Jag myser omkring här hemma med perfekt trötta ben och själen fulltankad med solsken och energi från en grym dag på cykel. Vi testade det här med social distansiering på cykel när Abloc körde en gravel challenge på mina hemmavägar idag. Alla höll sig på avstånd, ingen kramades, vi var färre än femtio personer och vi delade in oss i små grupper. Cyklister är ju petiga med hygienen ungefär alltid – och lite extra idag, och många långväga besökare hade ställt in, och det var mycket locals.
Det gick inledningsvis lite halvtokigt för min del. Det var visserligen helt magiskt vackert att rulla iväg på snöig väg i motljus med grymmaste klungan men jag hade väl förstås inte kollat över cykeln på samma vis som om jag skulle tävlat eller varit ledare själv och den hade behövt mer kärlek än lite WD40 på kedjan. FAIL. Det var minusgrader, snör och vajern till min bakbroms frös och efter någon mil fick jag faktiskt vända för att cykla hem och byta cykel. Jag plockade ut MTB:n och gjorde en landsvägsspurt i medvind för att möta upp min grupp vid fikat på Gårdsrosteriet och sedan återansluta till rutten tillsammans med dem.
Det kändes så himla fint att byta cykel – jag var rätt opepp på gravelhojen i morse och flera av småvägarna vi körde var mycket roligare på MTB än cykelcross. Det fanns inte direkt något att spurta segment med i benen men att köra nio mil gick förvånansvärt lätt – jag var så orolig innan att det inte skulle finnas något kvar i kroppen att köra distans med efter alla veckor med förkylning, vabb och mental härdsmälta men det gjorde det.
I övrigt var det solsken, solsken, solsken och glada miner, underbara vyer, fina fikaplatser, gofika och en ljuvlig omgång soppa och wrap på Bauergårdens uteservering för att toppa kalaset. Succé.
P.S. Nu ska jag prokastrinera att fixa nya vajrar och kärlek till cykelcrossen tills det är dags att plocka fram den igen i höst, vad tror ni om det? Med vänlig hälsning från en som bara tänker köra MTB från och med nu.
