Topptur: Städjan

Städjans topp ropade på oss när vi satt på Gränjåsvålen och åt kvällsmat och morgonen därpå packade vi för den dagstur till Städjans topp. Vi hade läst på lite på nätet innan, där stod att turen skulle vara medelsvår och ta fyra till fem timmar och anpassade matsäcken för ytterligare någon timme – man vet ju aldrig vad som händer när en liten är med.

Vi ställde bilen på Gränjåsvallens parkering, kastade några stenar i en liten damm och började vår vandring. Lovis skulle absolut gå själv till en början så de första trehundra metrarna tog väl en sisådär trettio minuter. Det tar ju sin lilla tid när en liten ska stanna och kasta sten i varenda litet vattendrag eller själv spatsera över spänger, stenar och rötter, men just tid – det hade vi gott om den här dagen.

När Lovis sprungit av sig fick hon hoppa upp i bärstolen på moster Helgas rygg. Efter sex månader och trehundra mil med tung ryggsäck på Te Araroa är hon van att bära och hon gillar det – och inte mig emot, jag måste erkänna att jag hade lite träningsvärk från bärstolsbacken och kvällsmatsturen dagen innan.

Vandringen började genom vacker urskog, med mäktiga träd och tjocka rötter som trampats fram av många människors fötter. Hjortronen blommade i myrmarken och naturen var sådär härligt mäktig. Ganska snabbt var vi igenom skogen och kom ut på fjället och såg lederna som på håll sett så inbjudande ut alldeles framför oss. De såg lika inbjudande ut nära och vi vandrade uppåt. Och hela vägen sjöng vi drakens dans men bytte ut “snurra runt och runt och runt” till “vandra upp och upp och upp”. Drakens sång är just nu mycket viktig i alla sammanhang, både till vardags och fjäll.

Nästa stopp tog vi redan vid trädgränsen, där fanns ett litet vattendrag som Lovis kunde kasta stenar i en liten stund – fjället har verkligen fixat perfekt pausunderhållning för kids i tvåårsåldern. Det fanns ripbajs att titta på, det fanns små bäckar att kasta sten i, vi hörde en gök som fick godkänt som uggla* och små fötter fick utmana sig och gå själv över stöket.

En bit efter trädgränsen brantade det till rejält men även sista biten uppför fjället var ganska snäll. Vi tog leden som ledde upp till Städjans sadel så vi kom upp mitt emellan lilla och stora toppen. Utsikten var makalöst vacker och vi var lite hungriga så vi tog sikte på den lite lägre toppen för lunchrast. Lovis var superpepp på att vara uppe på fjället och på att få komma ned från bärstolen och springa runt med armarna utåt som vi lärt henne göra när livet känns härligt.

Vi hittade ett bra ställe att sitta på och packade upp frukt, pastasallad och mackor. Och jordgubbar. Alldeles vanlig mat som förstås smakade ovanligt gott med utsikt över berg, fjäll och vidder. Jordgubbar på fjäll förresten, det finns nog inget godare väl?

När vi ätit mat och sprungit av oss lite och spanat på utsikten var det min tur att bära Lovis en stund och det kändes väldigt mäktigt att leta sig upp på den högsta toppen med henne på ryggen. Att vara en mamma som tar med sitt barn upp på ett fjäll – det är verkligen check på life goals, allt man skulle gjort utan barn kan man göra med sitt barn om man bara anpassar det och tar hjälp av smart prylar och får hjälp och pepp och sällskap från människor som Lovis fantastiska moster. Mäktigt.

Jag tyckte om Städjan. Det var vackert däruppe, ettusenetthundratrettioen meter över havet. Vi hade dessutom världens bästa topptursväder – solen sken från blå himmel och det fläktade lite lagom i vinden. Sikten var klar och milsvid. Vi strosade runt på den högsta toppen en stund och sedan gick vi ned mot sadeln igen. Helga tog bärstolen och Lovis somnade på hennes rygg. Så fint att sova tryggt i bärstol på ett fjäll.

Vi tog vägen över lilla toppen ned och stannade och småpratade med vandrare på väg upp. Vi konstaterade för oss själva att vi inte tyckte turen var särkilt medelsvår, vi hade kategoriserat den som lätt som en plätt om man är van att gå i skog och mark och har lite grundkondis – Städjan är ett fjäll som är helt perfekt för den som inte är van vid fjäll eller för den som har barn med sig.

Vi kom ned och summerade en väldigt bra dag på fjället och vi var väldigt glada att vi kom iväg på den här turen. Propagandavackert väder och vyer som gjorde gott för själen och ett väldigt fint äventyr in i minnesbanken. Lovis har ju förresten varit i Åre och gått med snöskor upp till Totthummelns topp när hon låg i magen – det kändes fint att hon äntligen fick se fjäll på riktigt.

*Ugglor är väldigt viktigt och allt som låter någorlunda “hoho” är ugglor och man kan prata väldigt länge om att man hörde ugglan men att man inte såg den. Göken är en uggla och skogsduvan är en uggla. Hohohoho!