I mitt Guided Heroes-gränssnitt finns en fin och omtänksam kommentar från min coach den här veckan. Jessica har skrivit att det här är en bli-frisk-vecka. Och det är ju just det det är – en vecka då jag inte ska vara stressad över att jag är dyngförkyld, utan en vecka då jag ska ta hand om mig och fokusera på att bli frisk.
Det är dock inte det enklaste att göra det med en liten. Särskilt inte med en liten som också ska bli frisk. Hon blir förresten det – hon är så mycket piggare och gladare och vill göra saker och har sin Lovis-glimt i ögat igen. Så skönt.
Hon är inte helt feberfri ännu, hon ligger runt 38 och det vill inte ge sig helt, men hon äter och dricker och busar.
Jag saknar lite att kunna lägga fokus på både förebyggande och tillfrisknande. Att sova lite extra, att hinna fixa den där koppen ingefärste just precis när den behövs, att ta en lång dusch och att satsa på återhämtning. Det går liksom inte – det spelar ingen roll hur krasslig man är, livet med barn är lika intensivt oavsett. Och jag skulle förstås inte byta bort det för allt i världen.
Idag känns det som att jag faktiskt är på rätt håll i min bli-frisk-vecka. I går hade jag ett all time low och Jimmy fick komma hem och ta hand om både mig och Lovis, det fanns liksom ingenting att bita ihop med och ta sig igenom dagen. Då är man hängig. Jag fick sova massor och idag jobbar jag hemifrån igen. Och dagdrömmer om torra stigar och snabba ben och tävlingshoj.
Over and out.
