Om att tappa och hitta sitt varför

Jag tappade nästan bort mitt varför efter fyra veckors lång och seg förkylning. Jag hade ju tränat hela vintern och så – när det var dags att gå in på lite hårdare pass och fylla på den där fina grunden med massa härlig kondition, då fick jag smaka på byns förskolebaciller så det stod härliga till.

Och när en ska tillbaka efter seg förkylning är det sällan särskilt kul. Det är mest just bara segt. Tråkigt. Flåsigt. Jobbigt på fel sätt. Jag tappade faktiskt lusten alldeles. Glömde bort varför jag håller på.

Men – på ett galet fint distanspass i söndags hittade jag det igen. Benen hade lite sprätt, lungorna hade ork, mitt i passet fanns det både pannben och lust att sprätta ett varv på en mtb-bana i Norrahammar. Solen sken och sällskapet var prima ballerina – lite extra fint att få köra samma pass som Jimmy. Ni som är föräldrar fattar.

Fast – förstås blev jag ju sjuk igen. Lovis var på föris i två dagar och kom hem med en ny brakförkylning och det går liksom inte att värja sig mot det – har hon feber ska hon sova på mig och dålig sömn och liten människa som snörvlar på en, inte ens någon med starkt immunförsvar klarar väl det?

Men det gör inget för nu har jag hittat mitt varför igen. Känt cykellycka i varenda cell i kroppen, sprätt på torra stigar och cyklat med chefsmeknikern och vänner och det enda jag kan göra är att inte vara stressad över att uppladdningen inför tävlingspremiär är sjukveckor istället för Vo2max och testvarv. Säsongen som alldeles snart är här är ju faktiskt lång.