När jag nästan blåste bort från Brahehus

I lördags hittade jag äntligen cykelvägen till Brahehus. Jag har funderat några gånger på hur sjutton man cyklar dit och sett när jag varit där och tankat någon gång att det finns en liten väg med grind i viltstängslet. Någon gång har jag testat en väg jag trodde skulle leda mig dit men nu gjorde jag mig faktiskt jobbet att kolla på kartan hur jag skulle cykla.

Det är ju liksom lite dubbelt det här med Brahehus. Det ligger så makalöst vackert, ett landmärke ovanför Uppgränna med milsvid utsikt över Östra Vätterbranterna och Vättern. Men det ligger ju också vid E4 vilket gör att det tappar en hel massa charm. Fint åt ena hållet, bullrigt, tråkigt och grått åt andra. Jag hade en idé på några fina bilder och passade på när jag ändå var ute och rekade inför vintercykellägret.

Det blåste så mycket att det inte gick att ställa en kamera på muren. Faktiskt var det nästan så det kändes som att jag i en del vindbyar hade kunnat luta mig framåt utan att välta. Kläderna fylldes av vindar som kastades in från flera av ruinens fönster och det var knappt cykeln stod kvar där jag lutat den mot den tjocka väggen.

Jaja, nu vet jag vilken av alla småvägar från skogarna ovan vindkraftsparken som leder till Brahehus. Typiskt bra både om en behöver nödproviantera eller känner för att stanna och äta energikaka med utsikt. Jag åker nog tillbaka en mindre blåsig dag för att klättra lite på väggarna – och som min bror påpekade på instagram, från ruinen går en makalöst skojig stig rakt nedför berget, där ska det åkas MTB tänkte jag. Uppför klätterbacken jag skrev om här och nedför berget igen – kommer bli grymmaste rundan!