Sju komma två mil i strösocker

Idag körde jag sju komma två mil i strösockersnö. Eller – faktiskt, det kanske var en överdrift, men ganska många kilometrar sladdade jag runt i strösockrig snö. Jag fick många fina kilometrar på vit och välpackad snö också och alla jag mötte eller körde om såg så ovanligt glada ut, som om alla i hela världen hade en ovanligt bra dag i dag. Sa hej, vinkade från bilar, såg lyckliga ut, höll ut ordentligt när de körde om och tackade med blinkersen när jag signalerat att det var fritt fram att köra om. Sådant gör mig så himla glad.

Jag hade ingen plan när jag stack iväg, jag brukar ju inte ha det utan jag kör på känsla och har ju tillgång till ett magiskt system vägar som gör att det enkelt går att korta och länga för att få till rätt tidsmängd. Idag körde jag dock bara fram och tillbaka – tre och en halv mil till lilla samhället Ödeshög. Där tog jag en snabb fika innan jag vände hem igen.

Den första halvan av passet körde jag i makligt och perfekt distanstempo – andra halvan gick lite fortare för jag fick lite mer bråttom hem än jag tänkt. Himlen var mörk och jag hade radio i ena örat men hörde faktiskt några fågelkvitter i andra örat. Det är inte klokt – nu är februari här, vårvintern minsann, vad fint det ska bli – extra pepp på nästa helg när vi kör kick-off med teamet!