Tänk hur snabbt mammarollen förändras. Inte bara mammarollen förstås, även papparollen och hela föräldragrejen, oavsett om en är mamma eller pappa.
De första veckorna var jag ett vrak som överlevde dag för dag i en dimma (med rosa lyckoskimmer) av allt som gör ont efter en förlossning – från eftervärkar till pirayabettet när en hungrig bebis lyckligt morrar till över att ha hittat bröstet och sedan hugger tag med förvånansvärd kraft i en stackars bröstvårta som inte hunnit vänja sig vid konstant misshandel.
Just i början var vissa saker oerhört stora och svåra på ett nybörjarvis. Att amma, att gå på toa, att gå en första kort promenad – allt var så stort och tröttande. Sömnbristen var så slitsam och kroppen gjorde så ont och jag var så trött i kroppen efter graviditet och maratonförlossning. Tror jag skrev något om att det inte var förlossningen utan allt efteråt som kändes som ett maraton eller snarare ett varv runt Vättern.
Andra saker var inledningsvis enkla. Lovis bestämde och visade oss, vi anpassade oss och åkte med. Hon åt när hon var hungrig och hon sov när hon var trött. Däremellan bytte vi blöja och jag försökte hinna med lite vardagsgrejer som att gå på toa fort som fasen innan det var dags för mat igen. Det var enkelt att förstå henne och vad hin behövde.
Trött men lycklig mamma. Och trött men lycklig pappa som i vanlig ordning inte är så imponerad av att vara framför kameran.
Nu, bara nio veckor senare, är det ombytta roller. I takt med att omvärlden blir påtaglig och hon är mer medveten och får mer personlighet för varje dag är det som att vi måste gå in mer och mer och hjälpa henne och förstå henne. Se till att hon äter när hon behöver och hjälpa henne hitta sätt att somna när hon är tokigt trött.
Vi har gått från att ha skojat om att hon är chef över oss till att faktiskt kliva in som föräldrar på riktigt. Felsöka, förebygga, ta hand om. Gärna värma en flaska innan hon blir panikhungrig (den är svår att lyckas med och trettio sekunder microvågsugn är aldrig så långt som när en bebis vill ha mat). Gå på promenad vid rätt tillfälle för att söva henne när hon är övertrött av att försöka hålla sig vaken till varje pris – det är som att hon inte vill missa något av allt det nya. Felsöka och justera.
Det är spännande att vara förälder. Det är föränderligt och lärorikt, emellanåt superjobbigt men för det mesta alldeles, alldeles underbart. Och jag tänker att man kanske aldrig blir expert på att vara förälder men att man blir expert på att felsöka och hitta på och lösa. Vad tror ni?
5 comments
Expert blir man inte, det kommer svänga hela livet. Mina barn är 12 och 10 och vi felsöker fortfarande för att hitta lösningar på små och stora problem. Däremot kommer man vara en stöttepelare genom hela livet. Jag vill vara en förälder som de vet de kan komma till i alla lägen och berätta det mesta för.
Härligt att du kommit igång så smått med motionen. Vi vet ju hur bra det är för oss, även om vi är trötta, och endorfiner är ju bland det bästa som finns 😉
Vad bra du skriver, känner igen mig så mycket även om det snart gått nio långa år sen vår första flicka kom till oss! Tänk att det kan vara så utmanande, utmattande och härligt på samma gång, det där med att vara förälder. Och nya utmaningar kommer ju hela tiden. Är nog som du skriver, att man blir riktigt bra på att felsöka och lösa problem med tiden. En grej som jag tycker är skönt att tänka på är att ALLT går över, inga jobbiga faser varar för evigt:)
Vilken himla livsomvälvande grej alltså. Så fint att få följa med i dina tankar och erfarenheter! Jag tror överlag att livet handlar om det där – ständig utveckling och att ompröva, följa med och lära. Och hjälpa varann. Då blir nog det mesta bra 🙂
Förresten, vilken fantastisk headerbild du har. Fastnade i den!
Nä expert blir man nog aldrig. Jag felsöker och justerar fortfarande till en snart myndig dotter. Det bara ändrar skepnad det där med åren. Det är en häftig och i bland jobbig resa man får gå igenom som förälder. Nu kommer andra orosmoment, som hur jag ska hantera att hon ska flytta hemifrån om inte så lång tid ändå. Vem ör jag då liksom? Eller att hon kommer hem och säger att hon ska flytta i hop med sin kille.
Fint skrivet Elna!
Föräldraskap är en konstant utmaning. När man lärt sig “felsöka” 1-åringen, slår 2-årstrotsen till. Och när man inser hur man ska bemöta 7-åringen kommer “tweenien” med sin frigörelse-mini. För att sedan (och där står jag nu) hantera tonåringen och försöka hänga med i oresonliga diskussioner, orsakade av hormoner… Haha!
Så nej, man blir ALDRIG expert!! 😉
Kram M