trötthet/uppgivenhet fortfarande)