På midsommaraftons morgon jagade jag Öländska stravor på vandringsleden runt Hornsjön vid Horns Kungsgård, den som är dåligt uppmärkt med svart-vita markeringar. Riktigt dåligt uppmärkt. Först körde jag fem gånger tio minuter på tröskel och därefter hade vi bestämt att jag skulle maxa runt sjön och jag var så pepp på att få jämföra årets ben med förra årets.
Det är ju bara det att den är så dåligt uppmärkt att jag körde fel gång på gång på gång och till slut var jag så irriterad att jag ville hiva cykeln all världens väg. Jag låg så himla bra till i tid, uppemot 16 sekunder före mig själv och så körde jag fel. Det är ju det värsta som kan hända en gravt stravaberoende endorfinjunkie.
Efter några försök struntade jag i det och testade en ny stig. Succé – inte direkt ur träningssynpunkt men ur livsnjutarsynpunkt. Jag tog mig tid att njuta av midsommargrönskan på Öland – titta på orkidéer och bara vara en stund.
